Omedelbart operativa

Det skulle kunna vara någonstans mel­lan Treriksröset och Smygehuk, mellan Strömstad och Hap­aranda. Just i dag är det en snöig skogsväg i Värmland.

Plötsligt bryts tystnaden av ett ihållande, öronbedövande dån av skottlossning någon kilometer bort. Någon minut senare dyker två jeepliknande fordon upp och ett tiotal specialförbandsoperatörer kliver av, borstar av sig snöflingor och kulsprutebandlänkar. Nu väntar en kort lunchpaus innan efter­middagens övningar, men först går övningsledaren igenom det senaste genomförda momentet, sammanstötning med fordon och avsutten strid.

– Det där såg riktigt bra ut. Ni var snabba och precisa. Nu kommer jag bygga på med fler moment och användande av fler vapensystem. Så, iväg och käka, säger övningsledaren Mats.

I dag bjuds det på husmans­klassikern stekt fläsk med löksås, som äts stående. Innan dess drar de flesta av operatö­rerna på sig värmande jackor, något som inte behövs under övningsmomenten.

Mycket av specialförban­dens kompetenser är höljda i sekretess och Urban Molin, chef för specialförbands­ledningen förklarar varför.
– Öppnar vi upp vår verk­samhet, gör den offentlig och förklarar alla våra ar­betsmetoder, kan vi inte lösa uppgif­terna strid, kvalificerad underrättelseinhämtning och militärt stöd. För att kunna lösa de uppgifterna, behärskar vi också synnerligen kvalificerade infiltrations- och transportmetoder, till lands, till sjöss och i luften. De kompeten­serna måste också sekretesskyd­das. Då uppnår vi den verkan och effekt som behövs.

KVALITET FRAMFÖR KVANTITET

Förutom att jargongen mellan operatörerna är den samma som mellan de flesta an­dra soldater och sjömän, är det främst tre saker slår den som tillåts närvara när specialför­banden övar.

"Vi har för våra uppgifter anpassad uniformsutrustning, men den är beslutad av mig i samverkan med säkerhetsinspektören", säger Urban Molin. Foto: Mats Nyström/Försvarsmakten

För det första, beväpningen. Det ena fordonet är till exempel utrustade med Försvarsmaktens sedvanliga tunga kulspruta, om än lätt modifierad. På det andra fordonet sitter istället en granatspruta. I båda finns fullt med pansarskott, granatgevär och inte minst, automatkarbiner – samtliga olika de som resten av Försvarsmakten använder.

Urban Molin poängterar att skillnaden i beväpning ligger i de uppgifter som ska utföras.
– Människan är alltid viktigare än vapnet hos oss. Vi kompletterar, vi konkur­rerar inte med andra förband. Våra uppgifter är speciella, det hjälper inte med understöd från en artilleribataljon om vi ska genomföra en fritagning. Därför har vi anpassad beväpning när det behövs för att lösa uppgif­ten.

För mer än 30 år sedan var han som vapenofficer med och anskaffade Försvarsmak­tens standardeldhandvapen, Ak 5. Då var målet att hitta en produkt som passade de allra flesta, oavsett om användaren var infanterist, trängsoldat eller kustjägare.

– När vi genomför strid i byggnad, så ska vi träffa ett mål med en femkronas storlek på nära håll. Därför, och för att vi behöver vapen som fungerar med begränsat underhåll i alla möjliga och omöjliga opera­tionsmiljöer samt håller för den stora mängd ammunition som skjutfärdighetens upprätthål­lande kräver, så har vi speciella automatkarbiner. Och varje operatör är utbildad på två kar­biner, en med kaliber 5,56 och en med 7,62.

Det betyder inte att allt är anpassat - pistolerna i opera­törernas hölster är Försvars­maktens standardpistol, modell 88 tillverkad av österrikiska Glock.
– Det beror på att det är en av världens bästa pistoler, så det vore konstigt om vi hade något an­nat. Då kan våra pistoler också servas och lagas i Försvarsmaktens vanliga service­kedja. Skillnaden är att vi tränar mer med pistol än genomsnittssoldaten. Betyd­ligt mer, säger Urban Molin med ett leende.

