Känslan är tydlig i luften redan på morgonen, när 17.e insatsplutonen, prydligt uniformerade, gör sina armhävningar och benböj som vanligt medan 16.e insatsplutonen kryddar sina övningar med jubel – fys sista gången i lumpen.
Sedan ska den sista utrustningen lämnas in: poplinställ, stålgrå strumpor, kortkalsong 90, tvättsäck och en hel del annat.
– Det känns skönt men vemodigt och lite konstigt. I 330 dagar har man använt detta nästan varje dag. De man varit med här har blivit som en familj, säger Christoffer Jonasson, som är ställföreträdande gruppchef en liten stund till.
Han räknar upp vad han fått med sig: ”en jävla massa minnen”, erfarenheter av ledarskap, kunskap i att hantera svåra situationer. Och ett jobb.
– Jag ska börja jobba som väktare. Det är bara tack vare att jag gjort lumpen här. Jag kan börja jobba direkt. Jag ska jobba några år, sedan vill jag gå vidare och bli polis, säger han.
Dennis Kortz, kulspruteskytt, hoppas att han snart är tillbaka.
– Jag har sökt specialistofficer. Intagningsbeskedet kommer nästa vecka. Och så har jag sökt utlandstjänst, både Kosovo och Afghanistan, säger han.
Bäst har han gillat när de övat strid.
– Att ligga där och vänta och se motståndaren komma, och så dra av en salva. Det är en underbar känsla, säger han, men tillägger:
– Här hemma kommer det en kille i BT-utrustning (som gör att man ser om det är träff eller ej) och man vet att man övar. Men utomlands, då är det ett annat läge. Skulle det hända i verkligheten… man skulle tänka på ett annat sätt. Det går att öva hur man ska göra, med jag tror inte att det går att öva för hur det verkligen skulle vara att hamna i en sådan situation.
Föraren Tobias Hofvander och sjukvårdaren Niclas Ellman står med stumpor i nävarna, strumpor som snart ska räknas.
– Det känns toppen i dag – jag klarade värnplikten. I början var det jobbigt, jag ville nästan ge upp, men det blev bättre med tiden, säger Tobias.
– Nu är det bara kvällen kvar att uthärda, säger Niclas med ett leende.
Värst tycker de att omställningen har varit, från att bestämma allt själv till att anpassa sig till det militära systemet.
– Men man har lärt sig klara svåra saker, som baskerprovet med många dagar nästan utan mat och sömn. Nu skulle jag inte vilja byta bort lumpen, säger Niclas.
– Vi får se hur det blir på måndag. Jag kanske vaknar med ett ryck och tror att jag försovit mig, säger Tobias.
Löjtnant Carola Henrysson samlar med soldaternas hjälp in pryl efter pryl, plagg efter plagg av de få saker som ännu inte är inlämnade.
– Det är alltid tråkigt att soldaterna åker hem när de är som bäst. Det hade varit roligt att få öva ännu mer avancerade saker med dem, det är så stor skillnad från när de kom hit. Det är bara att hoppas att många av dem snart kommer tillbaka, säger hon.
Samma sak säger överste Jan Pålsson, regementschef, till soldaterna när han under muckceremonin tackar och önskar lycka till.
– Jag hoppas att återse er här i olika roller: som beredskapssoldater, i utlandsstyrkan, i hemvärnet eller som officerare. Jag vill å hela regementets vägnar tacka er för de goda insatser ni gjort, och önska er all lycka och välgång i de stigar ni väljer att vandra. Er tid här kommer ni att ha nytta av: i ert civila jobb, i era studier och som människor.
Prydligt uppställda som vanligt står de, men med civila kläder. Många anhöriga har kommit för att titta. En sista skälvande marsch genom området, soldaterna ropar ”muck, muck, muck” så att det skallar mellan byggnaderna. Sedan passerar de vakten där de själva suttit så många gånger. På andra sidan står befälen uppställda och gör honnör.
Elva månader är över.
Utmärkelser:
Bäste soldat: värnpliktig Simon Wulkan
Bäste idrottsman: värnpliktig Peter Nilsson
Bäste gruppchef: korpral Samuel Meyer
Bäste kamrat: värnpliktig Fredrik Larsson