Materielförsörjningen har haft en central roll i den debatt som under det senaste halvåret pågått om försvarets ekonomi. Där har det bl.a. påståtts att Sveriges försvarsmaterielförsörjning är onödigt dyr och att det finns besparingar som kan göras utan att det påverkar försvarets möjligheter att lösa sina uppgifter. Jag vill påstå att denna uppfattning inte är korrekt.
Det är därför glädjande att Folk och Försvar anordnar ett seminarium för att belysa Försvarsmaktens materielförsörjning. Det ger ett bra tillfälle för oss som håller på med denna komplicerade process att komma till tals dels för beskriva det kontinuerliga förändringsarbete som pågår, men även för att diskutera ett par av de större utmaningar vi står inför, inte minst kopplade till ekonomin. Det är därför med spänning jag ser fram mot eftermiddagens presentationer med efterföljande diskussion.
Jag vill börja med att säga att jag tillfullo förstår en seminariearrangörs behov av en intresseväckande och därmed något tillspetsad rubrik, utveckla själv eller köp från hyllan. Det är dock viktigt att framhålla att materielprocessen definitivt inte är så svart eller vit som rubriken anger. Dels så använder vi oss av betydligt fler anskaffningsalternativ än de angivna och dels vill jag påstå att de två angivna inte ens existerar i en så renodlad form som rubriken antyder.
I de system som ofta påstås vara egenutvecklade ingår det i regel delsystem som upphandlats på marknaden. Dessutom är det inte ovanligt att delsystem ingår som tagits fram i samarbete med andra nationer.
I de fall Försvarsmakten köper färdiga system på marknaden ställs det vidare, utom vid rena förbrukningsvaror, krav på anpassning. Jaha, kanske någon säger, däri ligger felet, då börjar det kosta i onödan! Till det vill jag säga att anpassningen är självfallet inget självändamål utan är något som är nödvändigt, exempelvis på grund av svensk lagstiftning eller därför att systemet måste anpassas till svenska lednings- eller logistiksystem. Det här vill jag påstå är något vi alltid kommer att tvingas till vare sig vi vill eller inte.
Sanningen är således att i stort sett alla upphandlingar av försvarsmateriel av mer komplex och kostnadsdrivande art kommer att innehålla delar av
• Direktupphandling
• Egenutveckling
• Och utveckling i samarbete
Dessutom finns idag en stark strävan efter att åstadkomma upphandlingssamarbete med andra nationer.
Dessa olika upphandlingsformer och hur de förhåller sig till varandra är beskrivna i den försvarsmaterielstrategi som beslutades tidigare i år och som är en utveckling av tidigare strategi från 2001. Den skall därför ses som ett sammanfattande dokument som beskriver ett arbetssätt som utvecklats under senare år och därmed redan är inarbetat i vår nuvarande process.
För att då i korthet beskriva några av huvuddragen i den vill jag börja med internationell samverkan som nu skall vara ett huvudalternativ vid anskaffning av försvarsmateriel
Att vi skall samarbeta låter för oss svenskar kanske så uppenbart att det inte ens behöver förklaras, men jag tycker ändå det är värt att nämna några ord om både dess möjligheter och svårigheter.
Det är främst två skäl som ligger till grund för det omfattande arbete som både Försvarsmakten, FMV och departement bedriver för att åstadkomma fler internationella samarbetsprojekt. Dels handlar det naturligtvis om ekonomi. Dels, vilket är än viktigare, är det en av de viktigaste metoderna för att åstadkomma förband som är interoperabla, kan samordnas, med andra nationers förband i internationella insatser.
Idag är vi ofta i situationen vid sådana insatser att vi tvingas samordna oss med andra länder utan att de materielmässiga förutsättningarna finns. Utan samordnade lednings- och logistiksystem kommer detta alltid att vara svårt varför harmonisering inom sådana områden är centralt. Kan vi dessutom åstadkomma systemlika lösningar vad gäller vapen och plattformar (fordon, fartyg, flyg) är naturligtvis mycket vunnet både vad gäller den effekt vi kan få ut från förbanden, men kanske framförallt när det gäller förbandens och våra soldaters och sjömäns säkerhet. Fördelen med att exempelvis kunna nyttja varandras sjukvårdsresurser torde vara uppenbart.
