Situationen i Darfur har inte nämnvärt förändrats sedan UNAMID (United Nations African Union Mission In Darfur) startade i januari 2008. Problemet vi inom missionen slåss med är fortfarande att matrieltransporterna tar alldeles för lång tid att köra genom Sudan från hamnen i Port of Sudan.
Just nu har vi ca 2 000 man i olika länder i Afrika som väntar på att komma in men vi måste ha deras materiel på plats innan de kan komma in och starta med att bygga sina läger.
Att sedan ingenjörresurserna inte räcker till för etablering av nya camper, sätter också sina spår i tidsramen. Vattenfrågan är även den en fråga som vi måste lösa innan vi kan ta in stora grupper av soldater. Vattenläget har väsentligt försämrats sedan UNAMID började sin mission. Just nu väntar vi på att regnperioden skall komma och kanske hjälpa till att höja grundvattennivån.
Det riktigt positiva som vi märker är att vi har fått god kontakt med de olika rebellgrupperna, något den tidigare missionen AMIS inte riktigt lyckades med. Vi accepteras på ett helt annat sätt än tidigare. Folket i de olika områden där vi har varit och rekognoserat möjligheten att bygga nya camper är positivt inställda till vår strävan att få en bättre situation i området.
Jag har genomfört ett antal resor till byn Korma som ligger i bergskedjan Jabal aMara i centrala Darfur, för att kontrollera om det finns möjlighet att etablera en camp i området. Vi måste ta hänsyn till den rebellgrupp som behärskar området. De måste ge sitt samtycke till vår etablering och det tog en bra stund med flera resor till platsen innan vi fick känslan av att vi var accepterade.
Vi måste också försöka att ta reda på vem som äger marken där vi vill etablera oss. Problemet är att det inte finns några papper eller dokument som styrker ägandeskapet av marken. Marken är ärvd sedan flera generationer tillbaka och människorna i dessa områden har väldigt liten eller absolut ingen kontakt med regeringen i Khartoum. Något register över markägare finns inte.
Eftersom FN i New York skall hyra marken för att bygga en camp måste vi ha någon form av skriftlig bekräftelse av ägaren. Det tog flera dagar att utverka detta tillstånd men nu är det klart och vi kan börja att planera för campbyggnad.
Byn Korma ligger i ett av de mest utsatta områdena i bergskedjan Jabal aMara och har ofta blivit drabbad av attacker från den kriminella rebellgruppen Janjaweed. Människorna vågade inte vara inne i byns centrum av rädsla för Janjaweed och de höll sig borta tills de såg att vi kom regelbundet till byn med vitmålad UNAMID-helikopter.
Efter en och en halv månad så kunde vi se att den gamla marknaden började vakna till liv. Första gången vi besökte byn fanns ingenting. Nu kom det upp små stånd där befolkningen säljer det lilla det har att sälja. Vi frågade varför de hade börjat komma tillbaka till byns centrum? En av rebelledarna sa att de trodde på FN och inte önskade något annat än att komma tillbaka till normalt liv igen.
I sådana lägen känns det att man verkligen har åstadkommit något på kort tid. Våra besök med förhandlarna om mark har väckt gnistan hos bybefolkningen att de nu vågar återkomma till den gamla marknadsplatsen, och detta utan att UNAMID har någon trupp fast placerad i byn.
Pratar man med befolkningen så vill de ingenting annat att få komma tillbaka till normal civilisation igen. De vill börja odla marken runt byn utan att vara rädda för attacker eller att Janjaweed skall komma på natten och slå till mot deras lerhyddor, slita ut dem ur deras hem, stjäla allt att som går att stjäla och sedan slå sönder hyddan. Det är inte ovanligt att unga människor rövas bort och tvingas delta i de kriminella handlingar som de kriminella rebellerna genomför i andra byar runt omkring i bergskedjan.
De rapporter som kommer in till UNAMID meddelar även att det hela tiden förekommer attacker mot ensligt belägna byar såsom Korma, och den interna flyktingstömmen inom Darfur beräknas nu vara uppe i 2,7 miljoner människor som ar på flykt från sina hem. Dessa internflyktingar söker sig nu till de områden där UNAMID försöker etablera sig. Ryktet går att vi har varit i området och då känner internflyktingarna någon form av säkerhet och börjar röra sig mot dessa platser. Risken är att detta skapar en falsk trygghet och att vi kommer att få problem med internflyktingarna om inte deras förhoppningar uppfylls tillräckligt snabbt.
I vissa områden i västra Darfur har det genomförts stora demonstrationer mot UNAMID för att FN inte börjar bevaka internflyktinglägren dygnet runt. Det är befogad kritik. Varför gör vi inte det? Svaret är enkelt. Vi har inte tillräckligt med personal för att lösa den uppgiften i dagsläget.
Darfur är stort som Frankrike eller Texas och vi har cirka 7 500 soldater och omkring 1 600 civilpoliser (varav fem svenska) inne i provinsen. Det är en omöjlig uppgift att bevaka alla internflyktingläger inne i Darfur. UNAMID har tillsammans med de civila hjälporganisationerna prioriterat de områden som är mest utsatta och som behöver beskydd först. Så snart flera trupper kommer in i Darfur så kommer UANAMID att sprida sig utåt mot gränsen till Tchad, där situationen för tillfället är värst.
Jag har nu varit i området i snart elva månader och ser att i de olika interflyktingläger jag besöker, så råder fortfarande omänskliga förhållanden. I de mest utsatta lägren bor människor utan någon mänsklig värdighet. Vattenfrågan kan vi ännu inte lösa till belåtenhet. Våra matleveranser till lägren är i dagsläget svårt utsatta för attacker och rånförsök. Darfur har lång väg att gå innan provinsen kan kallas stabil och lugn igen.
Torbjörn Blom
UNAMID, Darfur, Sudan