Samordnad sjömålsstrid är ingen enkel manöver. Det gäller att identifiera ett mål till sjöss bland tusentals andra fartygsrörelser och att få alla deltagande enheter tidsmässigt synkroniserade. En gemensam insats utgår från Time on target; det ögonblick då målet ska träffas. Beroende på var de avfyrande enheterna befinner sig skickas sedan ett antal robotar mot målet.
Daniel Gustafsson är navigationsofficer och har i marinens övningsledning bland annat varit delaktig i att förbereda för sjömålsstriden. Han berättar att simulerade robotar har skickats mot såväl verkliga som fiktiva mål. Det viktiga är att momenten innan avfyrning är så realistiska som möjligt.
– Oavsett om vi avfyrar på riktigt eller simulerat, så är handhavandet detsamma. Det enda som skiljer sig är just att det inte blir någon fysisk träff.
Under Auroras första sjömålsstrid avfyrades flera fingerade robotar från enheter mer än 50 km från fiendens fartyg. De sköts från land av robotenheter, från sjöss av korvetter och från luften av stridsflyg. Målet var ett antal fartyg på väg mot den skånska sydkusten. Attacken var lyckosam och flertalet av fiendens fartyg slogs ut.
Dessvärre träffades också ett svenskt fartyg av fientlig robot och gick under. Att övningsledningen valde att spela in den förlusten, speglar inte bara ett troligt resultat av en verklig attack, det triggade också ett annat övningsmoment, nämligen för den övade staben att hantera förlust av personal.