Varför blev det då Afghanistan?
– Det var antingen Afghanistan eller Kosovo, säger Ann-Chrestine. Det finns ju inte så många tjänster för oss distriktssköterskor att söka. Kosovo kändes inte lika långt bort, Afghanistan var lite mer speciellt. Lite mer på riktigt. Och det var nu det var läge att söka då barnen flugit ur boet, så att säga.
– Det var lite samma situation för mig, berättar Helene. Jag har också haft känslan av att jag skulle vilja åka utomlands och jobba. Jag har varit inne på Röda Korsets hemsida och tittat. Det var en arbetskamrat till mig som började prata om att åka iväg med Försvarsmakten, och bland annat då till Afghanistan. Så jag skickade in en ansökan.
Men att båda skulle få åka stod inte klart förrän efter att själva missionsutbildningen var klar, vilket självklart var lite nervpirrande.
– Först så genomförde vi båda GSU, grundutbildningen för dom som inte gjort lumpen. Sedan började missionsutbildningen, och där fick vi reda på att om vi klarat den så var vi redo att åka, och det ville man ju så otroligt gärna, så några nervösa dagar var det där, säger Ann-Chrestine.
– Ja, jag hade precis börjat på en vidareutbildning för distriktssköterskor när jag fick brevet om att jag skulle åka iväg och mönstra, berättar Helene, Det var till och med på dagen för uppropet till utbildningen som man ringde från Försvarsmedicincentrum och sa att de ville att jag skulle genomföra GSU:n. Så det var lite omtumlande, men jag har inte ångrat det en sekund.
Vad gör man då som Duty Nurse på Role 1?
– Det är samma arbetsuppgifter som hemma inom primärvården. Det är småskador, eksem, fotsvamp. Men det som är annorlunda här är att vi inte har några inbokade patienter, förklarar Helene.
Ann-Chrestine fyller i:
– Nej, hemma är det mer inrutat. Här är vi tillgängliga 24 timmar om dygnet. Det är ingen åtta timmars arbetsdag, där man stämplar in när man kommer och stämplar ut när man går hem. Här lever vi i det hela tiden, varje dag.
Och det är tydligen det som dessa två sköterskor gillar. Att leva i nuet. Att man har en fantastiskt sammanhållning gör också sitt till. På Role 1 hjälper alla till. Det kan vara allt från vagnsmörjning av Sierra Tango till att stapla mediciner eller att följa med på patrull.
– Attityden som människor har till sitt arbete här skiljer sig från det man kan uppleva hemma. Det märks att folk är här frivilligt, säger Ann-Chrestine.
– Vi som är här har ju alla tagit beslutet att åka hit, och det binder oss samman, det gör oss lika, menar Helene.
Om de skulle ha några visdomsord på vägen till någon som funderar på att söka så kommer det snabbt från Ann-Chrestine:
– Våga sök! Fundera inte för länge, utan bara gör det!
Helene nickar instämmande:
– Vi har redan pratat med ansvariga om att komma ner som leave-avlösare för FS 16 och FS 17. Vi får se vad det leder till. Annars så blir det nog en ansökan till FS 18.
Hemma i Sverige är Ann-Chrestine Gustavsson distriktssköterska i Mariestad och Helene Bennemyr arbetar som distriktssköterska på en jourcentral samt sjukvårdsrådgivare på KSS.