Konceptet kallas TOS, taktiskt omhändertagande i strid. Det handlar både om att agera på ett nytt sätt och om att använda ett nytt slags förband, som stoppar blödning i armar och ben.
– Det handlar om hur vi beter oss när någon blir skadad. Bland annat har man sett på hur det verkligen gått till i strid, säger Bengt Althaimer, sjukvårdsinstruktör på P 7.
En situation som amerikanerna utgått ifrån när de utvecklat TOS-konceptet är striderna i Mogadishu 1993, händelser som så småningom blev både bok och film med titeln "Black hawk down". Det var en typisk modern strid i stadsmiljö. När de amerikanska soldaterna skulle rädda sina kamrater blev ännu fler skadade och det blev ännu fler att rädda för de andra.
– Då insåg man att vi inte agerar på rätt sätt när någon blir skadad, säger Bengt Althaimer.
Just den här dagen övar Nordic Battlegroup-soldaterna i P 7:s nya anläggning för strid i bebyggelse. Soldaterna går ut på en patrull – men plötsligt blir de beskjutna och mycket riktigt skadas en soldat varje gång.
– Det senaste momentet gjorde ni jättebra. Då blev den främsta soldaten nedskjuten, och den som kom efter sprang förbi och besvarade elden, i stället för att genast hjälpa till och själv bli en måltavla. Helt rätt agerat, säger Bengt till några av soldaterna.
Tre skeden
Det taktiska omhändertagandet delas in i tre skeden – rött, gult och grönt. Den röda fasen, omhändertagade under beskjutning, är den farliga delen. Då är soldaterna fortfarande under beskjutning. Det viktigaste i det här läget är att överleva. Att skjuta tillbaka är viktigare än att vårda. Det enda man gör i denna fas är att stoppa stora blödningar. Till sin hjälp har man en särskild slags avsnörande förband, CAT, som består av ett kardborreband som snabbt kan dras åt och en liten plastpinne som kan vridas om för att öka den avsnörande effekten ytterligare. Förbandet gör ont och kan skada om det sitter för länge – men framför allt kan det rädda livet på en person med ett bortsprängt ben eller en allvarlig skottskada. Man lär också ut att den som är skadad inte ska ge upp. Är man skjuten i ett ben kanske man ändå kan skjuta tillbaka.
Den gula fasen, taktiskt omhändertagande, sker när man lyckats flytta sin kamrat till ett något lugnare område. Här kan man ge skadade bättre vård. Även här är tänket lite annorlunda jämfört med vid en civil olycka.
– Vid vanliga trafikolyckor börjar man med att undersöka om den skadade har fri luftväg och kan andas. Men i strid rör det sig om andra slags skador – bara en procent dör av att de inte kan andas. I stället är blödningar en vanlig dödsorsak.
Man har också tittat noggrannare på vilka skadade man ska hjälpa. Den största gruppen överlever vare sig de får hjälp på plats eller ej – de är inte så allvarligt skadade. En grupp skadade överlever inte oavsett vad vi gör.
– De man ska inrikta sig på är de som överlever om vi gör rätt saker. Det vi ska göra är alltså att rädda dem vi kan rädda, inte få fler skadade och lösa uppgiften, säger Bengt.
Den gröna fasen är när soldaten transporteras till kvalificerad sjukvård. Detta sker ofta under lugnare omständigheter. Det kan också vara en situation där man är i ett oroligt område och till exempel råkar ut för en trafikolycka. Då kan man ändå ägna mest uppmärksamhet åt den skadade.
Övning och utvärdering
I dag övar NBG-soldaterna den gula och den röda fasen. Varje gång lurar de elaka motståndarna nedåt gatan. Och varje gång blir någon skadad. För varje gång sitter rörelserna bättre och bättre, och det går snabbt för soldaterna att flytta sin skadade kamrat. Somliga slänger upp kamraten på axeln och springer, andra hjälps åt och släpar, allt anpassat efter situationen. Efter varje moment görs en utvärdering. Varför gick ni in i huset? Varför satte ni på förband? Ni borde ha väntat tills ni var på en säkrare plats.
