Hela dagen vet Johnny att det är ett livsavgörande beslut han fattat, att han ska sluta.
Det känns bra. Han tvekar inte.
Inte förrän några plutonchefer söker upp honom på kvällen. De som han och Tomas valt ut för att vara med i 712:e mekaniserade skyttekompaniet. De som snart ska utbildas tillsammans, stå i beredskap tillsammans, kanske åka utomlands tillsammans. Kanske inte komma hem tillsammans.
– Nu måste vi fortsätta med Nordic Battlegroup. Du ska vara chef, säger de.
Med ens vänder det.
– Då insåg jag att det fanns en framtid. Att jag skulle fortsätta framåt. Efter det ögonblicket har jag aldrig tvekat. Rent krasst är det ställföreträdarens lott, att vara beredd att vara chef. Tomas kunde ha slutat, blivit sjuk, vad som helst. Nu hände det värsta.
Det händer att Johnny Eriksson får skuldkänslor. Av enkla saker, som när han ser sin ställföreträdare Peter Andersson leda förläggningsarbetet när de är ute i fält.
– Ibland tänker jag att det borde varit jag som går där. Men Tomas föräldrar sa till mig på begravningen "Se nu till att avsluta det som Tomas påbörjat". Då kan jag inte göra mycket mer än att fortsätta. Jag kan inte göra mer än mitt bästa.
Det gick lätt att fortsätta, trots allt. Bara några dagar efter Tomas död satt Johnny och rekryterade sina blivande soldater, enligt plan.
Flera avhopp
– Jag och Tomas var olika, men om mycket tyckte vi samma. Det fanns en tydligt röd tråd som det var lätt att haka på, säger han.
Ett par av soldaterna som redan tackat ja valde att hoppa av.
– Jag förstår att det har påverkat soldaterna, när de inser att inte ens här hemma är man säker. Många är unga, har alla far- och morföräldrar kvar i livet och de har kanske inte kommit närmare döden än att ett husdjur har dött. Många har helt andra erfarenheter, men överlag är döden långt borta för en 19-åring, säger Johnny.
Själv har han fått mer erfarenhet än någon vill ha – från oroligheter när han var i Bosnien 1994 till att en av hans värnpliktiga tog sitt liv förra året; nu olyckan.
– För mig är döden nära. Jag vet att riskerna finns där. Men de är inget hinder. Jag har en medvetenhet om att det inte är normalt att alla dör gamla i en sjuksäng. Jag vill att alla mina soldater i Nordic Battlegroup ska tänka igenom vad de gör, och varför.
Som officer tycker Johnny att det är en del av hans yrke att åka utomlands. En chans att testa ledarskapet i skarpt läge, testa den egna förmågan under lång tid.
Hustrun, som var med redan före insatsen i Bosnien, är inte lika övertygad om makens val.
Svårast för barnen
– Hon sa "Kan du förklara varför du ska in i någon annans krig?". Men hon förstod när jag förklarade: jag åker för att hjälpa människor som hamnat i kläm när andra krigar.
Lika enkelt är det förstås inte med barnen, sju och tio år gamla.
– Jag är ärlig när jag pratar med dem. De frågar "Kan du dö?" och då säger jag att det kan jag, men det kan jag hemma också. Och de frågar varför jag inte vill vara hemma hos dem. Och jag säger att det vill jag, men jag ska hjälpa andra barn och människor.
Men när sjuåringen frågar om pappa hellre vill vara hos någon annan, det är klart att det skär i hjärtat. Och så får man förklara igen.
– Tiden är abstrakt för en sjuåring. Och vi vet ju inte exakt hur det blir. Men jag har sagt att jag är hemma och firar jul. Sedan vet jag inte. Kanske åker jag och kanske inte. Hon har accepterat det nu.
Äldre och yngre
Johnny ser fram emot utbildningen. Att få utbilda sina plutonchefer, gruppchefer och soldater. Noga utvalda allihop, noggrant sammansatta grupper.
Några har precis gjort värnplikten och hittar bättre i kompaniets bepansrade 9040C-vagnar än i sin egen lägenhet.
Andra är äldre och har mer livserfarenhet, har en mission på nacken och civil utbildning som kan komma att vara kompaniet till gagn. Men de har en gemensam nämnare, hoppas Johnny: de är målmedvetna, engagerade och fast beslutade om att göra ett riktigt, riktigt bra jobb. Men ska det fungera?
Det är klart att det ska. För Johnny Eriksson finns det bara en riktigt viktig ingrediens: öva.
– När det händer någonting, måste alla veta vad de ska göra och hur de ska göra det.
– När jag bad om en bår den där natten när Tomas dog, rasslade det till och så hade jag fem stycken. Det händer bara om man har övat på det många gånger.
Högt pris
Morgonen den 24 mars minns han tydligt.
Kylan i nattluften, den där värmen som spred sig i kroppen när solen gick upp, ambulansen som lämnade, långsamt, gungande över fältet.
Krisarbetet. Omhändertagandet av skadade, av kamrater. Närheten. En lång natt, en lång dag och långa dagar efteråt. Många människor som gjorde sitt allra bästa.
Återigen visade det sig hur viktigt det är med en väl fungerade krishantering på gruppnivå och på regementet i stort.
– De flesta av officerarna i mitt kompani i Nordic Battlegroup var där den där natten. Vi var med i krishanteringen efteråt. Det har stärkt oss. Nu vet vi att vi har kapacitet att klara av det. Med lite distans till olyckan kan jag till och med se att det finns en positiv sida med de erfarenheter vi fick. Men det var ett väldigt högt pris att betala.
Anja Evardsson