– I vår verksamhet måste vi ständigt förhålla oss till ett flertal aktörer. Al Shabaab är förstås en av dessa, men somaliska försvarets utbildningsfunktion, alltså J7, är en annan, säger Yilmaz som är en av de svenska instruktörerna.
J7 är en relativt ny funktion i Somalia National Armed Forces. Det är från dem som EUTM får önskemål om kurser och innehåll, utifrån dessa byggs kurskatalog och schema för kommande period. När kurserna är färdigplanerade av tränarteamet krävs det att somaliska J7 får fram kursdeltagare och kan presentera en deltagarlista så snart som möjligt. Utöver detta måste även säkerhetsläget tillåta att genomföra kursen enligt plan. Om en länk i denna kedja brister, står instruktörerna utan utbildningstrupp.
– Och när allt gått enligt plan så är det inte heller säkert att vi kan börja på planerat datum, då begreppet inställelsetid verkar vara främmande för truppen. Tidspassningen är sådär, säger Yilmaz.
Han berättar att truppen de utbildar saknar adekvat skolgång, det är få som kan läsa och skriva.
– Karttjänsten får i princip alltid påbörjas med att visa att blått betyder vatten. Hand/öga-koordinationen och finmotoriken verkar inte heller finnas där, kanske beror det på avsaknad av idrott under ungdomen.
Yilmaz understryker att inget av detta är något hinder, för truppen kompenserar med en hög vilja att lära sig.
– Bristen på utbildning betyder inte att truppen är ointelligent. För deras ålder är livserfarenheten generellt stor, de har gått igenom hårda tider fyllda av personliga förluster och misär.
Yilmaz konstaterar att människorna de utbildar inte bara kämpar för en lön, de kämpar för sin familjs överlevnad. De kämpar för att kunna ge sina barn en framtid där de kan leva i trygghet, en framtid där de har mat på bordet, tak över huvudet och inte behöver oroa sig över att bli mördade på väg till skolan. Häromveckan bad en av eleverna om en dags ledighet för att begrava sin dotter, som samma dag blivit våldtagen till döds.
– Att se allt detta ger en större vilja att verkligen hjälpa dessa människor under vår begränsade tid på plats. Det finns många lärdomar att dra här. Dessa människor har gått igenom ett helvete, men de förblir ödmjuka. De har förstått att de alltid kan bli bättre, att de alltid kan lära sig mer. Framförallt lever de inte i någon illusion om att ett hårt liv på något sätt berättigar dem att förminska andra.
Enligt Yilmaz gäller det att ha självinsikt som instruktör, att inse att man inte är bäst på allt - att lära ut på ett sätt som inkluderar istället för att exkludera.
– Jag förväntar mig truppens respekt, men jag är inte dum nog att tro att den kommer gratis eller att jag förtjänar den för att jag har en högre grad. Respekt är något man förtjänar genom att vinna truppens tillit och förtroende. En brittisk regementsförvaltare jag en gång jobbade med brukade säga att din grad är ingen rättighet, du måste vakna varje morgon och förtjäna den. En devis jag personligen alltid försöker leva efter, oavsett om jag är hemma i Enköping eller här i Mogadishu.
För den svenska EUTM-styrkan börjar leaveperioderna nu närma sig och snart får de rå om sina nära och kära under en period. Nästa gång hela kontingenten är samlad igen är i mars. Under den korta tid de känt varandra i denna tillfälligt sammansatta grupp så har de hunnit komma varandra väldigt nära, menar Yilmaz.
– Vi umgås dagligen, från sergeant till överste, och vi trivs genuint i varandras sällskap. Det är för mig alldeles uppenbart att jag kommer sakna att arbeta med dessa individer efter missionen. Jag slutar aldrig förvånas över hur Försvarsmakten har en förmåga att skapa samhörighet och gemenskap utöver det vanliga på så korta tidshorisonter.