"Ja, ja, en gång, men tänk dej ett regelbundet hot. Som 1996, 2000, 2004, 2008. Vart fjärde år. Gå med ständigt ont i magen ett halvår, ett år. Hur blir det, är det vår tur nu? När beslutet sedan kommer framemot jul varje gång är du helt slut. Blockerad. Orkar inte tänka".
Har du och din familj varit tvungna att flytta på grund av regementsnedläggningar?
"Ja, två gånger. Från Sollefteå 1997 till Östersund, som skulle vara stensäkert inför morgondagen, och från Östersund exakt fyra år senare, alltså ett försvarsbeslut emellan".
Känner du dej hotad än en gång?
"Nej, idag ser vi Höga kusten-bron genom köksfönstret. Jag jobbar på ett speditionsföretag långt från det militära, tjänar mindre, men behöver inte sitta med händerna knäppta vid köksbordet, lyssna på radion och se min fru ta jackan och bara gå ut…"
Varför ringer du nu?
"För att säga hur jag känner det. Hur hundratals av mina gamla kamrater har det. Oron. Osäkerheten. Det gör ont. Man tänker på familjen. Att det är jag som gjorde valet. En officer har liksom inte många arbetsgivare att välja mellan om han eller hon vill stanna i yrket".
Men själv klarade du av att börja om?
"Som löjtnant och sen kapten hann jag med 16 omgångar värnpliktiga. F-n, att inse vid nära 40 … jag kan inget annat. Ja, jag började om. Men jag gillade försvaret. Jag ville fortsätta, men en tredje gång… Nej, jag kunde inte. Jag valde familjen".
Vad är det egentligen du vill säga?
"Att vi har ett försvar som ändå fungerar någorlunda enbart på grund av att det finns en ändlöst lojal personal, som drar på sig kängorna eller skorna, stänger öronen, går till jobbet och har förbannat dåligt samvete för att dom innerst inne hoppas att det är någon annans familj som ska drabbas, någon annanstans, den här gången. Det gör ont, tro mej, det gör ont".
Som chefredaktör för Insats&Försvar får jag hundratals och åter hundratals mejl och telefonsamtal från anställda inom försvaret, från andra läsare, värnpliktiga och journalistkollegor.
En vanlig fråga: "Vad är det som händer?" Jovisst, det handlar om den ena så kallade affären efter det andra. Tony Stigsson, Operation Artemis i Kongo … nej, jag har inte lust att räkna upp allt. Jag säger som mannen i telefonen, det gör ont.
Ibland räcker det inte att vandra till kaffeautomaten. Inte ens att lämna arbetsplatsen på Högkvarteret vid Lidingövägen i Stockholm, för att gå över till grannen gamla K 1 och lyssna på övande militära musikkårer eller beskåda beridna högvaktens exercis.
Tankarna är som mörka åskmoln: Ska det alltid vara så här, affärer, politiska diskussioner runt försvaret och pengar som aldrig tycks räcka, beslut som alltid tycks resultera i nedlagda förband, oroliga arbetskamrater ute i landet, besvikna fredssoldater som aldrig kommer iväg, värnpliktiga som inte ens får rycka in, och får dom det så blir det inte sällan till helt andra tjänster än dom lovats och hoppats på.
Då åker jag till en annan verklighet, och hittar en arbetsglädje, vilja och gå-påar-anda som är alltför lätt att glömma bort. Fantastiska killar och tjejer som gör att jag ändå tror på en morgondag i jobbet, för Försvarsmakten, för våra värnpliktiga och för tron på att dina skattepengar används på ett bra sätt.
Leta upp del två av artikelserien Plutonen i den här tidningen (sidan 18) så förstår du vad jag menar. Ett djävlaranamma både hos befäl och soldater som är rent ut sagt märkligt. Soldater som för bara några månader sedan var gymnasieungdomar med inte sällan …. hmmm, helt andra attityder.
Jag slutar här inför risken att bli övertydlig, men vill gärna citera tidningens fotograf Niklas Ehlén när han såg officerare springa bredvid redan totalt slutkörda värnpliktiga och fick dom att fortsätta framåt, och framåt:
"Att dom bara orkar!".
Om Niklas syftade på de utbildande befälen eller dom värnpliktiga som utbildas, det fattade aldrig jag. Och lika bra är kanske det.