Under september har ett antal bombattentat utförts i området vi ansvarar för. Bland annat har finsk personal som tillhör förbandet och bor tillsammans med oss på campen attackerats vilket vi också rapporterat på Försvarsmaktens webbplats mil.se. I samband med dessa attentat har ingen svensk personal utsatts för direkt fara.
Nu är det emellertid så att vi verkar och lever jämte våra finska kollegor som också står under vårt befäl. Här på plats gör vi med andra ord inte skillnad mellan finsk eller svensk personal, vi arbetar tillsammans dygnet runt och mot gemensamma mål. Och när vi hamnar i farliga situationer tittar vi inte på vilket nationsmärke kollegan bredvid har på uniformen utan vi litar fullständigt på att vi skyddar varandra.
Vi vet också att de som attackerar oss inte bryr sig ett dyft om det sitter en finsk eller en svensk flagga på fordonen de attackerar. Därför är det lika allvarligt när finsk trupp attackeras i Mazar-i-Sharif som när svensk trupp blir det. Våra afghanska kollegor utreder nu attentaten och de lägger ner stora resurser på att gripa och lagföra förövarna, precis som tidigare skett under vår mission.
Den muslimska fastemånaden ramadan har avslutats under den gångna helgen. Under ramadan har många afghaner bland annat avstått från mat och dryck mellan gryning och solnedgång. Detta har påverkat vårt arbete eftersom nyckelpersoner och personer inom exempelvis afghansk polis och militär som vi samverkar med av förklarliga skäl inte alltid orkat genomföra alltför långa arbetsdagar. Som gäster i Afghanistan har anpassat vi oss till ramadan genom att exempelvis inte äta, dricka eller nyttja tobak i närvaro av afghaner under dygnets ljusa timmar.
Det är med viss lättnad jag så här långt kan konstatera att publiceringen av Mohammed-teckningarna i svensk media inte har resulterat i några negativa känsloyttringar mot de svenska soldaterna i Afghanistan. Vi har mycket aktivt sökt upp ett stort antal officiella och inofficiella nyckelpersoner i våra fyra provinser och gett vår version av publiceringen. Detta aktiva arbete har rimligen haft en lugnande effekt, men även fortsättningsvis följer vi utvecklingen i spörsmålet nogsamt.
Vi har under den gångna månaden hanterat ett stort antal besök från Sverige, både militära och civila. Inte minst besök av representanter från våra folkvalda politiker är viktiga eftersom det ger besökarna en ökad förståelse och en konkret bild av vårt dagliga arbete och våra behov, men även de risker som min personal utsätter sig för. Jag hoppas och tror att den bilden delges ansvariga personer i Sverige som är delaktiga i beslutsprocessen angående vårt fortsatta engagemang i Afghanistan.
Även ÖB Håkan Syrén har besökt mitt förband under september. Det är viktigt för alla oss som jobbar som soldater i Afghanistan att få uppmärksamhet från vår högste chef, att få ta del av hans idéer och tankar om kring Sveriges engagemang i Afghanistan. Men lika viktigt är att ett stort antal soldater fick chansen att berätta för ÖB om sin arbetsvardag här, vad vi är bra på och inom vilka moment vi kan utvecklas ytterligare.
Det är inte långt tid kvar nu för mitt förband i Afghanistan – FS13. Jag vill emellertid understryka att även om hemresan är nära förestående kommer vi inte att slappna av under de sista veckorna. Vi kommer att bibehålla vårt fokus på uppgiften, fortsätta att agera med professionalism och med bestämdhet när så krävs och vi kommer inte att kompromissa med säkerheten en millimeter.
Det är först när vi landar i Sverige vi kan koppla av, medaljeras och visa dem vi lämnat bakom oss den uppmärksamhet de såväl förtjänar. När jag ändå är inne på ämnet medaljer så vill jag bara säga att alla anhöriga till soldater i Utlandsstyrkan, under mitt befäl eller någon annans, också är värd en medalj. Utan de anhörigas stöd är Sveriges internationella engagemang inte genomförbart, det är ett faktum. Som äkta make och far till fem barn, varav det yngsta är nio månader, har jag full insyn i vilket extra vardagsslit de anhöriga emellanåt tar sig igenom när vi befinner oss i Afghanistan.