Då till ekonomin! Det är en vedertagen uppfattning att internationella projekt tender att bli dyrare än nationellt utvecklade, men detta kompenseras mer än väl av att flera nationer delar på kostnaderna. Vinsterna finns dock inte bara i utvecklingsledet utan i kanske ännu högre grad under resten av livscykeln där länderna kan dela både vidmakthållande och vidareutvecklingskostnader. Dessutom skapas grunden för samordning av infrastrukturen för såväl utbildning som underhåll.
Av dessa skäl arbetar vi allt intensivare med att leta efter internationella partners vid både materielutveckling och anskaffning. Vi gör det exempelvis genom att delta i ett stort antal internationella fora och bilaterala samarbetsformer. Ett sådant är NORDAC, Nordic Armament Cooperation, som har fått en allt större aktualitet under senare tid, inte minst avseende det nu utmärkta samarbetet med Norge. I Europa deltar vi i utvecklingen av EDA, European defence agency och är sedan flera år en mycket aktiv part i LOI, sexnationssamarbetet mellan de stora försvarsmaterielproducerande länderna i Europa, Tyskland, Frankrike, Italien, Stor-britannien, Spanien och Sverige.
Vi har i denna internationella samordning, vill jag påstå, en i förhållande till vår storlek, både avseende folkmängd och försvarsbudget, unik position. Vi har det genom vårt progressiva och samarbetsinriktade arbetssätt, men främst har vi det i kraft av vårt försvarsteknologiska- och industriella kunnande. För den positionen spelar svensk försvarsindustri en central roll.
Den ger oss möjlighet att delta som jämbördiga samarbetspartner i utvecklingsprojekt och därmed medverka till att de anpassas för våra behov som exempelvis förhållandena i övre Norrland, våra kust- och havsområden eller för en internationell miljö.
Samtidigt skall inte problemen underskattas. Alla länder är naturligtvis inriktade på att vinna mer på samarbetet än att egenutveckla. I vinstkalkylen ingår förutom det jag varit inne på hittills även att skapa förutsättningar för nationell försvarsindustris överlevnad. Detta både av arbetsmarknads- och teknologiskäl men även för försörjningssäkerheten vid en ändrad säker-hetspolitisk situation.
Än så länge har ansträngningarna lett till att ett 100-tal samarbetsområden kunnat etableras och trenden är positiv. Självklart vore det dock önskvärt om de vore ännu fler och mer kan naturligtvis göras inom området.
Inte minst avseende nationell koordinering mellan myndigheter, departement och industri tror jag fortfarande att ytterligare steg kan tas. Att vi blir än tydligare i att inte bara peka ut utan också genomdriva inriktningen mot nationella nischkompetenser tror jag exempelvis är en förutsättning. Detta för att kunna bidra med försvarsmateriellt kunnande i världsklass, vara konkurrenskraftiga och utgöra en intressant samarbetspartner.
En viktig insikt som jag dessutom har efter de år jag nu arbetat med internationella frågor är att den ständigt efterfrågade flexibla materielförsörjningen skall vi givetvis sträva efter, men den måste kopplas till en stabilitet i rimligt tidsperspektiv. Detta dels för att vi skall kunna ha en långsiktighet i vårt arbete och därmed göra bra affärer, men främst är det viktigt för att vi skall kunna vara en trovärdig och långsiktig internationell samarbetspartner.
Snabba ekonomiska reduceringar som tvingar oss avbryta pågående internationella samarbeten påverkar därför inte bara våra framtida möjligheter att hitta samarbetspartners inom de aktuella områdena utan även våra generella möjligheter att samarbeta med det drabbade landet.
Internationell kravharmonisering och samordning är således avgörande för oss för framtiden, men svårigheterna och kravet på långsiktighet gör att alla Försvarsmaktens behov aldrig kommer att kunna tillgodoses med samutvecklad materiel. Inte minst kraven på snabb leverans vid förändrad inriktning för Försvarsmakten gör att vi i allt större utsträckning utnyttjar upphandling av på marknaden tillgänglig materiel. Den här utvecklingen drivs av det faktum att en mycket stor del av vår materielanskaffning i dagsläget går till uppsättandet av internationella förband.
I största möjliga utsträckning skall även denna göras samordnat med andra nationer, vilket jag redan varit inne på. Målet bör här vara att vi exempelvis inför uppsättandet av förband som NBG sammanskaffar materiel med andra deltagande länder.
