Resan som Marcus Wandt fått en biljett till liknar ingen annan. Som tredje svensk ska han lämna jordatmosfären för en tvåveckorsvistelse ombord på ISS, den internationella rymdstationen. Christer Fuglesang och Jessica Meir har gjort det tidigare, men resan är ändå unik.
– De ägnade flera år åt utbildning och förberedelser. För mig har allt det komprimerats till nio månader, berättar Marcus.
Att han klarar av uppgiften på så kort tid beror på hans tidigare erfarenheter, inte minst från Försvarsmakten och åren där som fallskärmsjägare och senare stridspilot. Men hans civila karriär och utbildning är minst lika viktiga. Han har aldrig tvekat inför uppdraget. Men han kastade sig inte heller in i det. Marcus jobbar inte så, verkar det.
– Jag har verkligen satt mig ner och tänkt igenom det hela, till stor del tillsammans med min fru. Inte för att det har funnits någon tvekan, utan mest för att jag velat vara stensäker på det här.
Han konstaterar att en sådan här sak kräver en stor uppoffring, inte bara för honom själv utan för hela familjen – han har fru och tre barn. Han behövde vara fullkomligt säker på att han verkligen ”kan stå upp för och genuint tro på det”.
– Det är verkligen viktigt för mig, att starkt tro på det jag gör och hur jag gör det. Så var det i Försvarsmakten också, oavsett vilket uppdrag det handlade om.
Inte strålande
I april 2023 tog han tjänstledigt från jobbet som chefstestpilot på Saab, och har sedan dess ägnat väsentligt mer än 100 procent av sin arbetstid åt förberedelser, både i Europa och i USA. Under tiden har han bara träffat familjen några få dagar.
– Det vet ju alla som varit på missioner hur det är. Det är inte strålande att vara borta så mycket från familjen, men det går väldigt bra. Jag har en fantastisk fru som håller ihop allt där hemma och självgående barn.
När han väl kommer upp till rymdstationen väntar långa arbetsdagar under två veckor. Han ska bland annat göra tester som går ut på att fjärrstyra robotar nere på jorden. Det låter möjligen väl simpelt, men är naturligtvis allt annat än det.
– Bara att hantera själva styrenheten är något helt annat i mikrogravitation än i en miljö med gravitation. Men det finns också en rad andra utmaningar som behöver studeras och hanteras.
Fjärrstyrda robotar väntas komma till användning exempelvis i samband med utforskning av månen och senare möjligen Mars. När rymdstationen runt månen som Nasa och ESA håller på att bygga, Gateway, står klar är tanken att astronauter exempelvis ska kunna förbereda uppdrag på månens yta med hjälp av robotar.
Vill hinna bara vara
Men det blir även en hel del medicinska studier och experiment. Marcus, som har en civilingenjörsexamen, ska även göra tekniskt underhåll av delar av rymdstationen. Sammantaget räknar han med arbetsdagar på tio timmar. Utöver det behöver han ägna tid åt fysisk träning.
– Samtidigt hoppas jag få tid att dokumentera och spela in material, och bara vara och fundera. Dels för att få ut så mycket som möjligt av själva upplevelsen, dels för att kunna ta med mig något tillbaka till jorden för att förmedla erfarenheten till andra – som inte fått möjligheten att åka upp i rymden än.
Trots alla förberedelser och alla träningstimmar vet han inte hur det kommer att kännas när han anländer till rymdstationen. Fysiskt handlar det om att kroppen behöver anpassa sig till mikrogravitation. Marcus är visserligen van vid våldsamma rörelser och mycket påverkan på kroppen, från sin pilotkarriär. Och även om mikrogravitationen snarare handlar om motsatsen så är det i båda fallen ett slags ”balanspåverkande stress”.
– Men jag vet förstås inte hur jag kommer att påverkas förrän jag verkligen är där.
Finns det några likheter mellan att flyga i raket och flyga stridsplan?
– Ja, båda är ju tekniskt komplexa system och testflygplanen är ju liksom rymdskeppen experimentella. Det gäller som pilot att göra riskbedömningar och man tittar på redundanser och så.
– Rent flygmässigt vet jag ju inte än. Men det är en helt annan kraft här förstås, när raketen accelereras till 27 000 km i timmen. Det är en annan dimension av fart.