SPECIELLA KOMPETENSER - OCH REGLEMENTEN

Det andra som syns är mäng­den sjukvårdsutrustning på både fordon och operatörer.
– Ur ett försvarsmaktsper­spektiv har vi uppgifter som är mer riskfyllda, men vi tar ner riskerna på olika sätt så att vi är ungefär lika risktyngda som andra förband. Ett sätt att ta ner riskerna om det någon gång går fel, är att omedelbart kunna ge bästa tänkbara sjukvård, även i väldigt otillgängliga områden och miljöer. Det är därför som vi har mer sjukvårdsresurser  - och utbildning, säger Urban Molin.

Målet är också att ha operatörer som är lätta i sitt utrustningskoncept, så de kan få med sig all sin utrustning vid transporter eller infiltration un­der långa sträckor i olika arenor och miljöer.

Det tredje, men det kanske första som syns, är unifor­merna. Att specialförbanden inte omfattas av Försvarsmak­tens uniformsreglemente är ett faktum, men ibland påstås de kunna få klä sig hur som helst. Där är deras högste chef tydlig.

– Så är det inte. Vi har för våra uppgifter anpassad uniformsutrustning, men den är beslutad av mig i samverkan med säkerhetsinspektören. All utrustning är godkänd, det vill säga det finns ett beslut om användning. Alltså kan man säga att vi har ett tillägg till uniformsreglementet.

Bland operatörerna på skogs­vägen märks bärandet av så kallad multicam-uniform som det tydligaste tecknet på den an­passade uniformsutrustningen. Förutom att det är ett mycket bra uniformssystem – “kanske det bästa jag burit”, säger Urban – så används det av de flesta specialförband i världen.

– Mönstermässigt fungerar det också ganska bra i de flesta miljöer där vi kan tänkas verka vilket gör det mer användbart för oss. Och det är ett uniforms­system som vi, liksom andra länder, köper av en kommersiell tillverkare.

RÄKNA MED SPECIALFÖRBANDEN

Lunchen är uppäten och nästa övningsmoment ska genomföras. Gruppen samlas under stor koncentration runt övningsledaren Mats.

– Ett pansarskott i målet vinner inte kriget, jag vill ha tre träff i målet, är de tydliga direktiven från övningsledaren. Foto: Mats Nyström/Försvarsmakten

– Ett pansarskott i målet vinner inte kriget, jag vill ha tre träff i målet med pansarvärns­vapen. Och skjut er upp i linje! är de tydliga direktiven från övningsledaren.

Innan fordonen rullar iväg, får två av operatörerna frågan om vilka unika kompetenser de kan tillföra Försvarsmakten.

– Det vi främst tillför är omedelbar tillgänglighet och en bred förmåga att lösa uppgifter där informationen i förhand är knapphändig eller obefintlig, säger Patrik.

– Målet är inte att vi ska göra det Försvarsmaktens andra för­band gör, fast lite bättre. Vi ska komplettera övriga förband med våra unika förmågor. På så sätt kan vi tillföra handlingsmöjlig­heter och göra verklig skillnad, i och med att vi kan verka i hela Sverige, i alla miljöer, säger kol­legan Anders.

– Vi övar ständigt och inten­sivt, det här är bara en vanlig dag på vårt jobb. Det är sedan under en insats som vi omsät­ter det vi övat på i handling, avslutar Patrik.

Fem minuter senare bryter återigen intensiv skottlossning ut, den här gången tryfferad med de tunga smällarna av pansarvärnsvapen. Den här gången på ett skjutfält, men Urban Molin understryker att specialför­bandsoperatö­rer kan dyka upp precis var som helst - och med oväntad utrustning och kompetenser.

– En motståndare måste alltid kalkylera med att den­nes kritiska system, som luftsvärns- eller markrobotar, upptäcks av och bekämpas av svenska specialförband. Oavsett var fienden finns.

Artikeln har tidigare publicerats i Försvarets forum nummer 6, 2016