Det sa chefen på brandstationen i Mazar-e-Sharif när soldater ur den svenska Afghanistanstyrkan gjorde ett samverkansbesök på stationen.
Redan halv tio, när mötet började, var det så varmt att luften på planen framför stationens fordonsgarage dallrade. Stationen ligger i norra delarna av Masar-e-Sharif och här jobbar ett 40-tal brandmän. De har 13 fordon och ansvar för en stad med cirka 2 miljoner invånare. På ett år har de ungefär 130-140 utryckningar.
Men bristerna i utrustning är många. Det är dessutom svårt att ta sig fram i trafiken och ofta är avstånden långa eftersom det bara finns en station i staden.
– Ja, ibland är det bara aska kvar när vi kommer fram, säger brandchefen.
Han förklarar därför hur de lägger mycket arbete på att jobba preventivt.
– Vi har olika program där vi bland annat besöker skolor och offentliga arbetsplatser och utbildar dem i brandskydd. Det fungerar riktigt bra när vi ger barnen information och de sedan går hem och utbildar sina familjer. Sedan gör vi också brandtillsyn på stora lageranläggningar till exempel. Och vi har fått hjälp av den svenska styrkan tidigare med att trycka upp affischer och information om brandskydd.
Korpral Martin Lundahl är civil brandman hemma i Sverige och var med och mötte brandchefen.
– Jag var imponerad av att de jobbar så mycket förebyggande. Det var stort. Det hade jag inte förväntat mig. Och så var det spännande att få se deras utrustning och skönt att dessutom veta att jag och mina kollegor nog kan hjälpa till att utbilda brandmännen på en del av den.
Brister i utrustning och utbildning
Brandstationen har utrustning men av varierande kvalitet. Man har kvar en del gamla sovjetiska brandbilar och så har man nyligen fått helt nya fordon, syrgasutrustning och skär- och klippverktyg från det internationella samfundet.
– Tyvärr har vi inte kunnat använda allting eftersom vi saknar utbildning, förklarar brandchefen. Kan ni hjälpa oss med det?
– Jag är den förste att vilja ha mer utbildning. Du vet, nya brandmän går en kurs på sex månader men den är väldigt teoretisk. Själv utbildades jag för över 25 år sedan och det har hänt mycket sedan dess i min stad. Det gör att mina kunskaper inte räcker till. Då var det 50 000 invånare och inga hus var högre än 2 våningar. Nu bygger man höga hus och befolkningen har växt enormt.
Vad kan den svenska styrkan göra?
De svenska soldaterna lovar att se över om de kan komma tillbaka ganska snart och genomföra utbildning på skärverktyget och kanske i hjärt- lungräddning. Även om inte den svenska styrkan har en egen brandkår så finns det kunskap eftersom flera är brandmän i det civila. I förbandet finns också en brandingenjör.
Samverkansmötet resulterar först och främst i en rapport som sprids till dem inom Isaf som jobbar med utveckling och samhällsstyrning så att de känner till behoven och därefter kan avgöra om de kan stödja på något sätt.
– Tillsammans med den enhet på förbandet som jobbar med civil-militär samverkan (CIMIC) ska vi se om vi kan lägga upp ett projekt för utbildning och stöd till brandstationen, säger Mikael Åström som också var med vid besöket. Vi har ingen stor budget för saker som det här men vi kan med ganska små medel göra en hel del skillnad. Utbildning är något som saknas på många ställen i Afghanistan och det kostar inte mycket mer än vår tid. Så i den mån vi hinner så gör vi så mycket vi kan.
Insatsen i Afghanistan handlar inte bara om säkerhet, utan säkerhet är en förutsättning för vidare utveckling inom samhällsstyrning, ekonomi och rättsväsende. Många aktörer jobbar parallellt med olika uppgifter och Försvarsmaktens huvuduppgifter är att leverera säkerhet till befolkningen och att samverka för att förstå och lära känna behoven i området. Sedan finns det andra aktörer så som biståndsorgan som Sida och hjälporganisationer.
– Det är jobbigt när man ser så konkreta behov att veta att jag inte kan göra något direkt, just nu. Men vår uppgift är att stödja de afghanska myndigheterna så att de till slut kan ta hand om återuppbyggnad och utveckling själva. Men det fungerar ju inte alltid som man vill, säger Mikael Åström. Det vi kan göra däremot är att berätta vad vi fått lära oss och se till att de som jobbar med utveckling får veta vilka behov som finns. Och så är vi noga med att aldrig lova något till dem vi möter som vi inte kan hålla.
Brandman i Sverige och i Afghanistan
I mötesrummet är det också varmt men ändå trivsamt när soldaterna serveras te och godis och får ett fint mottagande av chefen och hans ställföreträdande. Martin för samtalet framåt och ställer frågor om hur man jobbar på stationen och sen avslutar han med att visa bilder från sitt jobb i Sverige.