Redan år 2000 fick den amerikanska marinen klart för sig att svenska ubåtar är värdiga övningsmotståndare. Då var HMS Halland, systerfartyg till HMS Gotland, i Medelhavet för att ”genomföra tekniska, taktiska och operativa funktionsprov i saltare och varmare vatten än Östersjön inför svenska Försvarsmaktens framtida deltagande i de internationella operationer med ubåtar inom EU:s ram som regeringen beslutat om”. Där noterade amerikanarna hur tyst den svenska ubåten var och hur svårt det var att upptäcka den.
Fjäder i hatten
Det var mot denna bakgrund chefen för den amerikanska flottans forskningscentrum, året därpå, berättade om behovet av samövning med andra nationers flottstyrkor för Sveriges dåvarande försvarsattaché i Washington, konteramiral Bertil Björkman. Han tolkade beslutet som en indirekt förfrågan och betonade att detta var en fråga som måste behandlas på politisk nivå men att han, om så önskades, skulle föra frågan vidare till en högre nivå.
Björkman åkte hem till Sverige och under högsta sekretess redovisade han ärendet för den högsta försvarsledningen och den politiska ledningen. Reaktionen blev positiv och Björkman kunde återvända till USA för att inleda förhandlingar om villkoren för samarbetet, en process som tog cirka 15 månader.
– Det var absolut en fjäder i hatten för Sverige, säger Björkman samtidigt som han betonar besättningens arbete som han säger har genomförts på ett utomordentligt bra sätt.
Andra förutsättningar
Sommaren 2005 baserades HMS Gotland i Point Loma i San Diego. Med den amerikanska flottbasen som utgångspunkt, har HMS Gotland övat, bland annat ubåtsjakt med amerikanska fartyg, flygplan och helikoptrar. Örlogskapten Peter Östbring, den första platschefen för den svenska kontingenten, kom till San Diego först av svenskarna för att bygga upp ett kontaktnät.
– HMS Gotland har samarbetat med de flesta enheterna inom Tredje flottan. Uppgiften har varit, dels att agera mot stora fartygskonstellationer, dels att hålla sig undan amerikansk ubåtsjakt, säger Peter Östbring. På frågan om man har bytt ut eller modifierat någon utrustning inför uppdraget i San Diego svarar han att det finns skillnader i radiokommunikationen som man varit tvungen att anpassa sig till, men att den övriga utrustningen på HMS Gotland, i allt väsentligt, har varit den vanliga.
Enskilt ansvar
Även om svensk och amerikansk ubåtstjänst har många likheter så finns det många skillnader. På en svensk ubåt är det ingenting konstigt att en kvinna ingår i besättningen. Hon jobbar på samma villkor som de manliga kollegerna. På en amerikansk ubåt tjänstgör däremot aldrig en kvinna. Där råder en helt annan inställning till kvinnliga besättningsmedlemmar.
Örlogskapten Paula Wallenburg är ubåtsofficer och tillhörde en av besättningarna på HMS Gotland. Hon åkte med som observatör på den amerikanska ubåten USS Jefferson City och hon märkte direkt att en del tyckte det var obehagligt med en kvinna ombord, och somliga var direkt avogt inställda.
– Det lossnade efterhand Det brukar det göra, bara man bjuder lite på sig själv, säger Wallenburg.
Hon berättar också om de påtvingade ”förmåner” hon fick som gäst ombord på den amerikanska ubåten, till exempel att hon fick en tremannahytt för eget bruk. Wallenburg försökte förklara att det var onödigt men det var lönlöst, berättar hon.
En annan skillnad är bemanningsstrukturen. Paula Wallenburg berättar att hon, när hon var i land, planerade verksamheten och övningar till sjöss. Ombord var hon vaktchef över styrbordsvakten tillika eldledare över fartygets torpeder. Som vaktchef ansvarade hon under chefen, för ubåtens manövrer och navigation. I befattningen ingår också att ha koll på navigeringen, bottendjup, sändning och mottagning av meddelanden. Utöver detta ska dokumentation ske och rapporter skrivas. Amerikanska besökare ombord på HMS Gotland var förvånade över att så många uppgifter utfördes av så få personer.
Vi överlåter betydligt mer ansvar på den enskilde medarbetaren. För oss är det naturligt medan amerikanarna är mer bundna vid sina respektive arbetsuppgifter ombord. Det är inget fel med det, bara ett annat sätt att tänka, säger Wallenburg.
Sonarskärmen var orange
Fartyg som svenskarna övade med var till exempel jagare av Arleigh Burkeklass, kryssare av Ticonderogaklass och hangarfartyget USS Ronald Reagan, vilket är den ameri-kanska flottans allra senaste hangar-far-tyg. HMS Gotland övade också med ubåtsjaktflygplanet P 3 Orion, ubåtsjakthelikoptern Sea Hawk och attackflygplan F 18 Hornet.
Förutsättningarna var helt annorlunda än dem som gäller i svenska vatten. Medan djupet sällan överstiger 100 meter i Östersjön kan djupet i det aktuella övningsområdet, på sina håll, räknas i tusentals meter. Den högre salthalten i vattnet gör att det ställs helt andra krav på hur man beräknar, till exempel, flytkraft. Strömmar och vindförhållanden skiljer sig också från dem i svenska vatten. Men det var poängen med samarbetet – att lära av varandra.
–Vi måste anpassa vårt uppträdande till det faktum att övningsmotståndarna är hangarfartyg och kryssare. Utöver det är det ingen större skillnad om man befinner sig i Östersjön eller Stilla havet, förklarar Östbring.
Däremot är ljudbilden för sonaroperatören helt annorlunda. Ljuden från Stilla havets djurliv, med bland annat tjattret från valar, är helt olika dem som finns i farvattnen runt den svenska kusten.
– Vid flera tillfällen var sonarskärmen helt orange, berättar Paula Wallenburg. Det visade sig vara ett delfinstim som ville leka. När det är fyratusen meter vatten under kölen känner man sig ganska liten, men med ett delfinstim alldeles utanför, så känns det inte fullt så ensligt.
Text: Rolf Arsenius