Sebastian Westman och hans vagnskamrater David Åhlin och Joakim Brännholm på stridsvagnskompaniet befinner sig på Tåme skjutfält i Västerbotten och övar skarpskjutning i grupp och pluton med sina vagnar. De dryga 60 ton tunga leopardstridsvagnarna står uppradade i en grusgrop och det är dags för lunch innan skjutningarna fortsätter.
Kompaniet kom till Tåme igår och började på tisdagen att skjuta med en vagn i taget. I scenariot fanns stridsvagnar och skyttesoldater som fienden.
– Det är roligt att vara här i Tåme igen, det är här man får den rätta känslan, det känns i hela vagnen när man skjuter skarpt, berättar David Åhlin.
Men allt är ju inte skarpskjutning och vagnstjänst, soldatlivet består väl av mycket annat?
– Ja självklart, vi har ju vanlig soldattjänst också, man måste ju även kunna försvara sig utan vagn. Dessutom kräver stridsfordon och vapen mycket underhåll, så schemat innehåller ju en hel del vård också. Dessutom har vi teoretiska pass och mycket fysisk träning, varje dag startar vi med cirka en till en och en halv timme fys och det är bra, fortsätter Sebastian Westman.
Finns något som inte är bra?
– Ja, grundlönen hade gärna fått vara högre, säger Joakim Brännholm och får medhåll av Sebastian och David.
– Visst har man tvivlat vissa dagar, men när man ser alla vagnar rulla ut på skjutfältet med det mullrande motorljudet förstår man varför man är här. Det är en speciell känsla att tillhöra en sådan här grupp, sammanhållningen ger så mycket, säger David Åhlin.
Hur har det ordnat sig med boende?
– Vi bor i lägenheter i Boden men under den första tiden då vi var provanställda bodde vi på regementet i kasern. Det är faktiskt ett bra koncept att man kan bo på regementsområdet den första tiden så man inte måste låsa sig med en lägenhet och uppsägningstider och sånt. För min egen del så underlättades min flytt från Stockholm till Boden av att min tjej hade tur att få jobb här uppe, avslutar Sebastian innan det är dags att rulla ut på fältet för ett nytt skarpskjutningsmoment.