Patrik, som kallas Sulan, har varit i Liberia två gånger. Han tycker det är bra att öva sjukvård.
– Det är alltid bra att ha, även civilt. Och man vill ju att ens kamrater ska kunna ta hand om en om man blir skadad och vice versa, säger han.
Han tycker att scenariot i övningen är bra, att man blir påskjuten och måste ta skydd. Han har själv gått patruller i stadsmiljö, även om han som fordonsförare oftare såg staden från ett fordon. Han råkade aldrig ut för något, inte något allvarligt i alla fall.
– Man tänkte inte på det då. Det var mer när man kom hem, efter några månader, som jag tänkte tillbaka på olika situationer. Tänkte att det kanske var allvarligare än vad man trodde när man var mitt i det.
Farligt – men mycket är farligt
Nu tänker han inte på riskerna vid en eventuell insats, inte på det sättet. Inte ens när han övar, som nu.
– När mamma frågar om det är farligt brukar jag jämföra med att det är lika farligt att åka på E4:an. Lite farligare är det kanske, men det låter bättre. Det ger i alla fall en annan syn på riskerna.
Övningen ger dels färdigheter för honom själv, men också tillit inom gruppen.
– Man lär känna gruppen mycket väl när man övar så här. Men man kan aldrig föreställa sig hur det skulle vara i en riktig situation.
Samma sak säger Martin och Claes, soldater i skytteplutonen Charlie Romeo.
– Det går inte att öva hur man skulle reagera psykiskt, säger Martin.
– Man skulle bli livrädd om ens kamrat skadades så som vi övar här. Det går inte att öva. Vi övar mycket på att dra oss ur. Man får lita på att det funkar, säger Claes.
Martin är extra glad åt den här typen av övningar. Han är skytt i stridsfordon 90 och en stor del av hösten övade han i vagnen.
– Självklart är vi i besättningen inte lika bra på avsutten strid som de soldaterna som övat det hela tiden. Men nu har vi övat det en hel del, så nu känns det ganska tryggt, säger han.
Under övningarna upptäcker man också detaljer. Detaljer som om man verkligen satt fickorna på de rätta platserna på stridsvästen, att kamraten faktiskt orkar lyfta upp en på axeln och springa hundra meter och man ser poängen i att knäppa ”blöjan” på skyddsvästen. Har man inte gjort det är det betydligt svårare att bli släpad i den.
Öva som du ska agera
Dagen börjar gå mot sitt slut, och ammunitionen med den. De ökade sparkraven har gjort att Nordic Battlegroup på P 7 har lite mindre ammunition än tidigare. Så i stället för att skjuta så mycket man behöver och lämna tillbaka den ammunition som blir över, får man samla ihop den ammunition man har för att kunna göra de sista övningarna. Som i ärlighetens namn går sisådär – ammunitionen räcker helt enkelt inte, vilket i och för sig kan vara ett realistiskt scenario, det också.
– Det är viktigt att öva så som man ska agera. Historiskt sett har det varit så att när det smäller agerar man så som man övat. Då är det inte bra om man övat på att snåla med ammunition. I Bosnien hade soldaterna med sig emballage tillbaka när de blivit påskjutna, de var så vana vid att ta med allt, säger Ken, som är övningsledare för momentet.
Medan han förklarar står kollegan bredvid och delar ut magasin, magasin som soldaterna släppt allt eftersom de blivit tomma. Hade det varit för några år sedan hade man stoppat dem i fickan – nu gör man som man bör göra, stoppar dem i fickan om man kan.
Annars släpper man magasinet på marken och skjuter tillbaka, utan att fippla med fickan. Att hålla sig vid liv, inget annat, är den allra viktigaste uppgiften för den som hamnar i strid.
Anja Edvardsson, P 7