Nej, att göra saker på det enkla sättet ligger inte för oss som har valt att tjänstgöra i Försvarsmakten. I ett par år har vi kraftsamlat för den nordiska stridsgruppen, och nu när den skarpa beredskapen närmar sig så är det på något sätt sanningens ögonblick. Och för allt fler blir det nu uppenbart att det är en osedvanligt tuff utmaning som vi har antagit.
En del kommentatorer gnuggar nu gruset ur ögonen och upptäcker att Sveriges försvarsmakt tycks vara på väg att ägna sig åt uppdrag som innebär betydande risker för mäns och kvinnors säkerhet. Är det verkligen vettigt att sända ut unga landsmän till dessa explosiva konfliktområden? Har de utbildning och livserfarenhet för dessa komplexa uppgifter? Och materielen – hur är det med allt det som inte har levererats i tid?
Ja, sent omsider står det klart för en och annan att vi nu har ett insatsförsvar som verkar både nationellt och internationellt. Men det kan ju vara farligt!? Ja, men vi sänder knappast förband till platser där det är lugnt och säkert, för vad skulle poängen vara med det?
Det är ju där det finns oro och umbäranden som vår kompetens och vårt engagemang behövs – det begriper alla som har följt Försvarsmaktens utveckling de senaste åren. Problemet är att många, också personer på positioner, där man kunde förvänta sig bättre, inte har gjort det. Följt med, alltså.
"Frågan är om någon kan anses ha formulerat en battlegroup med förmågor som den nordiska"
Att sopa stridsgruppens problem under mattan vore inte bara oklokt. Det skulle också vara ett brott mot värdegrundsordet öppenhet. Och det skulle hämma den lärandeprocess som är en av vinsterna med att Sverige tog på sig ansvaret att leda en EU-battlegroup. För att kunna slipa på vår organisation och rutiner måste friktioner, uppkomna målkonflikter och fallgropar upp till ytan så att vi kan göra ännu bättre nästa gång. För precis som ÖB upprepade under Vägen framåt-rundresan för två år sedan har NBG varit en motor för hela omställningen till insatsförsvar. Det har förekommit en del hack i den motorn under 2007, och svårigheterna på vägen har varit fler än vad många insåg då när stridsgruppen bara var ett koncept, en idé.
Så på en fråga blir svaret därför nej; på de höjder som överstar och generaler tänkte sig år 2006 kommer Nordic Battlegroup inte att sväva. Vi gapade för stort. Målet ej uppfyllt. Men vad säger det om kvalitén på den snabbinsatsstyrka som nu ska ställas till EU:s förfogande? Jag återkommer till det.
NBG är beviset på att den europeiska säkerhetsstrategin från 2003 tar sig materiella uttryck, om jag så får formulera mig. I en globaliserad värld kan avlägsna hot vara lika oroväckande som hot på nära håll. Konfliktförebyggande kan inte påbörjas för tidigt, som det heter i detta välskrivna och intressanta säkerhetsstrategiska dokument. Därför våra medarbetare i Afghanistan. Därför Kosovo och Tchad. Därför NBG.
En stor del av Insats&Försvars läsare är engagerade i det här insatsförbandet, mer eller mindre direkt. När ni läser om problem och svagheter i och kring NGB så betyder inte det att Försvarsmakten har varit dålig. Möjligen klarade vi inte av att inse utmaningens magnitud från start. Det är till viss del förståeligt, eftersom vi aldrig har gjort något sånt här förut.
Och då är vi inne på vad förbandet klarar av. Hur bra eller dåligt blev det? Svaret är att NBG uppfyller den beställning som Europeiska Unionen har kommit med. Glöm inte heller att NBG är en multinationell styrka — det är inte något krav att alla vitala resurser och kompetenser har ett blågult emblem.
Men Sverige bär det tyngsta ansvaret för NBG, givetvis. Allt under det motto som inte minst ÖB trummat in: ÖRA, Öppenhet, Resultat och Ansvar. Snart ser vi resultatet av all svett och möda.
Staffan Dopping
Ansvarig utgivare /Informationsdirektör