I samband med donationen av båtarna genomfördes en utbildning av ukrainska soldater. Utbildningen genomfördes av personal från marinen tillsammans med Försvarsmaktens tolkar. Stödpaketen till Ukraina representerar den länk som förenar oss med de män och kvinnor som kämpar vid frontlinjen.
Utbildningstecken stridsbåt. En symbol som visar mer än bara en genomförd utbildning, utan också en gemenskap.
Foto: Försvarsmakten
När stridsbåten blir ett vapen
Flera av instruktörerna beskriver det som en känslosam upplevelse att se stridsbåtarna lämna Sverige och bege sig mot Svarta havet. Att det känns som att skicka iväg en vän, någon man kämpat sida vid sida med, ut i ett okänt öde. För Alexander, en av de ukrainska soldaterna, är de tio svenska stridsbåtarna mer än bara militär utrustning. De är verktyg som kommer att hjälpa honom och hans kamrater att försvara sitt land.
– Stridsbåtarna ger oss möjligheten att verka där större fartyg inte kan komma åt. Vi kan använda dem för uppgifter som landstigning, spaning och evakuering. De ger oss ett övertag som vi desperat behöver. Men vi önskar att vi hade fler, säger Alexander.
För honom är stridsbåtarna en nyckel till att försvara inte bara Ukraina, utan hela Europa. Nicolai förklarar att de ser sig som en del av en större kamp för att bevara freden och säkerheten för hela kontinenten.
När utbildningen närmade sig sitt slut, låg känslan av bitterljuvhet i luften. Den svenska instruktören Erik berättar att det är svårt att skiljas från de ukrainska kollegorna.
– Jag är stolt över arbetet vi och de har gjort. Men de kommer ställas inför prövningar vi inte kan förbereda dem på, vilket känns jobbigt.
Tolkarna och instruktörerna beskriver en tung känsla av att behöva släppa iväg dessa män och kvinnor tillbaka till ett fullt pågående krig. Samtidigt finns det en djup förståelse för att detta inte bara är Ukrainas kamp, det är även Europas kamp.
Tillit och förtroende
Marinens instruktörer talar om stolthet och rädsla i samma andetag. De berättar om hur det var att möta en grupp människor som kommer direkt från ett pågående krig och att bygga tillit. Erik och Gustav var med och utbildade de ukrainska besättningarna. De förklarar att efter varje genomgång, varje teknisk demonstration och med hjälp av tolkarna som förmedlade deras budskap, började tilliten och förtroendet att byggas.
– Vi trodde att det skulle vara svårt, men de överraskade oss. Deras engagemang och vilja att lära överträffade allt vi förväntat oss. De fick oss att omvärdera hur vi undervisar, och vi insåg att vi inte bara lärde dem – de lärde oss, säger Erik.
Instruktörerna förklarar att utbildningen var intensiv och det var svårt att undvika känslorna som uppstod. Att veta att varje instruktion, varje liten detalj, kan vara skillnaden mellan liv och död.
– Det är svårt att förstå att det bara har gått några veckor, för det känns som månader. Vi har varit tillsammans från tidig morgon till sen kväll. De har blivit våra vänner. Jag hoppas att vi har gett dem allt de behöver, men det finns alltid en rädsla för att det inte ska räcka till, säger Gustav.
En brutal verklighet
För de ukrainska soldaterna som kom till Sverige blev resan mer än bara ett utbildningstillfälle, det blev en chans att förbereda sig för en brutal verklighet som väntade dem. Nicolai, en av de ukrainska soldaterna, delar en verklighet som är svår för många att ta in.
– Vi har varit i krig nu i tre år, jag har vänner och familj som har dött. När jag först klev in i det ukrainska kriget fick jag hem en uniform. Jag insåg när jag kom hit att uniformsmodellen liknande den svenska, det kändes som att ödet bar mig hit.
Han berättar att utbildningen varit en möjlighet att lära sig använda båtarna som ett vapen för att skydda sitt folk genom att föra kriget ut på havet.
– De ville verkligen lära oss allt de kunde och man kunde se att de brydde sig. För varje dag kändes det som att vi blev lite starkare, och lite mer förberedda för det som väntar oss hemma. Vi har vänner som sträcker ut en hjälpande hand. Det är jätteviktigt att veta att man inte står ensam på slagfältet, säger Nicolai.
En känsla av samhörighet
Den emotionella intensiteten i utbildningen, de personliga banden som skapats, och det gemensamma målet, att försvara Ukraina mot Rysslands invasion, har lämnat outplånliga avtryck. Tolkarna och instruktörerna berättar om de stunder som definierat deras tid tillsammans med de ukrainska soldaterna, från de sena nätterna fyllda av skratt till de ögonblick av allvar när framtiden diskuterades.
– Vi har delat så mycket, och även om vi kanske aldrig ser varandra igen, så vet jag att vi alltid kommer att vara sammanbundna av det vi gjort här. Det är inte längre deras krig eller vårt krig. Det är vårt gemensamma ansvar, säger tolken Sofia.
Det finns en särskild känsla som genomsyrar både de svenska instruktörerna och de ukrainska soldaterna: ett jävlar anamma. Den där oförklarliga viljan att aldrig ge upp, att fortsätta kämpa även när allt känns hopplöst.