Utbildning i den högre skolan

Att verka på hög höjd kräver mer än i någon annan miljö. De som har möjlighet att fungera i denna miljö är de små och lättrörliga jägarförbanden. Försvarsmaktens bergsförmåga utvecklas nu för fullt vid Arméns jägarbataljon i Arvidsjaur. Under snart tre år har två svenska officerare utbildats till militära bergsguider. En av officerarna, löjtnant Carl-Johan Olofsson, berättar om det senaste utbildningstillfället i Österrike.

Foto: Carl-Johan Olofsson, Arméns jägarbataljon.
Klättring på isflank.
Klättring på isflank. Foto: Carl-Johan Olofsson, Arméns jägarbataljon.
Klättring på isflank. Foto: Carl-Johan Olofsson, Arméns jägarbataljon.

För att klara att verka i bergsmiljö krävs i grunden robusta soldater med höga personliga färdigheter. Förutom grundläggande jägarutbildning krävs specifik utbildning på alla nivåer i förbandet, från enskilda soldater till bataljonschefen. Försvarsmaktens bergsförmåga utvecklas vid Arméns jägarbataljon i Arvidsjaur. Att genomföra strid och spaning i de svåraste terräng- och klimatförhållanden är jägarbataljonens signum. Under två veckor i september genomfördes det andra steget i bergsguideutbildningen under det tredje och avslutande utbildningsåret.

Krävande

Höghöjdsutbildning på is, klippa, snö och glaciär var grunden i de två kursveckor som undertecknad och löjtnant Björn Hedlund från Försvarsmaktens vinterenhet i Arvidsjaur genomförde under veckorna 37 och 38. Detta var det andra steget på bergsguidenivån under det tredje utbildningsåret. Den här kursen är den bästa men samtidigt den mest fysiskt och mentalt krävande under utbildningen. Den omfattar alla alpina faror och guidesituationer som du kan tänkas ställas inför.

Vi förberedde oss väl inför kursen genom att acklimatisera oss på 3 000 meters höjd över havet där vi genomförde fem alpina turer. Detta märktes tydligt vid kursstarten då de andra inledningsvis fick problem med höjden.

”25 timmar per dygn”

Inledningsordern från kurschefen skulle göra sig påmind under kursens gång
– 25 timmars arbetstid varav en timme för lunch!
Utbildningen genomfördes i Zillertaler alpen, som ligger ganska centralt i Österrike och gränsar mot Italien. Området är känt för sina stora glaciärer och smala klippkammar, vilka vi fick svettas på under de tolv dagarna. Många av de klätterturer vi genomförde är väldigt sällan klättrade och etablerade i början på 1900-talet då graderingarna sträckte sig  upp till tre.

Zigsmonespitze,  3407 meter över havet, som vi klättrade på sista dagen, graderas som en trea normalvägen. Vi övade kortrepsteknik vilket innebär att guiden frisoloklättrar. När vi hade kommit en bit på leden sa instruktören:
– Detta måste vara alpernas hårdaste ”normalväg”.

Graden var över fem så vi övergick snabbt till vanlig replagsklättring. En annan förklaring till den låga graderingen är att många av dåtidens klättrare var något galna och fysiskt starkare. För deras eget, och andra klättrares bästa, kunde de inte övergradera lederna. Zigsmone var en av tre bröder som dog på detta berg varför det döpts efter honom.

Från tidig morgon till sen kväll

Samtliga turer var kombinerade turer på snö, klippa och is, vilket gjorde att våra ryggsäckar var överfulla varje dag. Turerna startade i regel mellan klockan fyra och fem på morgonen och avslutades vid sjutiden på kvällen. En del dagar höll vi på ända till klockan tio. Efter varje pass var det middag och turplanering inför morgondagen. Om vi kom in tidigare efter turerna avslutades kvällarna med teoripass i meteorologi, glaciologi, navigering, höghöjdsaklimatisering, bergssjukvård med mera.


Isklättringen genomfördes på högre nivå än vad vi trodde innan. Den innebar förutom vertikal klättring med två replängder även inslag av överhängande is, framförallt vid passager av bergsrund, det vill säga sprickan mellan glaciär och frusen is på klippan. För klippklättringen var kravet grad 5+ med storskor och ryggsäck, och för frisoloklättringen grad 3+. Det visade sig tydligt att vi hade stor nytta av sommarens träning under dessa moment.

Under examinationen tilldelades vi varsin soldat som vi fick guida under två dagar och använda som så kallade "dummy" under den tekniska examinationen. Tyvärr blev jag tvungen att avbryta toppturen med min soldat på grund av de förhållandena som rådde på berget. Det hade kommit 40 centimeter nysnö så vidare klättring hade varit förödande för soldaten. Vi vände 100 meter från toppen, soldaten var dock lycklig över att han passerat 3400 meter över havet.

”Excellent”

Totalt genomförde vi nio alpina turer under de tolv dagarna. Det bli totalt 14 turer om vi räknar med förövningsveckan. Resultatet av detta blev att mina knän gav vika av fullständig av överbelastning under sista dagens nedmarsch. Lyckligtvis kunde jag dock ta mig tillbaka till bergshyttanför egen maskin.
När vi summerar kursen kan vi verkligen säga attdet gick mycket bra för undertecknad och Björn Hedlund. Jag lyckades avsluta kursen som kursetta med omdömet ”darkgreen excellent” av kurschefen.

Utöver de fasta kurstillfällena i Österrike krävs en hel del förträning. Utvecklingen av bergsförmågan vid Armèns jägarbataljon har tagit rejäl fart genom den bergspluton där utbildningsplaner, materielutveckling med mera skall genomföras. Jag kan konstatera nu när utbildningsåret snart är till ända kan jag konstatera att jag med stor beundran ser välutbildade, miljötränade och motiverade soldater vid bergsplutonen. Detta har lett till att bergsverksamheten i stort sett blivit en heltidstjänst för mig på bataljonen.

Men vad gör det, det är ju det bästa jag vet!