Dryga sju månader är lång tid. Jag måste emellertid säga att när vi väl har varit på plats i missionsområdet så har tiden gått extremt fort. Anledningen till detta tror jag är att det är en både stor och bitvis farlig uppgift Sverige har åtagit sig i Afghanistan. Varje dag har det därför varit stor arbetsbelastning på all personal under mitt befäl och vi har helt enkelt inte hunnit tänka så mycket på tiden. Värre har det nog varit för våra anhöriga som väntat hemma.
Har gjort skillnad
Den svenska styrkan som nu är på väg hem från Afghanistan har gjort skillnad. Inte för alla afghaner överallt hela tiden, men för väldigt många människor i de fyra provinser som vi varit ansvariga för stavas skillnaden mellan en osäker tillvaro och ett förhållandevis tryggt liv ”svensk trupp”. Detta faktum gör mig och alla mina soldater stolta. Mycket stolta. Och det är en stolthet som jag är säker på att vi delar med många människor i Sverige.
Riskerna
Uppdraget i Afghanistan är inte riskfritt. Min personliga bedömning är att uppdraget vi nu slutfört är det farligaste permanenta uppdrag svensk trupp idag utför. Vissa kunniga personer påstår att det är det farligaste uppdrag Sverige har utfört sedan insatsen i Kongo under tidigt 60-tal. Jag är benägen att instämma i den uppfattningen.
Svåra beslut
Jag har som befälhavare emellanåt fattat mycket svåra beslut under stark tidspress under mina dryga sju månader i Afghanistan. Jag har vid ett antal tillfällen valt att skicka ut soldater att lösa riskfyllda uppgifter under mycket svåra förhållanden. Jag har gjort detta för att jag är soldat, det är mitt jobb att hantera sådana spörsmål. Men det är mina soldater som på fältet löst de uppgifter jag bestämt ska lösas.
Modiga soldater
Och mina soldater har löst de uppgifter jag har ålagt dem. Varenda gång. Att vi har lyckats beror på bra utrustning, gedigen utbildning, kloka befäl, snabb anpassningsförmåga och sist men kanske främst på modiga och osjälviska soldater som trots stor arbetsbelastning och inte alltid optimala förutsättningar har rullat ut från campen med ett enda mål för ögonen – att lösa uppdraget de blivit beordrade att lösa.
Det är stort, mycket stort.
Armod och fattigdom
I det längre perspektivet är sju månader ingenting, men jag kommer ändå att bära med mig Afghanistan för resten av mitt liv. Jag har sett en hel del armod, fattigdom och missförhållanden. Inte minst minnesbilderna av trashankarna till barn som lever i djup misär och med minimala framtidsutsikter etsar sig fast i mitt minne. Trots bilder som dessa tror jag ändå att jag kommer att minnas Afghanistan med stolthet och värme.
Säkerhet och utveckling
Anledningen till detta är enkel; soldaterna under mitt befäl har bidragit med säkerhet i norra Afghanistan. Och ekvationen som utmynnar i stolthet och värme är lika enkel som självklar – utan säkerhet, ingen utveckling. När vi har arbetat i våra ökenuniformer med Sveriges tre kronor på ena ärmen har vi också mött den uppenbara livsstyrka, den hoppfulla livsglädje och den självklara humor som också är centrala delar av den afghanska själen. Dessa magiska scener kan aldrig sudda ut bilderna av exempelvis barn som far illa här, men de har gett mig och mina soldater energi, hopp och tillförsikt att fortsätta att utföra vårt jobb på det bästa sätt vi kan och mer därtill.
Fri- och rättigheter
”Qatra qatra daryaa meshawad” blir på svenska ”droppe för droppe gör snart en hel å.” Det är ett afghanskt ordspråk som jag tycker passar mycket bra när man ska beskriva vår insats i Afghanistan. Vi har bidragit med droppar så att landet i framtiden kan utvecklas till en väl fungerande nationalstat där de inre stridigheterna har ersatts av mänskliga fri och rättigheter för alla afghaner i landets samtliga provinser. Jag vet att vägen dit är lång men jag tar mig friheten att hoppas.
Lapptäcket Afghanistan
Innan vi landade i Afghanistan talade vi mycket om att ödmjukhet var en viktig och central framgångsfaktor för vårt förestående uppdrag. Det har visat sig vara en korrekt analys. Utan ödmjukhet för islam och det lapptäcke av etniska grupper och kulturer som alla bär samlingsnamnet Afghanistan hade vi aldrig kunna utföra vårt jobb. Det är en ödmjukhet som har genomsyrat hela förbandet, hela tiden.
Ödmjukhet
Kanske har vi också blivit ödmjukare som människor, kanske är det en ödmjukhet vi i någon mån tar med oss hem. Jag vet inte, men jag hoppas på det. Vad jag emellertid vet är att jag känner en rörande ödmjukhet och en mycket känslosam stolthet över vad vi uträttat i Afghanistan, över samtliga mina soldater och över alla anhöriga som har ställt upp för att Sverige ska kunna ha trupp i Afghanistan.
I det militära tjatar vi ibland om att repetition är kunskapens moder. I enlighet med den traditionen tänker jag avsluta min rapportering från Afghanistan med en tydlig repetition: svensk trupp gör skillnad i Afghanistan!
Överste Mats Danielsson
Befälhavare för den svenska styrkan i Afghanistan