Byborna i byn Schamauljia, nordöst om Monrovia, tittar storögt på när stora hjulbärgare från det svenska CSE:t rullar in. Terrängen fram till det fastkörda fordonet är inte den bästa och det beslutas att underlaget måste förstärkas.
Järnrör, sandsäckar och plank trollas fram och snart är underlaget tillräckligt fast för att bärgaren ska kunna ta sig fram. Väl på plats börjar det tunga arbetet med att långsamt vinscha upp fordonet ur träsket.
Träsket används inte bara som soptipp, inom synhåll ligger ett av Monrovias oljerafinaderier som i åratal släppt ut restprodukter från sin tillverkning. Då och då fastnar fordonet i avfall eller grenar som behöver dras loss för hand.
-You know, during the war, they threw the bodies here, säger en ghanes till de svenska soldaterna som står med vatten upp till midjan.
Skymningen faller. I det tilltagande mörkret står ett tjugotal ghaneser och fem svenskar, svartklibbiga av olja. Strax efter klockan tio står så vagnen äntligen på tillräckligt fast underlag. Väl inne i byn igen, tackar ghaneserna de svenska soldaterna med sång och dans.
-It must be hard to leave your family but I'm grateful that you have, tackar en äldre dam innan hon försvinner bortanför strålkastarljuset.
Dagen efter, när tjäran mödosamts tvättats bort med diesel, kommer en ghanesisk delegation till Camp Clara och överlämnar ett tackbrev till kontingentschef Mats Ludvig. Lite mindre formell är löjtnant Cofy som bjuder in soldaterna till sin camp.
- Then we can share a beer, säger han leende.
- Like brothers and sisters.
Av: Karolina Pettersson