Det kan låta paradoxalt, att ena stunden anfalla en tungt beväpnad motståndare genom ett kaos av rök, splitter och hesa skrik, och att i andra stunden dricka te med stadens borgmästare och resonera om hur vattentillgången säkerställs i det lokala flyktinglägret. Men sådan är yrkets natur, och det måste övas, om och om igen – för det är svårt.
Mycket väntan
Det är bara timmar kvar till anfallet. Soldaterna lunchar, går på toa och knyter dubbla knutar på skosnörena medan cheferna går igenom spaningsrapporter och färdigställer sin anfallsplan. Några grupper rör sig tyst fram genom den blöta granskogen medan deras kollegor längre bak i ledet väntar otåligt i sina bepansrade fordon. Bakom en kulle ligger några frusna soldater från K 3 på lur och inväntar order om att anfalla.
– Det är en bra övning men det blir en del väntan. Det är ofta så när många olika funktioner ska öva tillsammans. Men jag lär mig massor med nya saker varje gång och utvecklas i mitt yrke och som person, säger löjtnant Robin Grönholm från K 3.
Hårt mot hårt
Efter solens nedgång kommer den efterlängtade ordern och anfallet inleds. Frusna tår och fingrar tinar i takt med att soldaterna rör sig fram mot målet, en by där ett kriminellt gäng experimenterar med biologiska vapen och sätter skräck i lokalbefolkningen. Soldaterna omringar byn. Sedan går allting fort. De stormar fram i små klungor mellan huskropparna och säkrar ett hus i taget – våning för våning – rum för rum – tills hela byn är genomsökt och ledarna för det kriminella gänget har gripits med hjälp av militärpolis.
Mjukt mot mjukt
När byn är genomsökt och fri från bus övergår operationen i en ny fas där civilmilitära rådgivare får en viktig roll.
– Vi ser till att militären, byns ledning och civila hjälporganisationer arbetar mot gemensamma mål och inte motverkar varandra. Det kan till exempel handla om att hjälpa humanitära organisationer att nå fram dit hjälpen behövs mest, säger Oskar Bolin som är ställföreträdande chef för Nordic Battlegroups civilmilitära samverkansteam.
– Förmågan att strida ger oss möjlighet att skapa säkerhet i konfliktzoner. Därigenom kan vi möjliggöra olika typer av samarbeten och stöd till samhälle och befolkning, säger överstelöjtnant Jonas Nilsson som är chef för Core Battalion – enheten som tillsammans med det lettiska skyttekompaniet och funktionsförbanden utgör kärnan i Nordic Battlegroups markstridsförmåga.
Goda lovord
Övningen är visserligen bara halvvägs gången, men intrycket hittills är gott enligt major Marko Tillaeus som arbetar som ställföreträdande chef på markstridsskolans träningsenhet.
– Core Battalion har varit dedikerat för Nordic Battlegroup och ett högt prioriterat förband i armén. De har övat och tränat flitigt de senaste åren och är bland de bästa jag har sett sedan 2005.
– Det finns så klart alltid detaljer som man kan utveckla, men totalt fungerar bataljonen mycket tillfredställande. Personalen är vältränad, väl motiverad och jag är övertygad om att vi kommer att lösa de uppgifter vi ställs inför, säger Jonas Nilsson.