Det kunde inte gå snabbt nog när den 26-årige polisassistenten Lars Norberg satte av mot sitt äventyr till Cypern i oktober 1973. Ett äventyr som satte honom mitt i historieskrivningen under ett och ett halvt år av dramatik på ön. Lars placerades i norra Cypern och på en grekcypriotisk sida av ön. Huvuduppgiften var att patrullera i byarna. Civilpolisavdelningen i Unficyp fungerade som en opartisk polis eftersom grek- och turkcyprioter inte samarbetade.
Skillnaden mellan de välbeställda grekiska områdena och de mer påvra turkiska delarna sågs bland annat i kvaliteten på vägarna och skillnader i tillgången till sjukvård. Det var en skarp kontrast till hans polisområde i Nacka utanför Stockholm. Lars minns hur turkcyprioterna hade tryckts undan och deras hopp om en förändring mot en rättvis tillvaro sattes till FN.
– Sympatierna låg hos turkcyprioterna, men jag tog min roll som neutral rätt snabbt. Vi var väl de få halmstrån som turkarna kunde greppa om.
Lars Norberg kallas i dag in som samtalsledare vid Försvarsmaktens hemkomstverksamhet. Han stödjer utlandsveteraner i att sätta ord och mening på sina upplevelser från internationell militär insats.
Foto: Mikael Wallentin Åström/Försvarsmakten
Även om både den turkcypriotiska och den grekcypriotiska polisen gärna bjöd in Lars och hans kollegor på middagar, kände han sig mest välkommen hos turkarna.
– Jag tror att grekerna var rädda för att förlora sin ställning som styrande. Kanske blir man mindre gästvänlig då, funderar Lars.
Sympatierna avtog
Men hans sympatier för turkcyprioterna skulle snart falna. Den 15 juli 1974 tog Nikos Sampson över makten i Cypern genom en statskupp med målet att införliva landet i Grekland. Under sin semester i Stockholm följde Lars en snabb skiftning i nyhetsrapporteringen. Sprängningar blev preludium till det kommande våldet.
Den 14 augusti samma år kom crescendot. Stationschefen i Angastina väcktes av att Turkiet hade avancerat och genomfört en invasion på norra delen av ön.
– Det glömmer jag aldrig. Himlen var fylld av de utfällda skärmarna hos de turkiska fallskärmstrupperna. Kanske var jag för omogen för att inse allvaret, men spännande var det.
Tiden som följde var prövande. Blomstren över det torra och karga landskapet där patrulleringarna skedde bar nu på lukten av lik. Turkcyprioterna dikterade villkoren nu. Med tiden förändrades uppgifterna för Lars och hans kollegor, och kom att handla om att hjälpa till med vatten, läkemedel och ibland mat.
Lars minns tillfället då konfliktens allra mest avskyvärda ansikte visade sig.
– Vi satt på verandan på stationen i Famagusta och ser då hur en turkisk stridsvagn kommer mellan oss och en villa på andra sidan vägen. Stridsvagnen vrider kanonen mot bostaden och drar av en laddning. En familj med två föräldrar och två barn hade lyckligtvis hunnit ta skydd, men där och då försvann mina sympatier för turkcyprioterna fullständigt.
Det av uppdraget dikterade kravet att förbli opartisk sattes på hårt prov för Lars. Han kunde höra hur folk for illa på olika vis. Tortyr och våldtäkter. Verktyget de hade för att larma omvärlden var att rapportera vad de såg och hörde.
– Det var förstås jobbigt, men vi hade tydliga begränsningar i vad vi fick göra. Men vi gjorde vad vi kunde.
Mer ödmjuk
Våren 1975 var det dags för Lars att vända hem igen. Mätt på äventyret fortsatte den 28-årige polisassistentens karriär. Han var nu något mer ödmjuk och förstående kring människors många bottnar.
– Erfarenheten gjorde mig till en bättre polis. När jag har mött människor genom min karriär har jag haft lättare att se orsaken till varför det har gått snett för vissa. Det har gett mig en djupare förståelse för kriminalitet också.
Än i dag är ön uppdelad mellan turkcyprioterna i norr och grekcyprioterna i söder.