När Andrew Holm en gång avbröt sin utbildning som militärpolis på K1 i Stockholm för att bli vapenfri, trodde nog varken han eller någon annan att det någonsin skulle bli svenska försvarets uniform igen.
Men så blev det. Andrew återvände efter några år till K1, och det har blivit ett antal utlandsuppdrag sedan dess. Både som militärpolis och som fältpräst.
Andrew Holm prästvigdes 1995. I och med Nordic Battlegroup är han beredd att ge sig ut på sin femte mission. I Kroatien tjänstgjorde han som MP, i Bosnien, Kosovo och Afghanistan som fältpräst. Så gott som alltid beväpnad.
Men skulle inte du kunna vara fältpräst också utan vapen?
—Jag har brottats mycket med den här frågan. Det finns skarpa lägen när jag måste vara beredd att skydda både andras och mitt eget liv också med en automatkarbin. I min pastorsroll kommer jag längre ut i verkligheten om jag bär vapen och är en soldat bland soldater. Att delta i en patrull obeväpnad, ja, då kan jag vara till hinder för de andra som förutom alla sina andra uppgifter också måste skydda mig.
Och välbeväpnad är han även nu. Den tidigare militärpolisen har både pistol och ak5:a, vilket minst sagt är en sensation för prästkollegor från andra länder och andra trossamfund:
Idag är det bara fältpräster från Skandinavien, Östterike och Schweiz som bär vapen.
- Vi präster är ickekombattanter och har ett särskilt folkrättsligt skydd enligt Genevekonventionerna som vi måste vara rädda om. Om jag skjuter kommer inte bara jag utan pastorsrollen i alla försvarsmakter att ifrågasättas.
Stödja en muslim?
Den roll som Andrew Holm ser sig i som luthersk fältpräst, sticker ut på fler sätt än frågan om en legitimerad kristen kan bära vapen.
I den nordiska-baltiska-irländska NBG finns också muslimer och katoliker.
Kan Andrew Holm ge stöd och hjälp också till en muslim?
- Absolut, på ett medmänskligt plan men med fullständig respekt för att vi har olika religioner. Min erfarenhet från både Balkan och Afghanistan är att de muslimer jag möter, både civila och i uniform, uppskattar att jag är en representant för den andliga världen. En av mina vänner är imam i Västerås och har lärt mig mycket om hur en muslim aktiverar sin egen tradition, hur han/hon tänker i en viss situation.
Kommer du att hålla den speciella soldatgudstjänst som kallas korum i NBG?
- Det kommer jag att göra, och jag vet att såväl katoliker som bekännare av islam kommer att delta sida vid sida med vana gudstjänstbesökare här hemifrån och de som inte satt sin fot i en kyrka efter konfirmationen.
-Jag pådyvlar ingen min tro, en tro som en del soldater känner sig tveksamma inför. Det vore i högsta grad oansvarigt av mig att utnyttja läget för att omvända någon.
Är det sant att en helt vanliga "normalsvenska" soldater ofta blir flitiga besökare i andaktsrummet när hemlandet plötsligt ligger långt borta?
- Visst, jag upplever att intresset för samtal om andliga och existentiella frågor ökar desto längre soldaten är hemifrån, men min uppfattning kan ju också bero på att jag tillbringar all min tid med församlingen, i det här fallet kompaniet eller bataljonen.
- Allt som har med andlighet att göra är självklart frivilligt för soldaten. Så måste det vara. Det är inte heller nödvändigt att köpa hela paketet. Det går bra att slinka in på en gudstjänst ändå. En stunds eftertanke och avkoppling är ofta vad vi alla söker i ett pressat läge.
Halvtid i fängelset
Under ett antal år var Andrew Holm regementspastor på det numera nedlagda P10 i Strängnäs. Just idag jobbar han halvtid på
"Jag pådyvlar ingen min tro. Det vore i högsta grad oansvarigt att utnyttja läget"
det nya storfängelset Salberga i Sala, samtidigt som han tjänstgör inom NBG.
- Det finns stora likheter mellan att vara fängelsepastor och själavårdare för värnpliktiga och utlandssoldater. Det handlar om möten med människor som till vardags oftast inte har någon kontakt med kyrkan, men i en speciell situation har behov både av att lyfta blicken och att se in i sig själv.
Går det att förbereda sig som präst inför det ytterst, ytterst svåra som kan drabba NBG och andra utlandsmissioner i form av förluster i människoliv?
- Att bryta upp allt det egentligen ofattbara i mindre bitar, gör att det hela till slut blir fattningsbart. Det gäller att förstå att inte ens jag som själavårdare är ensam oavsett vad som händer, att det finns en organisation av duktiga människor i närheten som var och en tar hand om sin sak. Då är också jag en pusselbit i helheten och kan koncentrera mig på att hjälpa och stödja den som bäst behöver mig.
Text och foto: Sven-Åke Haglund