Försvarsmaktens ekonomi är inte bra, minst sagt. De svenska förbanden i Afghanistan, Kosovo och Tchad drar stora kostnader. Likaså den stora styrkan i beredskap på hemmaplan, Nordic Battlegroup (NBG).
ÖB har tvingats dra i handbromsen vilket drabbar alla grenar inom försvaret, undantaget just internationella insatser. Bodens garnison, Sveriges största, har ett ansvar som sträcker sig över 52 procent av Sveriges yta, från Treriksröset ner till Härnösand. Också här har ekonomin betytt kraftiga förändringar – inte minst i utbildningen av värnpliktiga.
– Vi kommer bara att använda fyra av 28 stridsvagnar Leopard 122, knappt tio av åttitalet stridsfordon 90. Ett mycket annorlunda år.
Bästa möjliga utbildning
Inte sedan 1994, när det gamla infanteriregementet I 19 slutligen blev pansarditon P 5, har det slitits ut så många "Vita blixten" under en värnpliktsomgång. Soldaterna har åkt skidor, eftersom också drivmedel till lastbilar, bussar och bandvagnar kostar pengar.
– Att lägga om utbildningen är en sak, men vår ambition är att soldaterna ska få ut det bästa möjliga under sina tio månader här, trots den ekonomiska situationen. Målet är entydigt, att soldaterna ändå ska kunna söka internationell tjänst, kunna krigsplaceras som enskilda soldater i insatsorganisationen och kunna söka till officersutbildning.
– Faktum är att jag tror att vi är på väg att lyckas. Det är energigivande att gå ut och följa verksamheten, bra övningar, engagerade soldater. Det är säkert lika bra soldater som någon gång under de senaste 15 åren! Men då talar vi om enskilda soldater och möjligen i grupp. Större enheter, från pluton och uppåt, blir lidande av rådande ekonomiska läge, allt annat är ovarsamhet med verklighetsbeskrivningen.
Når kritisk nivå
Hur kan den här ekvationen gå ihop, mindre pengar, stridsvagnar och stridsfordon i garagen, men … bra soldater?
– Vi övar helt enkelt de värnpliktiga längre som enskilda soldater, och kan därmed vara mer uthålliga i varje moment än tidigare. Alla officerare vet att militär utbildning alltid till syvende og sidst handlar om en balans mellan hur mycket man ska satsa på soldatens egen färdighet, på gruppen, plutonen, kompaniet och på bataljonsnivå. Större enheter med övningar under längre tid, drar desto större kostnader. En del av det vi inte gör nu måste tas igen senare, exempelvis kan det ske under förberedelserna inför en internationell insats. Det går att göra så här ett år, men naturligtvis inte i längden. Befälens kompetens kräver längre förbandsövningar, förmågan naggas i kanten och når snart en kritisk nivå.Utanför fönstren till kanslihuset ekar kommandoropen, slamret av springande soldater med skramlande utrustning når upp till tredje våningen – som det förmodligen gjort de senaste 100 år i garnisonsstaden Boden. För närvarande är garnisonen, inklusive verksamheten i Arvidsjaur och regementet A 9, en arbetsplats för 950 anställda, 1 400 värnpliktiga och över 300 kontraktsanställda NBG-soldater.
Kvar i framtiden?
Hur ser det ut i Bodens garnison om fem år, Jan Mörtberg?
– Frågan går egentligen inte att svara på eftersom vi inte känner till vad det blir av det underlag som Försvarsmakten lämnar till regeringen i september.
– Min tro är ändå att försvaret kommer att stå starkt här uppe, och det av fyra skäl: I min värld har vi fortfarande tre förband – F 21 i Luleå, I 19 i Boden och Arvidsjaur samt A 9 i Boden. Förmågan är samlad. Vi kan strida på marken, mekaniserat, avsuttet som infanteri och som jägare. Vi har understöd av fältarbeten, med egna ingenjörer, understöd av artilleri och understöd av flyg.
