När TD01 inom kort lämnar över ansvaret till fortsättningsstyrkan, TD01F, innebär det slutet på en lång insats för det svenska förband som hitills verkat inom ramen för Eufor i Tchad och Centralafrikanska republiken.
Redan i februari 2007 samlades huvuddelen av det som senare skulle bli TD01 för att ingå i IAS, internationella amfibiestyrkan. I juli 2007 blev styrkan officiellt registerförandet AM07 med uppgift att stå i beredskap för eventuella framtida internationlla insatser.
I september samma år bad regeringen, på uppmaning av FN och EU, försvarsmakten att utreda en eventuell Eufor-insats i Tchad. uppgiften gick till AM07, som blev TD01. I november förra året beslutade riksdagen och regeringen att slutgiltigt bidra med svensk trupp till Eufor.
Uppdraget i Tchad och Centralafrikanska republiken baserades på FN:s resolution 1778. Uppgiften var att skydda flyktingar, civila, hjälporganisationer och Eufors etablering, samt att bistå FN i etableringen av polismissionen Minurcat.
Vägen till Tchad blev dock krokig.
– I september påbörjades den första kompletterande utbildningen för att omvandla ett sjögående insatsförband till ett renodlat landoperativt förband. Vi lämnade med andra ord stridsbåtarna hemma till förmån för terränggående bilar, GW, och pansarterrängbilar. Omskolningen som gick väldigt bra, mycket tack vare förbandets höga ursprungliga utbildningsnivå från början, säger han.
Förbandet anmäldes klart för insats och redo för avfärd till Tchad den 11 januari 2008. Bidragsproblem inom EU och rebellattacken mot Tchads huvudstad N´Djamena i februari gjorde att resan sköts upp i flera gånger.
– Tyvärr fick vi av olika skäl inte tillstånd att åka iväg som planerat i början av året. Det bör dock betonas att detta varken berodde på Försvarsmakten eller på våra politiker.
Den avgörande orsaken var att infrastrukturen i området inte kunde svara ens mot enkla krav. Det gick ett antal veckor av frustration och rykten innan vår rekognoseringsstyrka kom iväg den 23 februari. Strax därefter "deployerade" vi förbandet i två omgångar i början av mars, säger han.
Inledningsvis var missionen mycket spartansk och uppoffrande. Planeringen byggde på att med endast den absolut nödvändigaste materielen påbörja omgrupperingen till operationsområdet i östra Tchad, 960 kilometer genom öknen. Anledningen var att man snabbt ville börja lösa uppgifter och därför lät man övrig materiel komma senare.
Det svenska förbandet var det första reguljära Eufor-förband på plats i Tchad. TD01 fick inledningsvis bygga upp camper i N´Djamena och Abéché från grunden, samtidigt som förbandet löste skarpa uppdrag.
– Den första månaden innan vår förbandsutrustning anlände till Abéché var mycket tuff. Vi byggde upp en camp från ingenting. Vi tilldelades i praktiken en yta ute i öknen och började där bygga det som idag är Camp Neptun, säger han.
– Samtliga i förbandet gjorde långt mer än vad man kan begära. Ingen klagade, alla löste sina uppgifter på ett föredömligt sätt. Vi saknade duschar och vad vi skulle betrakta som toaletter, åt konserver i 47 dygn innan vårt eget kök kom på plats och började fungera.
Allt detta skedde samtidigt som vi omgrupperade en del av förbandetytterligare 300 kilometer norrut för att under cirka 15 dygn skydda en Eufor-enhet där, säger han.
Hur tycker du att det gått?
- Väldigt bra! Vi har svarat snabbt på Försvarsmaktens krav och EU:s önskemål om svenskt deltagande i Tchad och Centralafrikanska republiken. Det känns tillfredsställande att ha kunnat bevisa att ett i normala fall sjögående förband snabbt och effektivt kunnat ställt om till landoperativt förmåga och även kunnat lösa skarpa uppgifter med beröm godkänt.
Hur känns det då att lämna uppdraget?
– Att vara förbandschef innebär att man har det yttersta ansvaret för i stort sett allt. Man är på plats och lever med framgångar och motgångar dygnet runt under sex månader i en krävande och oförlåtande miljö. Att lämna chefsskapet är lätt, men samtidigt svårt. Lätt för att vi har löst våra uppgifter på ett bra sätt och för att alla är välbehållna och kan åka hem till de sina.
Svårt eftersom ett fantastiskt gäng skingras. Många av oss har arbetat intensivt tillsammans under en lång tid. Saknaden kommer att bli stor. Men jag vill inte sticka under stolen med att det ska bli fantastiskt skönt att få komma hem till fru och barn och leva ett normalt liv igen, säger svenska Tchadstyrkans chef Peder Ohlsson.