Strax utanför Pristina, med utsikt över de mer välbärgade områdena som klättrar uppför slänterna, ligger flyktingförläggningen i Kojlovica. Internflyktingar till följd av inbördeskriget i Kosovo 1998-99 har fått boende här i väntan på bättre tider.
Första gången den grupp ur första pluton som ansvarar för området patrullerade här föddes idén att göra en humanitär insats för de 23 familjer som bor i containrarna.
– Det kändes som om man kunde hjälpa dem väldigt mycket med väldigt lite. De har i stort sett ingenting, säger Erik Jansen, stf gruppchef.
Engagerade
Gruppen ur första pluton slog sina kloka huvuden och hjärtan ihop och engagerade KS17:s humanitära hjälpgrupp, HUM-grupp. Den består av soldater från kontingentens alla sektioner – skyttekompaniet, sjukvård och National support element (NSE) och leds av kontingentens pastor. Syftet är att hjälpa den mest utsatta delen av civilbefolkningen genom humanitära insatser.
På förmiddagen lastar HUM-gruppen en flakbil och en minibuss med förnödenheter. Hettan i Kosovo har gjort att invånarnas egna brunnar sinar, och trycket i det kommunala vattennätet har sjunkit. Därför är det med stor glädje som barnen bär hem de förpackningar med vatten som de får av de svenska soldaterna.
Englantina (”men kalla mig Tina”) Bakija har bott i lägret i fyra år. Sonen är tre år gammal och springer piggt omkring och busar. De två lever på 50 euro i månaden, berättar Tina.
– Det är det enda jag får, säger hon och packar upp lådan med det nödvändigaste familjen behöver: kex, olja, mjöl, salt och hygienartiklar.
”Det finns inga jobb”
Hon är tandsköterska, berättar hon och visar ett utbildningsintyg på detta.
– Men det finns inga jobb. Jag blev erbjuden ett jobb för två år sedan, men ingen kunde ta hand om min son, så jag kunde inte ta jobbet. Det är det enda.
Hon bjuder på starkt och sött turkiskt kaffe, erbjuder sittplats på en pall i den mycket spartanskt inredda containern som består av ett rum. Soffan tjänar även som säng, kan man anta.
Vad har Tina för uppfattning om vart Kosovo är på väg?
– Jag vet inte. Något måste ändras och jag hoppas att jag inte blir besviken. Alla vill ha ett bättre liv jämfört med hur de har det nu. Men ensam kan jag inte åstadkomma något, säger hon dystert.
Även Imer Demaku bjuder in oss till sitt hem. Han talar god tyska efter fem år i Tyskland under krigsåren. När han talar om kriget, förändras han.
– Det var så hemskt. Allt var skit, säger han och skakar på huvudet.
Kläder och skor
När alla familjer har fått varsin kartong med livsmedel radar soldaterna och HUM-gruppen upp lådor med kläder. Sedan kallas varje familj fram och får kläder och skor till barnen. Kada Selmani och hennes dotter Minavere får en särskild present av de svenska soldaterna: ett fotografi som togs vid första besöket.
– Faleminderit shume mirë! Tack så hemskt mycket!, utbrister hon och kysser fotot.
Under några timmar blandas allvar med lek. Soldaterna uppmärksammas på en mängd problem som befolkningen har. I det högväxta gräset intill barackerna finns ormar och på nätterna tar sig förvildade hundar in i lägret i jakt på mat.
– De ger sig inte på oss vuxna, men barnen, säger en man allvarligt under det spontana möte som hålls på huvudgatan i flyktingförläggningen.
Lek och allvar
Lite längre bort ges möjlighet till lek. Marcus Sundberg lyfter på begäran upp en Spindelmannenmösseförsedd kille som skrattar högt. Max Björkstedt hjälper till att få upp barnen på flakbilen så att de kan följa med i rörelserna till sången som pastorn leder.
Efteråt pustar man ut och konstaterar att insatsen var lyckad.
– Det kändes som om alla blev glada och vi ska försöka följa upp besöket, konstaterar Erik Jansen.