Snart ser han ingenting. Det är mörker och smärtan när han försöker lätta på glasögonen är brutal; snöns iskristaller river som krossat glas mot ansiktet. Det är bara några få minuter sedan han sköt ut den 200 kg tunga tunnan över rampkanten på Hercules-planet och själv slungade sig efter, ut i det iskalla mörkret. Nu hänger han och tunnan flera kilometer över det västgötska landskapet, i ett kompakt snömoln som aldrig tycks ta slut. Han har förlorat orienteringen och ingen kan hjälpa honom.
Plötsligt uppenbarar sig marken. Han lyckas kontrollera panikkänslan och bestämmer sig på några få sekunder åt vilket håll han ska styra. De beslut han fattar nu går inte att backa från. Marken närmar sig fort.
– När jag till slut landade, på rätt ställe faktiskt, var adrenalinnivån betydligt högre än den brukar vara. Det är ett hopp jag helst inte gör om, berättar Emil som är hoppmästare på Specialförbandens fallskärmsskola (SFS) i Karlsborg.
Eller rättare: han är blivande hoppmästare. För tillfället snarast en aspirant – han tar examen om några månader. Han kom hit 2019, efter en karriär på Livgardet inom infanteriet. Då med siktet inställt på att gå vidare i officersspåret, och han blev också kapten precis innan han valde att växla spår från infanteri till fallskärm.
– Fallskärmshoppning har länge varit ett stort fritidsintresse, och när en kollega föreslog att jag skulle söka platsen som var utannonserad var det inte särskilt svårt att fatta beslutet.
Växande förmåga
Att det skulle innebära att han blev omgalonerad, från då nybliven kapten till fanjunkare, var inget han ens reflekterade över. Han är inte här för graden, som han säger. Och b ehovet av fallskärmsexpertis inom Försvarsmakten lär öka, i takt med att förmågan både växer och utvecklas. Så specialistofficersrollen passar honom utmärkt.
Jobbet är sällan så dramatiskt som vid hoppet genom snömolnet. Men aldrig enahanda eller tråkigt, säger han. Specialförbandens fallskärmsskola är inblandad i allt som inbegriper fallskärmar inom Försvarsmakten. Även om namnet antyder att de främst är en stödfunktion för specialförbanden är uppdraget bredare än så. Inte bara genom att de utbildar alla fallskärmsjägare i hoppning, och också genomför alla fällningar i samband med övningar. Utan också genom så kallade materielfällningar.
På golvet i hangaren där SFS håller till står två rader prydligt packade kollin på ordinära lastpallar. Sex av dem ska snart lastas ombord på den TP 84 Hercules som står på plattan utanför. Att fälla materiel som förnödenheter, ammunition och reservdelar från flygplan är förstås inget nytt. Men det här sker på en helt annan nivå än tidigare. Varje kolli kan nämligen styra sig själv till en angiven geografisk punkt.
– Det gör att du kan släppa kollin på hög höjd, långt från den plats där behovet finns, och låta dem flyga in till rätt plats. Med tidigare system sker fällningarna på låg höjd och över den plats där materielen ska tas emot av förband på marken, förklarar Adam som är chef för hoppmästardivisionen.
Höjdhoppning kräver syrgasmask - men framför allt en grundlig utbildning.
Foto: Hannes Holmström
Även om Emil alltså hoppar själv – ”vi ska kunna göra alla typer av hopp som vi lär ut” – sträcker sig uppgifterna i befattningen som hoppmästare längre än så. Enkelt förklarat är han främst instruktör i fallskärmshoppning, men samtidigt ansvarig för att planera och leda alla fällningar – av såväl personal som materiel – som genomförs i Försvarsmakten.
Stort ansvar
Innan de sex kollina kan skickas ut över kanten på rampen på den TP 84 Hercules som snart ska lastas samlas flygplanets besättning, ytterligare hoppmästare och även fallskärmstekniker. På whiteboarden i det lilla rummet noterar Emil bland annat var fällningarna ska ske, från vilken höjd och i vilken riktning. Underlaget är ett resultat av ett omfattande planeringsarbete, som också inbegriper kontakter med flygvapnet, Luftfartsverket och inte minst Metocc, Försvarsmaktens vädertjänst.
– Det tar ungefär två veckor att planera en materielfällning, ännu längre om vi ska fälla personal, förklarar Emil och konstaterar att den delen av jobbet är nog så utmanande.
