Det är knappt så man tror sina öron. Sverige av alla länder håller efter ett stort antal milda vintrar på att få akut brist på vinterkunnande i officerskåren. Det händer att det kommer elever som inte varit norr om Dalälven. Än mindre stått på ett par längdskidor eller snöskor
Överstelöjtnant Magnus Ståhl tillträdde jobbet som chef för Försvarsmaktens Vinterenhet så sent som i november 2007, men han är redan luttrad: Kunnandet i vinterstrid är inte längre vad vi trott inom det svenska försvaret.
Orsakerna är naturligtvis flera:
• Milda korta vintrar i södra halvan av Sverige - med få undantag - under de senaste tio åren.
• Förtidsavgångna officerare (55 plus) som försvunnit tillsammans med ett stort kunnande.
• Nedläggning av samtliga utbildningsregementen norr om Dalälven, undantaget Bodens och Luleås garnisoner.
• Inga stora svenska vinterövningar på Nordkalotten sedan 2001 och övningen Snöstorm – undantaget NBG:s slutövning under förvintern 2007.
Det svenska försvaret, där förmågan till strid i subarktisk miljö varit ett adelsmärke sedan beredskapsåren på 40-talet, börjar få brist på förmågan att få något uträttat i snö och kyla. Det är knappt så man tror sina öron.
”… börjar bli knapp”
– För sent att rädda situationen är det inte, men tiden börjar bli knapp, säger ställföreträdande chefen för Vinterenheten, major Peter Hesse.
Medan Vinterenhetens officerare berättar om de projekt som pågår för att åter höja försvarets vinterförmåga, bläddrar vi i en broschyr som beskriver verksamheten i Boden/Arvidsjaur. Så här står det bl a:
”Vinterstormar på Österlen i Skåne, snökaos i Stockholmstrafiken och veckor av temperaturer under minus 30 i norrlands inland är en del av landets särart som vi måste behärska”
Rätt så självklart, eller hur? Absolut, men det krävs utbildning, övningar, tester. Att överleva i bister vinter är inte längre en självklarhet för svensk trupp, säger Magnus Ståhl. Magnus Ståhl pekar på en annan faktor som också borde vara självklar; att också ny material får känna på hårt klimat. Helst före leverans…
Under NBG dök Galten upp i de stundtals kärva förhållandena med kyla och snö. Det visade sig att däcken blev stenhårda av kylan. Fordonen åkte omkring som en hockeypuck på vägen. Det vara bara att beordra snökedjor på vilket omedelbart sänkte marschhastigheten till 30 km/h.
Normgivande för våra insatsförband vad gäller vinterförmåga är minus 35 grader och 70 cm snödjup för såväl personal som material.
RO bortglömd resurs
Ståhl berättar att en del av jobbet går ut på att fånga upp det instruktörskunnade som finns kvar.
- Vi går igenom gamla listor på vilka officerare som har erfarenhet, vilka som gått påbyggnadskurser vinter och försöker via våra kontaktnät fånga upp speciellt intresserade. Reservofficerare är ofta en bortglömd resurs. De som läser den här artikeln och känner att de har något att tillföra, får gärna kontakta oss på Vinterenheten.
Vi läser vidare i broschyren: ”Vintermiljön finns i hela Sverige, men de miljöer där vinterförmågan verkligen sätts på prov är i begränsad eller ödelagd infrastruktur och ödemark. I Försvars–maktens internationella verksamhet har det bl a visat sig nödvändig i Kosovo och Afghanistan”.
– Att öva i vintermiljö är att öva friktioner, att göra det man ska oberoende av väder och vind. Att ta hand om sig själv, att hålla balansen i näringsintag, vara noga med vätsketillförsel. Att vara observant på både sig själv och kamraterna, påpekar Magnus Ståhl.
– Precis detsamma gäller för andra extrema miljöer, som i öken och i djungel. Så, faktiskt, övning i extrem kyla är en förberedelse för det motsatta!
Till och med i Boden, bara fyra mil från havet vid Luleå, kan ha det si och så med snö och kyla en vinter som den här (även om skillnaden är rätt så stor mot snödjupet i mellan- och sydsverige). Men till Bodens garnison hör också gamla K 4 i Arvidsjaur. Vinterenhetens stab finns i Boden. Utbildningsavdelningen i Arvidsjaur – och där finns det garanterat snö och kyla när den ska finnas.
– Verksamheten i Arvidsjaur är verkligen en sällsynt pärla när det gäller vinterutbildning.
– Vi har snarast tappat räkningen på hur många utländska specialförband som övar eller övat i Arvidsjaur, och ska inte heller berätta så mycket om det - av hänsyn till gästerna. Vinterenheten, kollegor från Jägarbataljonen i Arvidsjaur, från garnisonen i övrigt … stöttar med instruktörer, utbildningsplaner, materiel – precis allt vad de utländska förbanden önskar.
Återtagande
Under besöket hos Vinterenheten får reportageteamet från Insats&Försvar klart för oss att det pågår ett intensivt utvecklingsarbete av vinterförmågan. Koncentrationen sker på utbildare och unga kadetter/officerare.
Officersprogrammen genomför vinterutbildning genom tre kurser (tio veckor sammanlagt). I det sista steget ingår Operationer i subarktisk miljö – kort sagt, förbandet ska inte enbart överleva, utan också klara sina militära uppgifter. Avslutningen låter rätt häftig: Okonventionell krigföring – insatser i bergsterräng.
Ett annat exempel på återtagande av vinterförmåga är den kurs som i slutet av förra året genomfördes i Arvidsjaur och som inte minst riktade sig till instruktörer från mellan- och sydsverige. Huvudsyftet med kursen var att förbereda lärare och instruktörer på den utökade vinterutbildning som samtliga officerselever kommer att genomföra nästa vinter, säger majoren och kurschefen Ronny Karlsson.
Enkelt … eller svårt
Vinterenheten har föreslagit att varje förband, oavsett armén, marinen eller flygvapnet, ska skicka en officer på utbildningar som den här för att hålla vinterförmågan uppe, eller ännu hellre, att ta ett steg (eller stavtag) framåt. Ronny Karlsson:
– På den senaste kursen hade vi riktigt bra diskussioner kring kylrelaterade skador och tillbud, som vi dessvärre sett öka i antal under senare år. Därför lyfte vi fram några ledstjärnor som alltid är viktiga, men extra viktiga i vintermiljö – nämligen rätt attityd, stridsvärde och omvårdnad av trupp.
– Ett bra vinterkunnande hos befälen är största garantin för soldaternas trygghet. Så enkelt, eller svårt, är det.
Text: Sven-Åke Haglund