Fallskärmsutbildningen genomförs varje år och syftar till att skapa en förståelse för drillens betydelse. Genom att visa, instruera, öva och pröva, så kan även de mest höjdrädda människorna känna sig trygga i att kasta sig ut ur ett fullt fungerande flygplan, även om det fortfarande är obehagligt. Genom drill kan även de mest främmande rörelser bli ett muskelminne. Hoppar du ut ur ett flygplan som ännu inte har landat så behöver du veta exakt vad som ska göras utan att behöva tänka.
Teori och praktik
Den första veckan på utbildningen avhandlade både Powerpointpresentationer, filmklipp och whiteboardtavlor, där det förklarades vad som skulle göras under dagarna och hur det skulle göras. Eftermiddagarna spenderade kadetterna på att hoppa från bänkar, gungor och torn. Allt för att lära sig hur man landar rätt, så att man inte blir skadad under uthoppet eller landningen.
Den andra veckan övergick till examination där prov i teori och praktik utfördes under hård bevakning av hoppmästarna. En kort men intensiv utbildning under ledning av skickliga instruktörer, med många inslag av drill och repetition visade resultat och under onsdagen och torsdagen kastade sig kadetterna frivilligt ut ifrån rampen på en C-130 Hercules. De flesta fler än en gång.
Grönt ljus!
Flygplansmotorerna dånar och ljudet från fartvinden när rampen öppnas är öronbedövande. All kommunikation sker med tecken, för det går inte att höra vad andra säger när det högsta ljudet är din egen puls. Turbulensen och skakningarna i benen gör det lätt att falla och fingrarna på vänsterhanden börjar bli vita ifrån det stenhårda greppet runt utdragsremmen. ”Grönt ljus!” En klapp på axeln markerar att det är dags att hoppa.
Höger fot, vänster fot och så ett litet skutt. Det känns ungefär som Fritt fall på Gröna Lund, fast tre gånger högre med en risk för brutna ben. ”Ett tusen, två tusen, tre tusen, fyra tusen!” Det rycker till i axlarna och det är plötsligt väldigt tyst jämfört med tidigare inne i flygplanet.
Utsikten är väldigt vacker, men marken närmar sig fort och ett flertal åtgärder måste nu vidtas om det inte ska sluta med kryckor. Det dras i remmar och bärlinor och fallskärmen styrs iväg från de andra hopparna för att undvika kollision. Drivningsriktning kontrolleras och marken börjar nu närma sig obehagligt snabbt.
De många hoppen ifrån bänkar av diverse höjder visar sig ha haft ett syfte och kroppen går reflexmässigt in i de olika ställningarna som har drillats under föregående vecka. ”En, två, tre, fyra!”.
”Fötterna ihop och vrid av, fötterna ihop och vrid av!” Tre meter, två meter, en meter, duns! Det plötsliga stoppet går som en stötvåg genom kroppen men hundratals landningar inne i övningshallen sitter i ryggen och den initiala dunsen övergår till en mjuk rullning.
Fallskärmen samlas ihop och stoppas i en väska, följt av en kort men intensiv löpning till återsamlingsplatsen för att få utvärdering på dina åtgärder under fallet.
Säga vad man vill, men en skoldag behöver inte alltid vara i ett klassrum framför en bok. Särskilt inte på Karlberg.