Därmed övergår jag till det som jag uppfattar som något mer känsligt i den debatt som uppstått om Försvarsmaktens materielanskaffning, nämligen egenutveckling. Jag vill då återigen poängtera att någon renodlad form av egenutveckling knappt existerar.
Utvecklar vi dock definitionen till att gälla system där svensk försvarsindustri är huvudleve-rantör vill jag påstå att en mycket stor del av dessa utvecklingssatsningar är vidareutveckling av redan befintliga system. Ett tydligt exempel på detta är den nyligen beställda handlingsplanen för JAS 39 som i korthet innebär en fortsatt utveckling av systemet samtidigt som numerären reduceras.
Att kostnaderna för en vidareutveckling i de allra flesta fall är kostnadseffektiv i förhållande till alternativen är tämligen uppenbart om kostnaderna för att skapa den nödvändiga infrastruktur som krävs för att vidmakthålla systemen räknas in.
Att en stor del av materielbeställningarna går till svensk försvarsindustri skall därför ses i ljuset av att det är en mycket viktig del av vår materielförsörjningsstrategi att i det längsta välja vidareutveckling istället för den betydligt mer kostsamma formen nyutveckling.
Innebörden av detta är att endast i ett fåtal fall inleds i dagsläget renodlade nyutvecklingsprojekt. I de fall där det ändå sker är det efter en noggrann analys av marknadens möjligheter och där det har visat sig att det saknas alternativa projekt som kan ge den önskade förmågan.
Ett sådant exempel är undervattensvapen där den speciella miljön i Östersjön ställer mycket särskilda krav på den tekniska utformningen av systemen.
I de fall där egenutveckling skett har det dessutom ofta visat sig att systemen varit internatio-nellt konkurrenskraftiga genom att de lyckats fylla en lucka på marknaden. Svensk försvarsindustri har därför visat att man levererar kostnadseffektiva lösningar. Jag tänker då exempelvis på lätta bandfordon, pansarvärnsvapen, ubåtar och inom radarområdet där svensk försvarsindustri har haft mycket lyckade exportsatsningar.
Sammantaget vill jag alltså påstå att vi har en flexibel materielanskaffning som väljer an-skaffningsmetod från fall till fall i syfte att åstadkomma största möjliga kostnadseffektivitet och interoperabilitet. Påståendet att vi genom direktanskaffning utifrån av redan existerande materiel, från hyllan, alltid kan få billigare lösningar är därmed grovt förenklat. Det är dessutom så att utvecklingskostnaderna får man alltid vara med och betala, även vid en direktanskaffning. Det är bara formen för betalning som varierar! Jag har därför ingen anledning att misstro Försvarets Materielverks förmåga att anskaffa materiel till oss så kostnadseffektivt som möjligt. Det är ju dessutom så att det är deras huvuduppgift!
Därmed övergår jag till frågan om för mycket resurser totalt satsas på vår materielförsörjning.
I debatten under senare tid har de som vill begränsa materielbudgeten ofta hävdat att Sverige satsar en oproportionell stor andel av försvarsanslaget på materiel. Jag vill påstå att det saknas fakta att styrka det påståendet med. Anledningen är att direkta jämförelser är mycket svåra att göra då internationell standard på området saknas. Vad är anskaffning? Vad är utveckling? Vad är vidmakthållande och underhåll? Jämförelserna blir därför ofta grovt förenklade och missvisande.
Det kan ju också finnas särskilda skäl till skillnader i materielkostnader. Finland, som ofta nämns i debatten som ett land med låg materielkostnad, har ett annat försvarskoncept än vårt beroende på ett annat militärgeografiskt läge, varför Finland har en annan syn på förmågebredd, teknisk modernisering och interoperabilitetsan-passning på bredden.
Vår investeringsandel ligger i år på knappt 27%. Min bedömning är att denna andel ligger i nivå med jämförbara västländer som vill utveckla ett modernt insatsförsvar.
Om våra moderniseringssatsningar skall minska eller inte skall därmed avgöras av våra operativa behov, av vilken modernitet och förmågebredd försvaret skall ha och vilken säkerhet vi vill ge våra soldater och sjömän i internationell tjänst.
Jag tycker att vi skall känna oss nationellt stolta över de mycket professionella förband vi kan ställa till det internationella samfundets förfogande. Inte bara på grund av deras agerande som väcker respekt både ur humanitär och militär aspekt utan också på grund av deras utrustning. Den röner nämligen både uppskattning och väcker avund bland internationella kollegor.
