Transporten idag består av ammunition och byggmaterial till Camp Monitor, en ny svensk camp som byggs utanför Shebergan, cirka 12 mil väster om Mazar-e-Sharif. Tanken med ammunitionstransporten är inte bara att lagra för kommande behov vid Camp Monitor, utan att effektivisera försörjningen för de svenska enheter som rör sig väster om Mazar-e-Sharif.
– Vi ser en tydlig ökning av behovet av ammunition, eftersom vi blir beskjutna och måste använda våra vapensystem och då går det naturligtvis åt, säger kapten Per Larsson, ställföreträdande chef för den svenska logistikenheten i Afghanistan. Men, tillägger han, det handlar också om framförhållning. Underhållskedjan tillbaka till Sverige är lång, det är dyrt att flygtransportera och därför gäller det att vara förutseende och ha framförhållning.
Från ficklampsbatterier till spränggranater
Per är ställföreträdande chef för NSE, national support element, som är den svenska underhållsorganisation som stöder FS 19. Åke Bengtsson är ställföreträdande förrådsgruppchef. De två och alla de andra specialister som jobbar på NSE:t är de som ser till att förbandet försörjs med bokstavligen allt som är nödvändigt för att soldaterna ska kunna lösa sina uppgifter ute i ansvarsområdet. Från ficklampsbatterier till spränggranater. Och mat, resor hem, post, pengar, kläder och alla andra stora och små saker och tjänster som är nödvändiga för de cirka 500 svenskarna i Mazar-e-Sharif.
Just den här resan görs med två splitter- och minskyddade lastbilar, eskorterade av ett antal pansarterrängbilar. Eskorten är nödvändig, för trots att man nästan hela vägen kör på ringvägen, som är asfalterad och sannolikt en av de mest trafikerade landsvägarna i Afghanistan, händer det ofta att man blir beskjuten. Särskilt sträckan väster om staden Balkh och bort till gränsen mellan provinserna Balkh och Jowsjan, betraktas som riskfylld av soldaterna som åker där.
– Beskjutningarna och bombattentaten påverkar oss, både känslomässigt och professionellt. Men, utbildningen vi fick i Sverige ligger helt klart i linje med det vi ser här och den fungerar bra. Här är vi först och främst soldater, och sedan kommer våra respektive befattningar och olika kompetenser. Jag känner mig trygg och vet att jag kan lita på Åke om vi blir tvungna att stanna och lämna bilen, säger Per med en gest mot föraren, Åke Bengtsson, som nickar utan att svara. Han är upptagen med att hålla koll på trafiken och kastar med jämna mellanrum en blick i backkameran för att se att den andra lastbilen är med och ligger på rätt avstånd.
Både han och Per Larsson tittar också efter avvikelser i normalbilden, sådant som kan tyda på en kommande beskjutning. Det kan vara parkerade bilar vid vägen, människor som står och pratar i mobiltelefon eller plötslig frånvaro av det vanliga vardagslivet som pågår överallt i byarna längs vägen. Det är en miljö som rymmer många kontraster och där det moderna och traditionella existerar sida vid sida.
– Titta där, säger Per och pekar på en lång rad lastade dromedarer som majestätiskt skrider fram i det ödsliga slättland som dominerar mellan byarna.
”Där brukar de skjuta”
Dagens resa på knappt 25 mil har de gjort förut och avlastningen i Camp Monitor går fort och effektivt med truck och en mobilkran från ett lokalt företag. Eskortchefen berättar att det gäller att bli klara så att man på hemvägen kommer förbi Balkh före skymningen, för där brukar de alltid skjuta på oss om vi kör förbi när det mörknat, säger han.
Vägen tillbaka blir en upprepning av utresans snirklande mellan långsamma traktorer, överlastade lastbilar och taxibilar. Ringvägen är nästan spikrak och landskapet platt och ödsligt. Per tittar ut över torra slätten och säger att på vintrarna är marken täckt med vegetation, men efter sommarens hetta är nästan all växtlighet borta. Undantaget är de små bomullsfält vi passerar, där skörden pågår som bäst.
Eldstrid
”Ongoing tic, Balkh, ring route five” sprakar det plötsligt till i radions högtalare, följt av en serie korta direktiv från eskortchefen. Tic är en förkortning för troops in contact, vilket betyder att det pågår en eldstrid någonstans framför oss längs vägen. Både Åke och Per börjar prata i radion med de andra lastbilarna för att kontrollera att de uppfattat vad som hänt.
– Lasse, prata med dem så att de vet vad som händer, säger Åke i sin radio till föraren i den andra svenska lastbilen, för att säkerställa att den finska lastbilen får all information.
Utanför lastbilens tjocka skottsäkra fönster har ingenting förändrats. Trafiken är lika tät och fotgängarna rör sig längs vägkanterna. Det finns ingenting som tyder på att något inträffat.
Det blir heller inte allvarligare än så den här gången. Efteråt visar det sig att det var den afghanska polisen som råkat i strid med en grupp motståndare och tagit några av dem till fånga. Svenska soldater blev aldrig inblandade i händelsen.
Inne i Mazar-e-Sharif är trafiken om möjligt ännu tätare än på morgonen och det tar lång tid för konvojen att ta sig genom staden och ut till Marmal och det svenska NSE:t.
Per pratar om att nästa förband, FS 20, får en bättre organisation för att sköta underhållet, där NSE:t får en egen transportgrupp. Då blir det möjligt att satsa hårdare på att trycka ut underhållet till förbandet än vad som går att göra nu.
I Marmal surrar det av aktivitet. Det är kö in på området och kö ut. Här finns flygplatsen, högkvarteret för ISAF:s norra region och en mängd underhållsförband för de nationella kontingenterna och de har alla ungefär samma funktion, att vara länken mellan hemlandet och förbandet i Afghanistan.