De gröna kläderna har hunnit smutsas ned. Skepnaden av ett kollektiv har börjat växa fram. Rekryterna har sedan de ryckte den 18 september drillats på bland annat AK 5C. Men också olika soldatkunskaper som exempelvis patrull och nu försvar.
I veckan har de varit i Tåme och övat bland annat stridsparsstrid, strid från stridsställning, tillpassning av skyddsmask och hur en larmmina upprättas. Under tisdagen kastade de även sin första skarpa spränghandgranat.
– Det är klart att man är lite mer nervös än när man kastat med övningshandgranat tidigare. Så det var helt klart lite mer anspänning i kroppen, säger rekryten Ludvig Sandström.
– Man känner att det är på riktigt när man ska kasta en skarp granat. Och det får vi ju även uppleva när vi kastar den och det väl smäller. Det smäller på riktigt bra. Det är häftigt, riktigt häftigt, säger Sebastian Johansson.
Rekryten Emil Schmidt tyckte också det var roligt att äntligen få kasta en skarp handgranat.
− För att citera dynamit-Harry; vilken jäkla smäll, säger han.
Strid från stridsställning
På en annan tät övade rekryterna ingående i stridsställning samt strid från stridsställning. Övningsscenariot är att fienden har landstigit vid Tåmes kärva, västerbottniska strand. De förväntas anfalla över ett öppet fält och plutonens uppgift är − kort och enkelt − att slå motståndaren.
– Man börjar komma in i grönkläderna. Men det är nya utmaningar varje dag. Det är aldrig något som börjar kännas gammalt, säger Yuliia Drevås, 20, från Lund.
– I början var det väldigt stressigt. Man hade inte tid till någonting annat än tjänsten. Men det är väldigt kul att befälen låter en jobba på sin egen utveckling, så att säga. Att man får ta mer och mer ansvar, säger Rasmus Blom, 22, från Stenungsund.
”Befälen världsbäst”
Och befälen får goda vitsord från rekryterna.
− Befälen har varit världsbäst, säger Yuulia Drevås.
− De är duktiga. De kan vara hårda ibland och då kan man bli lite trött. Men när allt lugnar sig och man tänker efter så gör de ett riktigt bra jobb, säger Rasmus Blom.
Trots tuffa veckor så väljer han att se charmen i det hela.
– Det är klart att det är hårt. Det ska det vara. Det är roligt sen när man kommer hem, avslutar han.