Platsen var Hohenfels Garrison i södra Tyskland. Hohenfels Garrison eller Joint Multinational Readiness Center (JMRC) kan liknas med den svenska internationella utbildningsenheten där förband genomför sista delarna på insatsutbildning innan de åker iväg och som mest kan 60 000 personer under ett år genomföra någon form av utbildning på JMRC.
På schemat hade kadetterna utbildning i personnel recovery (PR), close air support (CAS), flyga obemannade flygfarkoster (UAV) samt fystester. Det var många intryck men de starkaste intrycken var USA:s armés specialistofficerskår och den erfarenhet och kompetens den står för. USA:s försvarsmakt har ett trebefälssystem: taktisk officer, non commissioned officer (NCO) vilket kan liknas med anpassade specialistofficersprogrammet (ASOU) då individen har börjat som menig och arbetat sig upp till sergeant. Warrant officer kan liknas med utbildningen som specialistofficersprogrammet (SOU) bär emot i och med specialiseringen mot ett särskilt område till exempel helikopterpilot.
Värd var Chief Warrant Officer Clark som hade tjänstgjort i nästan tjugo år i armén. Han började som menig inom infanteriet, gick vidare till specialförbanden, blev sedan helikopterpilot för att nu ha flera ansvarsområden men främst inom personnel recovery.
Alla förband som genomför insatsutbildning får en utbildning i personnel recovery och även de svenska kadetterna genomförde denna utbildning. Det inleddes med teorilektioner baserad på lärdomar från Irak och Afghanistan. Den viktigaste lärdomen är att den förberedde överlever. De teoretiska lektionerna övergick fort till en tillämpad övning.
Överlevnadsövning
Övningens scenario var att eleverna körde på en IED som simulerades av en enstaka laddning och flertalet rökfacklor. De fick fem minuter på sig att vidta rätt åtgärder innan fiendestyrkan påbörjade jakten. De flydde till en skyld återhämtningsplats där vi fick koordinater till nästa plats. På återhämtningsplatsen skulle även en så kallad "ground to air signa" byggas för att visa att eleverna var nödställda. En "ground to air signa"l berättar för de egna styrkorna att de nödställda varit på platsen och i vilken riktning de kommer att fortsätta fly.
Övningens sista moment var upphämtning. Efter en lång diskussion inom patrullen hur helikopterns landningsplats skulle se ut fick man svaret av en erfaren Blackhawkpilot: "Ge mig 25 gånger 25 meter av platt och öppet område och jag kommer att rädda er. Om jag inte kan landa så kommer jag att fira upp er grabbar, jag har gjort det massor av gånger i Irak."
Tillbaka i basen blev gruppen glatt överraskad av att samtliga patruller hade klarat sig utan att bli tillfångatagna. God orienteringsförmåga och fältmässighet var framgångsfaktorerna.
Socialt umgänge
All tid på Hohenfels var inte utbildningstid. Kadetterna umgicks även utanför basen och träffade de amerikanska specialistofficerarna och deras familjer. De fick förklarat för sig att den amerikanska försvarsmakten värdesätter att sina soldater och officerare har stöd av familjen. På grund av denna syn ges soldaterna, officerarna och deras familjer vissa förmåner. Gratis sjukvård, delvis betalt college, skola på basen, betalt boende och skattelättnader. Soldaterna och officerarna får även pension efter tjugo års tjänstgöring.
Men livet som gift med en soldat eller officerare i den amerikanska armén innebär även vissa påfrestningar. De amerikanska kollegorna hade flertalet gånger varit i strid. En vanlig insats är 12-15 månader, en vanlig stationering är för gifta är tre år. Därefter flyttas familjen till ny plats någonstans i världen.
Kadetterna lämnade Hohenfels som bättre blivande specialistofficerare och var imponerade av amerikanernas professionalism och gästvänlighet. De tog också med sig de bestämda åsikterna om att specialistofficeren är ryggraden och kunskapsbäraren i Försvarsmakten. Den kunskapen erhålls endast genom disciplin, realistisk utbildning och skarp tjänst. Alla som riskerar sina liv att försvara Sverige ska ha det bästa tänkbara stödet och resurserna för att alltid lösa uppdraget.