Östersjön är ett litet hav. Attackflyg är ett reellt hot för stridsfartygen och försvaret mot detta hot är något som ständigt måste övas. Att öva luftförsvar kan göras på många olika sätt och involverar stora delar av besättningen. Ibland övar man mot egna stridsflygplan men de vanligaste, och viktigaste, görs tillsammans med särskilda målflygplan från Saab Special Flight Operations (SFO). De kan bogsera ett eller flera mål efter sig som efterliknar inkommande sjömålsrobotar eller attackflygplan. Fartyget upptäcker hotet med sina sensorer, låser sina sensorer och öppnar eld med sin pjäs. I de bogserade målen finns sensorer som talar om hur nära granaterna passerade. Vid mer avancerade övningar stör flygplanen fartygets radar för att försvåra för operatörerna ombord, något som gör det än mer realistiskt.
Intensivt för luftförsvarspersonalen
Ombord på korvetten Karlstad är luftförsvarsbefälet Per Fredriksson en av huvudpersonerna. Det är han och kollegan Christian Wemmert, som ska se till att fartygets radarsystem upptäcker och låser på målen, men framför allt, bekämpar dem. Framför sina skärmar i stridsledningscentralen håller de koll på de inkommande flygplanen och dess bogserade mål. Med hjälp av eldledningsradarn riktas pjäsen in och man bekämpar målen, ett efter ett. Hur effektiv eldgivningen är kommer att utvärderas efteråt.
I stridsledningscentralen jobbar personalen koncentrerat för att bekämpa målen.
Foto: Jimmie Adamsson/Försvarsmakten
Säkerheten framför allt
På manöverbryggan, längst upp i fartyget, jobbar bryggpersonalen med att upptäcka flygplanen med kikare. Trots avancerade sensorer är det mänskliga ögat fortfarande ett ovärderligt hjälpmedel. Deras vakande blickar fyller också en annan viktig funktion. De ska se till att säkerheten är klar och att inga fartyg eller annat flyg kommer in i området. Det är också dessa som meddelar när målflygplanet passerat ovanför fartyget, och man kan öppna eld mot målen utan risk att träffa flygplanet. Totalansvarig för säkerheten är alltid fartygschefen, på Karlstad är det Bernt Andersson.
- Mycket ska stämma för att vi ska kunna genomföra dessa luftvärnsskjutningar. De viktigaste är att ytan ska vara fri från andra fartyg och att sikten ska vara tillräcklig. Det kan hända att vi får ligga och vänta i timmar på att säkerheten ska vara uppnådd. När man skjuter med 57 millimeters allmålskanon, som är huvudbestyckningen på våra korvetter, är säkerhetsområdet närmare 15.000 meter i längd. Eftersom fartyget hela tiden manövrerar blir säkerhetszonen nästan en cirkel med radien 15.000 meter.
Personalen på bryggan håller alltid koll på den övriga trafiken på ytan och i luften för att skjutsäkerheten ska vara uppnådd.
Foto: Jimmie Adamsson/Försvarsmakten
Också för målflygplanet krävs ett stort säkerhetsområde. Målen bogseras i en vajer upp till 4.000 meter bakom fartyget och när flygplanet svänger är giradien ibland 3.000 meter. Allt detta ska ske i hög fart och ofta med upp till tre målflygplan i luften samtidigt.
- Dålig sikt eller höga föremål i övningsområdet påverkar helt klart flygsäkerheten. Då måste vi ställa in målet att flyga högre, vilket gör att det blir en sämre övning för fartygsbesättningarna, säger Henrik Landqvist på SFO, som är en av piloterna.
Övningar En av många anledningar
Den här typen av viktiga luftförsvarsövningar är en av många anledningar till att Försvarsmakten i sitt remissvar till regeringen säger nej till den vindkraftspark som det finns planer på, mitt i Hanöbuktens övningsområde. Söder om Hanöbukten går det stora vältrafikerade fartygsstråket där det är så gott som omöjligt att hitta ett säkert område för skjutningar.
- Att kunna genomföra avancerade luftförsvarsövningar är oerhört viktigt. Det handlar i sin förlängning om besättningens överlevnad i en stridssituation, avslutar fartygschef Bernt Andersson.