Här är det viktigt att understryka att en mycket stor andel av vår materielanskaffning i dagslä-get har en direkt bäring på internationella insatser och de förband som är anmälda till internationella styrkeregister. Att därmed påstå, vilket ibland görs i debatten, att endast en mindre del av Försvarsmaktens materielinvesteringar går till internationella insatser är felaktigt. Försvarsmaktens särskilda anslag för internationella insatser är således inte huvudfinansiering för att bekosta Försvarsmaktens utveckling mot ett internationellt användbart insatsförsvar, utan används främst för de merkostnader som uppstår för att anpassa våra förband till den specifika insatsmiljön.
Trots den betydande satsning som därmed görs återstår mycket innan vi skapat de förutsättningar som krävs materiellt för ett flexibelt insatsförsvar berett att med kort varsel sättas in i fredsskapande insatser.
Några områden där fortsatta förbättringar krävs är:
• splitterskydd till internationella insatser exempelvis genom bättre och fler skyddade patrullfordon
• utrustning för att upptäcka och röja minhot och terroristladdningar
• flexibla lednings- och logistiksytem anpassade för internationell standard
• och helikoptrar med sjuktransportförmåga
Likaså har vi fortfarande ett stort moderniseringsbehov inom flera av Försvarsmaktens förmågor där luftvärn och fordonsområdet tillhör de viktigaste. Den främsta orsaken till att moderniseringen av flera förmågor återstår för Försvarsmakten är att investeringskostnaderna för JAS-programmet dominerat materielförsörjningen under lång tid.
Det är med andra ord helt klart för oss som dagligen arbetar med försvarets materielförsörjning att de ekonomiska rationaliseringsmöjligheter på ca 1 miljard kronor per år i materiel-processen som Försvarsförvaltningsutredningen pekade på pågår för fullt i och med den nu implementerade materielförsörjningsstrategin och kan därför inte räknas hem ännu en gång.
Utöver vad jag redan varit inne på kan strategin sammanfattas med:
• Kortare ledtider
• Undvikande av svenska särlösningar
• Minskade långsiktiga bindningar
• Och ett ökat inslag av offentlig/privat samverkan
Försvarsmakten arbetar dock kontinuerligt med fortsatta effektiviseringsåtgärder. Exempelvis inom lednings- och logistikområdet kan ytterligare samordning mellan försvarsgrenarna uppnås vilket minskar behovet av separata system. Vidare tror jag att ytterligare steg kan tas avseende nationell samordning av materielförsörjningen, detta för att exempelvis åstadkomma en bättre övergång mellan Forskning och teknikutveckling och anskaffning. Vi kan också arbeta vidare med ett mer integrerat arbetssätt mellan departement och myndigheter. Den nyligen inrättade integrerade materielledningen mellan Försvarsmakten, FMV och FOI är då ett viktigt instrument som innebär att oklarheter kan lösas ut snabbare och mer effektivt än tidigare.
Några dynamiska besparingar årligen i miljardklassen är det dock inte tal om. Ekonomiska begränsningar i den storleksordningen kommer därför att direkt påverka Försvarsmaktens operativa och internationella förmåga samt insatsorganisationens storlek. Det har varit tydligt i den just avslutade materielplaneringen för nästa år där vi tvingats lyfta ut objekt som var planerade att ingå i en ökad internationell ambition t.ex. inom ledningsområdet.
Jag är därför starkt bekymrad över den ”effektiviseringsoptimism” som nu präglar debatten. Min uppfattning är att vi, utan att därmed slå oss till ro och undvika att leta efter fortsatta för-bättringar, har all anledning att känna oss stolta över vår försvarsmaterielprocess. Den har förmåga att förse oss med mycket konkurrenskraftig försvarsmateriel.
Det finns m.a.o. inga genvägar som innebär att vi slipper hantera de operativa konsekvenserna av ekonomiska förändringar. Jag hoppas därför på ökad tydlighet i den fortsatta processen.
Dagens och morgondagens Försvarsmakt lever nämligen med uppenbara krav på förmåga här och nu varför den här frågan till syvende och sist handlar om vilka förutsättningar vi vill ge våra förband att lösa svåra internationella och nationella uppgifter.
Leif Nylander