Lek med tanken, nu när ÖB tänker öka antalet medaljer till folket (se sidan 58) … varför inte passa på tillfället att ge skaparna av filmen Repmånad och seriemagasinet 91-an Karlsson något vackert att bära på bröstet?
Jag kan gärna hjälpa till med den motivering som är bruklig i sammanhanget:
”… för att ni med humor, värme och äkta kärlek på ett förtjänstfullt sätt fört in Försvarsmakten i den svenska folksjälen, och medverkat till att bygga en bro mellan generationer av svenska värnpliktiga”.
Ungefär något sådant, alltså. Visst, ett skämt, men ändå… Vi fortsätter tankeleken.
Längsta strået
Vem minns inte 91:ans ständiga duster med korpralen, förlåt furiren, Revär (som det tog ett kvarts sekel att få det tredje strecket). Drabbningar som den sistnämnde med hjälp av makt & myndighet alltid tror sig vinna, men som slutar med att den evigt värnpliktige och genomhederlige Mandel ständigt drar det längsta strået.
Eller den bortkomne televerksarbetaren Jonsson (Lasse Åberg) som möter den gåpåige Löfgren (Janne Carlsson) i Repmånad. Tillsammans med bl a vänsterbohemen Skogh (Jonas Gustavsson) bonnar duon till en festkväll på Stadshotellet … där den sistnämnde lyckas omvända kompanichefen Jönsson (Ingvar Andersson) till filmens klassiska replik - i riktning den stridige reservlöjtnanten (spelad av Thomas Ungewitter): ”Ådalen, Wickman, minnes Ådalen, Wickman. Vi är de besuttnas redskap…”
Elakt? Nej knappast.
Det handlar snarare om alla ständiga, eller tillfälliga, polares eviga berättelser på bastulaven om beredskapen, lumpen och repmånaders strapatser – så gott som alltid med en mänsklig, varm knorr män emellan, som mer än en gång fått den andra delen av mänskligheten, kvinnorna, att ruska på huvudet: Fåniga karlar, ska ni aldrig växa upp?
Manlig värld
För det är en manlig värld, både historierna om lumpen och repmötet. Så också i serietidningar och på film. Majoren Morgonkrööks hembiträde Elvira är bara i kanten av en huvudroll som det ständiga målet för en trånande 91:an och dennes evige antagonist 87 Axelsson. Kvinnan i Repmånad, i form av journalisten Bea (Lena-Maria Gårdenäs), är också utanför, mest som ett föremål för de uniformerade männens beundran och längtan.
Nostalgi. Nostalgi. Att ens andas i bastun att allt kanske inte var bättre förr, får stämningen att svalna betydligt snabbare än själva härden. 91:an drog på sig uniformen redan 1932 och är en seg figur - precis som TV-reprisernas Loffe. Men allt har sitt slut. Mitt tips är att båda närmar sig muck. Eller snarare pension.
Den siste repgubben ryckte nämligen in (och ut) för mer än tio år sedan. Den siste värnpliktige kan mucka redan nästa år, eller året därpå. Min 20-årige son Henrik är antagligen en av de sista som mönstrats in via pliktlagen, faktiskt en av de få redan nu (bara var tionde i årskull 1988 gör lumpen).
En kommitté ledd av riksdagsmannen Anders Svärd utreder fram tiden, men allt annat än tvångs systemets snara upphörande vore en bomb värdig de värnpliktiga minröjarna i Boden och Eksjö att desarmera.
Naturligtvis går det att rada upp mängder av fördelar med en ny tingens ordning där utgångspunkten är tidsbegränsad anställning – som i sin tur förhoppningsvis kan bidraga till en jämnare fördelning mellan könen. Här har dagens system kört fast – till synes oåterkalleligt. Bara knappt en av tjugo lumpare är tjej. Inte bra. Definitivt inte bra.
Nackdelar med att lämna värnplikten? Inte minst att den allmänna kunskapen om försvaret, som delas av åtminstone mänsklighetens ena halva, går förlorad. Likaså den uppenbara risken att det svenska försvarets varma folkförankring försvinner i samma riktning.
Ambitiöst arbete
På tal om förlorad erfarenhet så är det ett ämne högt upp på tapeten just nu. Tänka sig att svenska försvaret, av alla värld ens försvarsmakter, ska behöva leta efter officerare med vintererfarenhet (se sidan 26)!?
I nästa nummer av Insats & Försvar (9 juni), berättar vi om det ambitiösa arbete som bedrivs av Försvarsmaktens Ledarskaps- och pedagogikenhet, FM LOPE (hopplöst namn, bra jobb), när det gäller insamlande och överförande till dagens & morgondagens chefer av redan befintlig – men inte spridd – erfarenhet från både nationell och internationell verksamhet.
Bättre sent än aldrig. Också det en bra slutsats att dra.
Text: Sven-Åke Haglund