Scenen är ett barnhem i Mazar-i-Sharif, inte särskilt långt från den svenska campen. Standarden på barnhemmet är enligt afghanska mått god; byggnaden är uppförd under det senaste året för amerikanska biståndspengar, 
betonggolvet är sopat och generösa fönster släpper in mycket av det äntligen friska afghanska höstljuset. På ett bord ligger en hög med barnkläder. Vinterkängor. Jympadojjor. En Luleå Hockey-mössa. En svart t-shirt med texten ”Kiruna” i vitt över bröstet. En cool skinnpaj modell mindre.
Kläder från Sverige
-Det är kläder som svenska soldater tagit med sig hemifrån. Och det är alltså inte kläder till barnhemmet utan till den här pojken specifikt, säger Fredrik Flink.
Fyra provinser
Han är chef för ett av de svenska mobila observationsteamen och Fredriks team arbetar i södra delen av Balkh, en av fyra provinser som Sverige ansvarar för. Teamet, som består av totalt sex soldater, arbetar ofta långt från andra svenska enheter och gör ständigt många och långa fältdygn. Det var under en av teamets otaliga flerdygnspatruller som de från början kom i kontakt med pojken.
Trashak
-Våra fordon är som magneter för barnen ute i byarna och det samlas snabbt stora mängder barn när vi stannar. Vi lade snart märket till den tyste men nyfikne pojken som såg ut som en trashak, det gick liksom inte att undvika, hans armod var så uppenbart större än de andra barnens, säger Fredrik Flink.
FN-mandat
De svenska soldaterna ingår i Isaf-styrkan som agerar under FN-mandat under ledning av Nato, på samma sätt som Kfor-styrkan i Kosovo. I botten ligger ett riksdags- och regeringsbeslut. Den svenska närvaron syftar till att stärka den demokratiskt valda afghanska regeringen genom att i samverkan med afghansk militär och polis skapa säkerhet och lugn i ett land som drabbats av årtionden av krig och konflikt.
Föräldrarna döda
Teamet började fråga nyckelpersonerna i byn, byäldsten och polischefen, som de var där för att samverka med om pojken. Snart stod det klart att pojkens far hade dödats i inrikesstrider på 90-talet och att hans mor dött i barnsäng. Han var dessutom dövstum och hade ett gammalt brott på ena armen som läkt ihop illa. Ingen kände till hans namn utan alla i byn kallade honom bara ”den döve pojken”. Vad gäller tak över huvudet fick han förlita sig på bybornas välvilja och han flyttade i åratal runt hos olika familjer.
Hårt klimat
-Med tanke på vinterklimatet i norra Afghanistan och att pojken har emellanåt varken haft någonstans att bo eller fått tillräckligt med mat är det egentligen otroligt att han överlevt, säger Erik Thorell, sjukvårdare i teamet och den som snart kom att stå pojken närmast.
Hjälpte teamet
Det var alltid starka scener när teamet mötte pojken. Ofta hjälpte han teamet att dela ut tidningar till byborna och leksaker till barnen och han var alltid mycket noga med att alla bara skulle få en tidning eller leksak. De tidningar och leksaker han hade kvar när alla hade fått bar han alltid tillbaka till patrullfordonen.
-I den skitiga lilla kroppen klappade uppenbarligen ett stort hjärta, säger Erik Thorell.
Barnhemslösning
Teamet började diskutera om det fanns något man kunde göra för pojken. Man talade med byäldsten, lokala myndigheter och UNICEF. Snart utkristalliserade sig lösningen i form av en plats på ett nytt barnhem i Mazar-i-Sharif. Alla officiella tillstånd skaffades och byäldsten gav sitt bifall till att pojken skulle flyttas till Mazar.
Nytt namn
-Men pojken behövde ett namn, annars skulle han bara kallas ”den döve” på barnhemmet. Vi gav honom förnamnet Jawed följt av Khan Mohammed efter hans stupade far. Vi vet inte hur gammal han är men vi har indikationer på att han är i tolvårsåldern, säger Erik Thorell.
Henke Larsson
Teamet hämtade Jawed i byn för någon vecka sedan och förde honom till den svenska campen för läkarundersökning. I samband med läkarundersökningen slängdes hans trasor till kläder och han fick nya kläder av teamet. Sedan fördes Jawed, iklädd svenska fotbollslandslagets tröja med ”Larsson” på ryggen, till barnhemmet.
Fungerande tillvaro
-Vi har varit där flera gånger och kollat till Jawed så att allt funkar. Han börjar absolut finna sig tillrätta där, och det känns otroligt bra, säger Erik Thorell.
Som ett plågat djur
Men det är också möten som är väldigt starka för teamets medlemmar. Flera gånger har Jawed, så snart han sett teamet komma, börjat att packa sina saker i tron att han ska få följa med. När han inser att så inte är fallet har det blivit scener med mycket känslor och många tårar. Jawed gråter och snyftar inte som barn brukar göra, han tjuter som ett plågat djur och vägrar att släppa taget om Eriks hals.
Svensk trupp gör skillnad
Efter ett sådant avsked är det tyst i teamets fordon när de rullar mot den svenska campen.
-Jawed ensam är värd alla dessa fältdygn som vi genomfört de senaste sju månaderna. För hans del är det svensk trupp i Afghanistan som gör skillnaden mellan en tillvaro i armod och ett anständigt liv, och det känns förbannat bra, avslutar Erik Thorell.
Text & foto: Pelle Vamstad
Press- & Informationsofficer FS13