Byarna som MOT Yankee besöker ligger utspridda i Laily-Sai, väster om staden Sheberghan i öknen. En sten- och saltöken som inte bjuder på mycket annat är plättar av betesmark för får, getter och kameler. De flesta som bor där är återvändande flyktingar och de lever ett mycket primitivt liv – även med afghanska mått mätt – i tält och halvpermanenta lerhyddor.
Upprörda bybor
I en av byarna går tongångarna höga. En av de äldre afghanska männen är mycket upprörd över bristen på hjälp till byborna.
– Vi försöker förklara att vår uppgift är att bidra till säkerheten så att organisationer kan utföra bistånds- och utvecklingsarbete i området. ISAF är inte en biståndsorganisation. Ibland förstår de, ibland spelar det ingen roll vad man säger. De vill ha någon att klaga på och vi är de enda som finns på plats. Jag ser hur kärvt de har det och jag förstår deras irritation. Vi tar det inte personligt och lovar att föra byn synpunkter vidare, sammanfattar Marcus.
Fotboll med barnen
Samtidigt som Marcus och hans ställföreträdare, via den lokala tolk de har med sig, talar med byledarna spelar några av soldaterna fotboll med barnen i den lilla byn. Det finns flera skäl till att de gör det. Främsta skälet är att avdramatisera närvaron av beväpnade soldater i byn – de flesta afghaner har dåliga erfarenheter av soldater efter åratal av krig. Det andra skälet är att hålla barnen sysselsatta och se till att de inte stör mötet. Som en bonus är det ganska kul för killarna i MOT:et också. Att bevaka fordon och chefer på alla möten som äger rum kan bli aningen enformigt. Genom att turas om att spela fotboll med barnen får man både lite friskvård och variation. Givetvis lämnas den ISAF-märkta fotbollen kvar när teamet rullar vidare till nästa by.
Första mötet med ISAF
Mötena är spontana och oftast mycket lyckade. Frågor om säkerhetsläget och tillgången till mat och vatten blandas med information om ISAF och det arbete som MOT-personalen utför i området. Vid en liten boplats intygade en äldre man att han aldrig tidigare hade fått besök av ISAF. Nyfikenheten på de svenska soldaterna var stor. Gästvänligheten likaså.
Fattiga och generösa
Det ingår i den afghanska kulturen att vara gästvänlig. Även om man bara har en brödbit kvar erbjuder man sin gäst denna och väljer att svälta själv. Svenskarna känner förstås till detta och har ett antal förberedda kulturellt acceptabla ursäkter för att inte behöva tära på de fattiga byborna. Dessutom är det inte hälsosamt för en ”svensk mage” att äta och dricka allt som serveras. Här finns en annan bakteriekultur som mycket väl kan skapa en mängd obehag.
Solbränna och skadeglädje
Solen står mitt på himlen, det är ca 30 grader varmt och ingen skugga finns att hitta runt bilarna. Några av killarna passar på att förbättra solbrännan innan det är dags för den sista leaven hem till Sverige. Man skrockar gott åt det ”vinterkaos” som rådde i Sverige nyss och inser att rent klimatmässigt har man det just nu bättre i norra Afghanistan även om mycket annat i Afghanistan lämnar en del övrigt att önska. Det är inte minst påtagligt efter dagens patrull genom de fattiga bosättningarna i Laily Sai-öknen.
Text och bild: Kapten Fredrik Bojerud
Press- och informationsofficer, FS14