Insikten om att dagens hot och motstånd inte längre utgörs av en nation mot en annan, och att det inte längre finns några tydliga grupperingar, gör planeringen av insatser allt svårare.
– Vi har insett att snabbinsatsförmågan behövs, eftersom det är det effektivaste sättet att förhindra humanitära kriser, säger försvarsminister Sten Tolgfors.
– Regeringens ambition är att Sveriges förmåga till internationella insatser ska fördubblas. Vi ökar därför anslaget från 1,5 miljarder kronor till närmare 3 miljarder kronor mellan 2007 och 2009, berättar försvarsministern.
Vad ska Sverige satsa på?
Tanken att Sveriges internationella samarbeten ska vara det som ger insatserna dess bredd är förhållandevis ny, men frågan är vad Sverige ska bidra me?.
– Sveriges styrka är specialförband, det kombinerat med vår långa erfarenhet av rotationsmissioner, säger Anders Lindström, Försvarsmaktens insatschef.
Brigadgeneral Karl Engelbrektson förklarade att innebörden av att vara ett snabbinsatsförband inte har nått fram till allmänheten.
– Att vara med i ett snabbinsatsförband är att befinna sig i ständig beredskap och att vara medveten om att en insats i utlandet kan komma när som helst.
Svenska FN-förbundets ordförande Aleksander Gabelic menade att Sverige har ett helhetsansvar och måste våga ta den politiska diskussionen, även om Sverige saknar militär närvaro.
– I Sverige är vi dåliga på att ta de känsliga diskussionerna, men politiker har ett ansvar att förklara för medborgarna vad insatser innebär.
I detta fick Aleksander Gabelic medhåll av Magnus Jörgel, doktorand vid Militärhögskolan.
– Demokratibegreppet innebär inte samma sak i östra Kongo som på Östermalm. Vi måste berätta om att den svenska synen på demokrati inte är allmänrådande.