Planeringen handlar inte bara om att göra fällningen möjlig rent praktiskt, utan också i hög grad om att göra det på ett så säkert sätt som möjligt.
– Det är kanske den delen av jobbet som jag inte riktigt hade förstått vidden av när jag sökte hit, det stora ansvar som befattningen för med sig.
Samtidigt konstaterar han att det gör jobbet utmanande på ett positivt sätt. Det blir aldrig ren rutin – även om arbetet paradoxalt nog är styrt av just strikta rutiner med säkerhet som främsta fokus.
– Vår verksamhet styrs av faktorer som vi inte alltid kan ha kontroll över, som väderförhållanden och andra förutsättningar som snabbt kan förändras i luftrummet.
Tekniker med skärmkontroll
En alldeles central faktor som de har kontroll över är förstås själva fallskärmarna. När fällningar har genomförts landar skärmarna hos fallskärmsteknikern Sara och hennes kollegor. Deras uppgifter handlar om att hålla utrustningen i gott skick och att packa skärmar så att de blir redo för nästa fällning. Till skillnad från Emil är Sara civilanställd, men delar hans stora intresse för fallskärmshoppning. Vilket också är skälet till att hon sökte sig hit för ett och ett halvt år sedan.
– Jag har hoppat i 25 år och jobbat som instruktör både i Sverige och utomlands. Och under tio år har jag hoppat in här som konsult för att hjälpa till med packning under särskilt intensiva perioder, berättar hon.
Den stora fallskärmen som hänger i en hög ställning i hangaren ska snart packas. De långa linorna som löper från den grågröna duken, som hänger som en gigantisk, vissen blomma, samlas ihop och hela den stora, 50-60 kg tunga skärmen, packas i en väska inte större än att den (nästan) skulle godkännas som handbagage på flyget.
Men en fallskärmstekniker gör mer än att bara packa skärmar. Den kanske viktigaste uppgiften handlar om att hålla utrustningen i gott skick. För även om en fallskärm till synes kan se ut som en enkel konstruktion uppstår självfallet slitage och ibland skador.
I en stor syverkstad, fylld av utrustning och material repareras skärmar, linor byts ut och reservfallskärmar packas om. Med sina djupa erfarenheter från den civila fallskärmshopparvärlden vet Sara att den här verkstaden är närmast unik. Det finns ett eller möjligen två civila företag som har lika välutrustade verkstäder, och den speciella kunskap och färdighet som krävs för att reparera fallskärmar.
Den lokale flygchefen Martin understryker också att SFS i sig är unik. Det är ingen annan i Försvarsmakten som håller på med fallskärmsverksamhet, och även om namnet antyder att det rör sig om utbildning är de i själva verket en förmåga.
– Utöver fällning av personal som fallskärmsjägare och operatörer kan vi flyga in förnödenheter som drivmedel till både fartyg och fordon.
Materielfällning i stark utveckling
Just materielfällning är en förmåga som utvecklas snabbt just nu, och det nya system som kallas GPADS (Guided Precision Aerial Delivery Systems), innebär att lasten styr sig själv med hjälp av gps-teknik, innebär en väsentlig förstärkning. Det är måhända inte lika dramatiskt som när någon hoppar ut på flera kilometers höjd med syrgasmask och ljudlöst flyger in bakom fiendens linje.
Men den avslutande scenen under besöket hos SFS är faktiskt kittlande:
Mullret från TP 84:an som passerar på hög höjd över övningsfältet i Flugebyn utanför Karlsborg avtar. Flygplanet försvinner ur sikte. Strax hörs fällningsledaren, som står i radiokontakt med befälhavaren på flygplanet: ”Kollit har lämnat rampen”. Därefter tystnad. Inte ett spår av något kolli i skyn. Först fem, sex minuter senare ropar någon ”Där!” och sträcker upp en hand snett upp mot himlen. Den lilla pricken rör sig mot fältet. Kommer allt närmare och strax går det att skönja själva lasten. Ekipaget, fortfarande på hög höjd, tycks röra sig förbi målplatsen, men Sara, som står bredvid, kommenterar ”Snart svänger den nog höger för att komma in på rätt kurs”. Och snart svänger den ljudlösa, svävande lasten åt höger. Flyger förbi målplatsen igen men efter en halv cirkelrörelse inser även en novis inom fallskärmshoppning att lasten kommer att landa på rätt ställe. Den landar aningen bryskt men utan dramatik, efter att på egen hand ha navigerat ungefär en mil genom lufthavet.