Den 14 januari anlände tolv F-16-flygplan och närmare 300 personer från 180:e stridsflygflottiljen i Ohio, till Ämari flygbas sydväst om Tallinn. Uppdraget var att basera i Estland för att stödja "Operation Atlantic Resolve" och öka amerikansk förmåga till snabba insatser i regionen utifall säkerhetsläget för Natoländerna i regionen skulle förändras.
Som en del i den amerikanska baseringen i Estland genomfördes vecka 6 en samövning med Sverige. Övningen verkställdes i linje med det finsk-svenska så kallade FSTE-konceptet (Finnish Swedish Training Event) vilket är en utkomst av det svenska regeringsbeslut som sedan några år tillbaka finns rörande samverkan med de länder som ligger kring Östersjön samt de nationer som under del av tid baserar i Baltikum.
– FSTE-konceptet kan jämföras med den gränsöverskridande träning som på regelbunden basis genomförs i norra Sverige tillsammans med Norge och Finland, säger F 17-piloten ”Edge”, som var med i övningen. Skillnaden är att de nationer som luftövervakar de baltiska länderna byts ut enligt ett rullande Natoschema så det varierar från period till period vem vi samverkar med.
Likt den gränsöverskridande träningen i norr är FSTE öppet för alla flygstridskrafter i Sverige. Hittills har Jas 39 Gripen från F 17, F 7 och TUJAS använts i konceptet. Grundtanken är att i huvudsak använda befintliga övningssektorer över Östersjön. Efter samplanering mellan aktuella nationer genomförs flygövningar för att stärka interoperabilitet och skapa förståelse för varandras flygsystem samt för hur respektive flygvapen använder dem.
– Då vi startar och landar på hemmabas samt övar i våra ordinarie sektorer över östersjön skiljer sig inte flygningen från vår dagliga verksamhet, säger Edge. Därmed är verksamheten väldigt kostnadseffektiv med hänsyn till den utbildningseffekt vi får ut av den.
På schemat denna gång stod bland annat ”dogfight”, det vill säga manövrerad strid en mot en. Det är en allmänt lärorik övning för stridspiloter och momentet stämde väl överens med den utbildningsfas några av 171:a stridsflygdivisionens yngsta piloter befinner sig i.
Samövningen planerades i sin helhet av svenska piloter och flygstridsledare. Delar i detta är att tilldela frekvenser, luftrum och säkerställa att det hela kan genomföras på ett praktiskt och flygsäkert sätt. Flygstridsledarna orkestrerar således samtliga flygplan med frekvenser och färdtillstånd i övningen så fort de träder in i svenskt luftrum. Skulle något oväntat inträffa finns det alternativ- och nödplaner koordinerade mellan samtliga inblandade i övningen.
Planen som lades innebar ett första moment då ett amerikanskt lufttankningsflygplan från 100:e lufttankningflottiljen, stationerat i Mildenhall i Storbritannien, satte kurs mot svenskt luftrum. Endast USA hade intresse av att öva lufttankning denna gång, men Griparna från F 17 mötte upp för formationsträning och fotografering. För den efterföljande stridsövningen delades de åtta flygplanen in i fyra stridsområden, grupperade efter personliga erfarenhetsnivåer. I två av områdena ledde en svensk en amerikan och i de två andra fick svenskarna lyda amerikanska order. Såväl att bli ledd av utländsk pilot som att genomföra dogfight mot en utländsk plattform var nytt för två av de svenska piloterna, vilka båda fortfarande är under utbildning för att bli fullfjädrade stridspiloter.
När bränslet till slut började tryta återvände de två flygvapnen till sina respektive landningsplatser: Ämari och Visby, där flygplanen fick översyn och klargjordes för nya uppdrag.
Vilka som slutligen ”vann” övningen förtäljer inte historien, men Edge och hans kollegor landade så småningom nöjda på Blekinge flygflottilj efter några vanliga dagar på jobbet.