Björn Vilbern hade stått framför badrumsspegeln, med kinder och haka löddriga av rakskum, när attacken skedde. De två explosionerna fick marken och huset att skaka. Han la ifrån sig rakhyveln och såg ut över hustaken. Sedan tog han upp mobilen och började filma. Rökmolnen kom från det håll där Sveriges ambassad i Ukraina ligger, så han förstod att attacken kunde ha utplånat hans arbetsplats. Men efter drygt tre år som Sveriges militärattaché i Ukraina blev han varken direkt rädd eller orolig, snarare förvånad, hävdar han.
– Att börja filma var förstås en irrationell handling, och jag insåg snabbt att jag behövde ta mig till ett skyddat rum, berättar Björn Vilbern.
Chefen för ukrainska Nationalgardet, generallöjtnant Lebed, flankerad av Hans Granlund och Björn Vilbern.
Foto: Privat
Hans uppdrag i Ukraina slutar under våren och intervjun görs tillsammans med hans efterträdare, Hans Granlund. De befinner sig i Björn Vilberns arbetsrum i ambassadbyggnaden i centrala Kiev, bara 500 meter från platsen där två ryska kryssningsrobotarna slog ned den där morgonen den 10 oktober. Det var den första beskjutningen av de centrala delarna av staden sedan Rysslands fullskaliga invasion inleddes den 24 februari.
Händelsen lämnade ett djupt spår i Björn Vilberns minne. Delvis för dramatiken i ögonblicket, men också för att det markerade en vändning i vardagen. ”Nu var det allvar.”
Högt tempo
Det är alltså den här vardagen Björn Vilbergs efterträdare Hans Granlund flyttar in i. Han är långt ifrån ovan vid att arbeta i miljöer präglade av osäkerhet och med hot om våld. Senast kommer han från Mogadishu, där han var ställföreträdande chef för insatsen EUTM Somalia. Och rollen som militärattaché är inte heller ny för honom. Mellan 2010 och 2013 hade han motsvarande roll i USA, som nog kan sägas vara ett av de mest krävande attachéuppdragen.
– Men det kan jag konstatera redan nu, efter bara några dagar i Ukraina, att tempot är mycket högre här och insatserna betydligt större. Man får nerslag i alla aspekter av attachéjobbet på en och samma gång, och hela tiden. Så inte minst yrkesmässigt är det väldigt stimulerande, säger han.
Hade du inga tveksamheter inför att tacka ja?
– Det är klart att det finns tveksamheter, när det gäller säkerhet och så, men samtidigt finns det goda rutiner på plats, säger Hans Granlund.
Förstå Ukrainas behov
Uppgiften går i stort ut på att vara en länk mellan Sverige och Ukraina. Konkret handlar det om att upprätthålla en aktuell bild av krigets utveckling. Vem har övertaget just nu, är det en rysk offensiv som sker, eller en ukrainsk? Och hur ser en trolig utveckling ut?
– Utöver att ge en så bra bild som möjligt för beslutsfattare hemma i Stockholm av vad som händer och sker, ska jag också försöka förstå de ukrainska behoven så att Försvarsmakten kan ge stöd och hjälp på bästa sätt, efter de anvisningar och inriktningar som myndigheten får av politiken, förklarar Hans Granlund.
För att lyckas som attaché krävs ett stort och gediget kontaktnät, utöver ett flitigt skannande av Twitter och andra sociala medier. Men även resor ingår.
Det är en slitsam tillvaro, med tidvis hög anspänning och oregelbundna men ständigt återkommande flyglarm. Hans Granlund konstaterar att även om alla på ambassaden är utsända av olika myndigheter, ”sitter vi i samma båt” och att det också är viktigt att ta hand om varandra.
Björn Vilbern lämnar ambassaden i Kiev med en positiv känsla. Han konstaterar att de fyra åren visserligen inte blev som han hade tänkt sig, men att det ”har varit en intressant resa”.
– Att sitta i händelsernas centrum i ett stort krig i Europa är ganska få förunnat. Och det är ett makalöst heroiskt folk och jag har sällan träffat så vänliga, trevliga och motståndskraftiga människor.