Förberedelserna inleddes med ett informationsmöte i god tid före sommaren. Vi fick se en film om högvakten, och jag tror att många redan då kände att det var något speciellt. Något som man ska ha varit med om.
När träningen väl kom igång förstod vi vad vi gett oss in på. ”Rättning mittåt, avdelning höger om marsch, på axeln gevär.” Leden skulle vara raka, rättningen perfekt och alla skulle gå i takt – samtidigt. Det var mycket att tänka på. Uppgiften verkade minst sagt omöjlig till en början, men efter två veckor var vi redo för Stockholm.
Först kom vi till Muskö där vi skulle bo. Några av oss fick bo i tält och andra i logement. De följande dagarna bestod i mer träning, men även en del studiebesök. Alla styrkor fick se både Drottningholm och Stockholms slott. Av en ren slump fick vi även en genomgång och visning av ubåten Gotland som för tillfället låg på Muskö.
Vi var på armémuseet där vi fick en guidad tur genom 1900-talets alla krig. Vi fick se de gamla uniformerna och kunde bekräfta att våra "snuskburkar" verkligen är så gamla som vi befarat.
Högvakten
Sedan var det då dags för vår verkliga uppgift i storstaden Stockholm. För en del bar det iväg till Stockholms slott medan andra åkte till Drottningholm. Vi var på Drottningholm två dygn i taget. Det var två långa dygn som aldrig tycktes ta slut. Man gick rundan med sin avlösning och lämnade av en person åt gången. Jag stod på post ett i tvåtimmarsintervall.
Av erfarenhet kan vi nog alla säga att det är betydligt jobbigare än man tror att inte göra något alls – bara stå, stå och stå. Jag längtade efter att få komma in i värmen. Vi kom alla på olika metoder för att dessa tvåtimmarspass skulle gå fortare, och speciellt på nätterna. Några sjöng, andra funderade på filosofiska frågor. Somliga planerade för sin framtid. Ett av de mer populära ämnena att fundera över var vad muckarbidraget ska användas till.
Ett minne för livet
Slutsatsen är att högvakten är en tradition som man vill ha genomfört, men aldrig vill göra igen. Det är en erfarenhet som man delar med många andra, och jag skulle nog vilja påstå att de flesta känner sig stolta över att ha gjort det. Hur som helst: det är absolut ett minne för livet.