Synen från helikoptern är som en mardröm. Ett svart hav, bara upplyst av ett svagt gryningsljus, häver sig i vågor höga som trevåningshus. Där flyter orange flytvästar, som bär uppenbart döda människor. Men där finns en flotte där människor vinkar. Sex personer står i den uppochnervända farkosten, med vatten till bröstet. Torbjörn Olsen gör sig redo att sänkas ner i det rytande havet. Det är gryning den 28 september 1994.
Drygt fyra timmar tidigare hade Torbjörn, då en 31-årig löjtnant och ytbärgare vid 12:e helikopterdivisionen i Säve, väckts av att hans personsökare larmade. På displayen stod det ”sjunken färja”.
– Då sväljer man en gång extra, inte minst med tanke på att jag noterat att det blåste 28 sekundmeter vid Vinga.
Men det var först på väg i helikoptern han förstod att det rörde sig om en Finlandsfärja.
– Det kändes helt overkligt, det gick inte att ta in.
Försvarsmakten skickade 14 tunga helikoptrar – nio Vertol från marinen och fem Superpuma från flygvapnet – mot olycksområdet. Torbjörns helikopter beordrades av en onscene commander, som styrde arbetet från en färja, till ett sökområde där de fann flotten. Besättningen valde en räddningsmetod de övat på många gånger, där ytbärgaren tar sig upp i räddningsfarkosten och stannar där, medan de som ska räddas vinschas upp en och en.
1994 var Torbjörn ytbärgare och sonarofficer på Helikopterdivisionen i Säve. I dag jobbar han som maskintjänstchef i 17:e bevakningsbåtkompaniet i Göteborg.
Foto: Tomas Eriksson
– Alternativet är att ytbärgaren följer med den räddade upp i helikoptern, men när man ska rädda så många är risken stor att man blir så trött att man till slut inte klarar av att simma och klättra upp i flotten. Att vi övat många gånger gjorde mig trygg. När någon efteråt frågade hur rädd jag var under operationen, på en skala 1–10, svarade jag 2. Jag var helt fokuserad på uppgiften, säger Torbjörn.
Bärgningen var lyckad
Tjugo minuter senare låg sex personer, fem män och en kvinna i helikopter, inlindade i yllefiltar.
De döda lämnades kvar, när Torbjörns grupp fortsatte att leta efter överlevande. När inga hittades valde de att åka mot Mariehamn med de räddade, men också som backup för en helikopter som fått tekniska problem och riskerade att störta, vilket krävt hjälp av ytbärgare. Så fort de räddade plockats av åkte Torbjörns grupp ut på en ny tur över havet. Där flöt bara döda kroppar.
Hemma i Göteborg gällde det att hitta tillbaka till det vanliga livet. Umgänget med nära och kära var förstås viktigt. Även i jobbet fick han god hjälp.
– Vi hade en viktig process inom marinen med alla som varit med, där vi tankade av varandra känslor och fakta.
Framförallt fick jag hjälp i vardagen i det fantastiska förband jag var en del av, vi var en extremt tajt organisation, säger Torbjörn Olsen.
Processen innebar bland annat förbättringar i utrustningen.
– Bland annat fick vi nya vinschar och förbättrade överlevnadsdräkter och flytvästar, berättar Torbjörn Olsen.
I dag, 25 år senare, tänker han sällan på Estonia. Men när han håller utbildningar kommer förstås frågorna. Eftersom Kent Härstedt och Sara Hedrenius, som snabbt blev Kent och Sara i medierna, var två av dem som räddades, innebär det kontakt med media vid alla former av ”jubileum”. Någon medalj delades aldrig ut till Torbjörn. Han fick redarföreningens diplom och en penna från försvarsministern som tack för sina insatser.
Lyckosam räddning
Efteråt har han träffat två av de överlevande. De här timmarna har satt sina spår i Torbjörn Olsens liv. I flera avseenden är det ett ljusare minne än man kan tro.
– Jag är tacksam för att jag fick vara med och rädda de här människorna. Jag fått frågan om jag inte ser det som ett misslyckande att vi inte räddade fler. Men jag ser det som min mest lyckosamma räddning i livet. Vi räddade sex personer som inte hade överlevt annars.
Artikeln har tidigare publicerats i Försvarets forum nummer 4, 2019.