Det var många diskussioner och frågeställningar under seminariet, de medverkande från förband över hela Sverige såg naturligtvis från sin sida. Alla försöker ge så bra kvalitet som möjligt i utbildningen, och då är prioriteringen av tid viktig. Det var dock ingen tvekan hos någon om att vinterförmågan behöver ses över och utvecklas.
Torbjörn Larsson, brigadchef vid I 19, var tydlig med åsikterna. Han tycker inte att det går med bara punktinsatser. Han vill ha ett helhetstänk som innebär att förband oavsett var de kommer ifrån i Sverige ska kunna samverka i vilket klimat som helst. Torbjörn Larsson påpekar att det idag inte bara pratas om internationella åtaganden utan om hur Sveriges gränser ska försvaras.
– Kraven hur vi ska uppträda med våra förband är inte tydliga. System ska kunna verka med varandra.
Positiva signaler
Mats Forsman, chef för Försvarsmaktens vinterenhet vid Norrbottens regemente, har fått positiva signaler av de som genomför vinterutbildning – en motivationshöjare för de flesta. Han ser också Cold Response som en mycket viktig övning. Han tog ett gott exempel som gällde Livgardet utanför Stockholm.
– Livgardet åker upp, förbereder sig och förövar i Boden och går sedan in i Cold Response.
Historisk tillbakablick
Niklas Wikström, studierektor vid militärhögskolan Karlberg, hade en mycket intressant föredragning. Han berättade om den historia finns kring vinterutbildning och hur den kom till. Det var först i slutet av 1800-talet som den på allvar blev ett begrepp i svenska försvaret. Efter många års övande och testande så var förmågan väl utvecklad när första världskriget startade.
Sedan blev den haltande under många år, det var först i början av 1940-talet som förmågan var acceptabel igen. Det här kan kanske jämföras med dagens problem, och i likhet med då ska vinterförmågan återtas. Det slogs med tydlighet fast under seminariet.