Ola Carell slår sig ner framför skrivbordet i det lilla kontoret i källaren till idrottshallen på Uppsala garnison. Drygt två veckor har nu gått sedan det där intensiva dygnet var över.
– Dagen efter hade jag ont överallt i hela kroppen. Men tre dagar senare var det bara lite träningsvärk som hängde kvar. Nu är det inga problem alls, säger han och häller upp en kopp kaffe.
Det hela började i vintras med att hans vän Olle Widgren kläckte idén om att genomföra den svenska klassikern under 24 timmar. Ola, som vid två tillfällen tidigare genomfört en ”vanlig” klassiker och dessutom har den 38:e snabbaste registrerade tiden, nappade på utmaningen.
– Och när våren blev som den blev så ställdes ju alla tävlingar in och eftersom jag har två små barn hemma så är även tid en bristvara, säger han.
Långa stakpass
Under våren tog idén om genomförandet form och efter att de tillsammans rekognoserat en lämplig rutt spikades planen. Klockan 12.00 den sjunde augusti skulle de hoppa ner i vattnet i Vansbro och påbörja Vansbrosimningen. Därefter skulle de åka rullskidor i nio mil till Borlänge (Vasaloppet) för att sedan cykla 30 mil via Falun vidare mot Lidingö (Vätternrundan). Slutligen skulle de avsluta med tre mil löpning (Lidingöloppet).
Ola och Olle redo för cykeletappen som pågick under dygnets mörka timmar.
Foto: Försvarsmakten
Ola fortsatte att cykla och att löpträna som vanligt, men han lade även in några längre pass med stakmaskinen. Målet var att försöka träna längre pass, helst över 4 timmar för att förbereda kroppen inför prövningen. Men livspusslet kom ibland i vägen och oftare än vad han tänkt fick det bli stenhårda intervaller som komplement.
– Ska jag vara ärlig så underskattade jag utmaningen något. Jag trodde inte att det skulle vara så jobbigt som det var, säger han.
Den största fienden var solen och värmen som under dagen nådde så högt som 30 grader. Och allra värst var det på rullskidorna på väg till Borlänge.
– Solen gassade och den enda skugga jag såg var min egen. Då var det som jobbigast. Jag blev även illamående och hade svårt att få i mig näring under det passet, säger han.
Du funderade aldrig på att bryta?
– Nej, riktigt så långt gick det aldrig. Jag hade ju planerat det här länge och vi hade dessutom fixat barnvakt. Så det fanns inte på kartan, säger han med ett leende.
Väjde för gnagare
Och de tuffa perioderna på skidorna till trots så fortsatte de mil efter mil. De cyklade genom sommarnatten, väjde för gnagare och vilt, för att sedan nå fram till Lidingö och den avslutande etappen.
Efter 23 timmar var de i mål.
Hur höll du motivationen uppe under dygnet?
– Även om det gick lite långsamt vissa perioder så tänkte jag att varje steg framåt var ett steg närmare målet. Det kändes hela tiden som att vi rörde oss framåt vilket gav extra energi. Sen tycker jag det är kul att utmana mig själv fysiskt, det är något väldigt tillfredsställande i det, säger han och minns den härliga känslan när han med ömma fötter tog ett svalkande bad på Lidingö innan han somnade i bilen på väg hem.