– Vårt andra signum är utomordentligt goda förutsättningar att öva strid i ett operativt sammanhang. Vi har både hamn och flygplats i Luleå, övnings- och skjutfält i Boden, dessutom Arvidsjaur, Lomben, Kalix, Kiruna och Tåme. Plus Jokkmokksbasen och Materielverkets Vidselbas. Vi har helt enkelt den för Sverige unika möjligheten här uppe att under hela övningsserien samordna utbildningen av system av system.
– Jägarna i Arvidsjaur har dessutom en särskild förmåga att dra till sig europeiskt intresse för en nischkompetens som det gäller för Sverige att vara rädd om.
Som det tredje skälet pekar Jan Mörtberg på den s k säkerhetspolitiska agendan:
– ÖB, och våra grannar för den delen, betonar båda Norderuropas återkomst på den strategiska arenan. Det handlar om Nordkalotten, men ändå främst om Barentsregionen, energitillgångarna och om kommunikationsleder.
– Risken för strategisk konkurrens, en kamp om att kontrollera området, är uppenbar. Då blir också militär närvaro, att visa flagg, åter en faktor att räkna med – och vi är här.
Genanta kylskador
Det fjärde benet i garnisonschefens framtidsvision handlar om det subarktiska klimatet.
– Vi påstår, kanske litet lätt kaxigt, att förband som är utbildade i subarktisk miljö, också är bättre än de som utbildats på annat ställe, allt annat lika. Kan man strida i snö och kyla, kan man strida var som helst.
– Här uppe måste vi ständigt tänka på soldatens stridsvärde, vad han eller hon kan prestera med tanke på de yttre omständigheterna, och det är svårt. Vi är mycket generade över kylskador på våra egna soldater.– Sådant ska inte hända, men visar hur svår uppgiften är. Vi jobbar på att ta tillvara all vinterkompetens. All kunskap. Inte minst därför finns Försvarsmaktens vinterenhet i Boden och Arvidsjaur.
– Vi är också beredda att ta på oss fler uppgifter. Redan idag ska alla Försvarsmaktens officerare i sin utbildning tillförskansas subarktisk förmåga, vilket de får hos oss, plus att vi tar emot utländska officerare till vinterkurser i Arvidsjaur.
– Vi kan tänka oss större EU-förband på våra övningsfält, men det krävs förmodligen en ändrad lagstiftning när det gäller ansvar vid verksamheter som kan fresta på miljön i en eller annan form.
Sistaplats
Slutligen: I 19 var förra året inte Värnpliktsrådets favorit. I 19 fick sistaplatsen i rankingen över Sveriges populäraste regementen.
– Vi ligger på minus innan sammanställningen ens börjat. Det handlar om resorna. Arvidsjaur och Boden ligger långt bort för de flesta. Vi söker billiga lösningar med flyg och tåg. Billiga lösningar är inte alltid det bästa för individen. Försenade flyg, ibland en timma eller mer, är inte roliga när nattsömnen blir lidande.
– Det begränsade fritidsutbudet i en liten stad med många värnpliktiga underlättar inte heller. Helst skulle vi öva i stora sammanhållna block, och ha längre sammanhängande ledighet för de värnpliktiga – men befälsbrist och ekonomi sätter käppar i hjulet.
– Å andra sidan har jag i dagarna läst utryckningsenkäten från förra året och den ger en mera positiv bild. Bättre tillit till egen förmåga och till värnplikten än snittet är två exempel, förhållanden som glädjer mig. Dessutom hade vi i Arvidsjaur och Boden förra året överlägset bäst rekrytering till officersutbildningen. Men kritik förekommer också mot medbestämmande, de värnpliktigas inflytande på sin vardag?
– Vi har klart en läxa att göra. Det handlar inte enbart om representation i kompani- och garnisonsnämnd, för sådana har vi förstås. Det handlar om kommunikation. Att lyssna. Att ta till sig. Det gäller såväl värnpliktiga som anställda. Alla ska med för ett riktigt lyckat resultat. Så enkelt, eller svårt, är det.
Sven-Åke Haglund