Runt om i Kosovo firas 1 maj som en familjehögtid. På landsbygden slog man sig ned i naturen med packad picknickkorg och i huvudstaden Pristina samlades man i Gërmijaparken. Svenska KFOR-styrkans soldater fanns självklart på plats för att övervaka folkmassorna. Hälsningarna är många. Kosovarerna testar sin engelska: ”Hello my friend” och barnen gör high-fives med soldaterna. Uppemot 60 000 människor har rört sig i parken under dagen.
Larmet går
Det är kväll och människor har börjat lämna parken. En fotpatrull ska precis inledas. Då går larmet – någon har hittat ett föremål som ser ut som en oexploderad substridsdel strax intill en väg lite längre in i parken.
– Det kan vara en BLU, bedömer plutonchefen Johan Modigh som håller kontakt med sambandscentralen B9.
Parkens omgivning är, trots idyllen med vackra bokträd vars lövverk silar kvällssolen, farlig. Allmänheten rekommenderas att hålla sig på asfalterade ytor och absolut inte ge sig ut i terrängen. För där finns oexploderad ammunition som släpptes från flygplan under NATO:s insats under Kosovokriget 1998-99. Meningen var att de skulle brisera när de landar, men många utlöstes inte och har blivit liggande i flera år – livsfarliga för människor som intet ont anande kommer gåendes.
Samarbete med KPS
KS17:s ammunitionsröjningsgrupp EOD-grupp tillkallas från Camp Victoria, liksom förstärkning från snabbinsatsgruppen QRF och sjukvårdare. Den lokala polisens KPS avspärrningar utökas och bevakas av de svenska soldaterna sedan EOD-teamet identifierat bomben – en brittisktillverkad BL755 – och besökare hindras att komma nära.
Bomben måste oskadliggöras, och enda sättet är att spränga den. EOD-gruppen förbereder en mindre laddning som ska spränga substridsdelen. Chefen för fjärde pluton, Martin Pamelius, för befälet.
– Ni har eldtillstånd, meddelar han EOD-gruppen och förvarnar inför sprängningen.
Smällen hörs i hela parken. En krater vittnar om kraften.
Sjukdomsfall
Efteråt är alla lättade över att det gått bra. Men kvällens oförutsedda händelser är inte slut än. Konvojen med bilar hinner inte mer än någon kilometer genom parken, förrän ambulansen stoppas av en civil bil. En ung man är sjuk. Han ligger i bagageutrymmet på bilen, nästintill okontaktbar.
– Han har inte druckit mer än så här mycket vin, visar hans kompis med ett fingermått.
Kompisen själv är vinglig. Tjejerna i sällskapet gråter upprört. De svenska sjukvårdarna försöker ta reda på mer genom tolken. Har han någon sjukdom? Äter han medicin? Eller har han tagit droger?
Civil ambulans tillkallas, likaså KPS. Ungdomarna blir nervösa.
Gërmijaparken har ett visst rykte om sig. Det som är en oas om dagen, blir tillhåll för ljusskygga under natten. Och därför behövs svenska soldaters närvaro där.
Hannah Larsson
Press- och informationsofficer