Strid i subarktisk miljö är en förmåga inom Försvarsmakten som många förband övar. På K 4 har man tagit det ett steg längre: det är något som alla besitter, men några är ännu mer kompetenta i detta.
Som de sex anställda jägarna på första skvadron, som under Operation Orion – en del av hela förbandets storövning – får följande uppdrag: "Framryck på skidor långt bakom fiendens linjer, utför ett inhämtningsuppdrag för att sedan leda in stridsflyg i syfte att förstöra ett av fiendens högvärdiga mål."
Bakom den meningen ligger dock lite mer. Som att de inte får nyttja leder eller vägar, bara ta sig fram i obanad terräng. Undvika bebyggelse. I möjligaste mån välja terrängpartier där fienden inte tror att det går att ta sig fram. Och helst ta sig fram i sämsta tänkbara väderlek, när till exempel spaningsdrönare inte kan flyga.
Autonom utmaning
Tillförsel av materiel är uteslutet. Allt ska medföras i de pulkor som de själva drar. Vid start väger pulkorna cirka 80 kilo styck, packade med 40 kilo mat per person – ”vi kommer äta 6500-7000 kilokalorier varje dag men räknar kallt med att gå ned i vikt” säger en av deltagarna samt 30-35 kilo vapen, gruppmateriel, sprängdeg, radiomateriel plus 25 kilo buren personlig utrustning. Under patrullen ska deltagarna också fälttesta olika typer av försöksutrustning. Sist men inte minst medförs några små videokameror så de själva kan dokumentera patrullen – i den film som nu kan ses på YouTube.
Distansen? Minst 30 mil.
”Dags att spränga järnväg”
Den 25 februari ger sig de sex deltagarna iväg. Snart stöter de på de första utmaningarna i form av bortblåst snö, vilket gör skidandet svårare. Och terrängtyperna skiftar, allt från snårig småskog till branta partier där pulkorna måste firas ned.
Sen möter de något som jägarförband gillar: järnväg.
– Infrastruktur som järnväg kan vara oerhört viktig för fienden, till exempel för att kunna försörja och transportera sina förband. Förstörelsen av den skapar stor effekt. Och det finns gott om väldigt viktig järnväg på Nordkalotten, säger en av jägarna med ett leende.
Multidomän möjlighet
Patrullens huvuduppgift är dock att leda in två JAS-flygplan mot ett för fienden högvärdigt mål via den JTAC-förmåga som gruppen har. JTAC står för Joint Terminal Attack Controller och med sådan kan de inte bara leda in kollegor från svenska flygvapnet utan också allierat flyg eller långräckviddigt raketartilleri.
– JTAC är en mycket viktig förmåga för att vi ska kunna genomföra våra operationer på marken. Och vi måste kunna göra det både i subarktisk miljö och södra Sverige. Eller i ett annat Nato-land, säger Ewa Skoog Haslum, viceamiral och chef för Försvarsmaktens operationsledning.
Med målet bekämpat kan också patrullen bekräfta bekämpningens framgång, för att sedan börja återfärden.
Jägarliv
Frostklumpar i sovsäcken. Gula blåsor på kinderna. Och djupfrysta kängor. Livet efter några veckor på patrull kan te sig vedervärdigt för 99 procent av mänskligheten. För de sex och deras gelikar är det dock en utmaning värd att uthärda. Det – och gruppdynamiken.
– Samarbetet inom gruppen är det avgörande för framgång. Det vet vi sedan tidigare men det blir extra tydligt under en sådan här övning, säger gruppchefen Oscar Silvergran.
Därför är det med visst vemod i rösten som en jägare konstaterar att snart är patrullen slut: Inget mer ”Sir Väs”-snarkande, ingen kollega som kryper lite för nära på nätterna.
500 kilometer
– Det transparanta slagfältet är mer aktuellt än någonsin, det visar det pågående kriget i Ukraina. Vi behöver såklart anpassa oss till detta även på K4, så Operation Orion kommer noga utvärderas. En sak vet vi. Nästa utmaning, nästa patrull ser inte ut såhär, men vi har lärt oss massor, säger skvadronchef William Malm.
Så hur långt rörde sig Orionpatrullen under de 22 dagarna? Svaret ges i filmen, på ett lakoniskt sätt: ”Om man ändå ska skida 40 mil, kommer vi ha tid att skida 45. Och 50 mil smakar bättre i munnen.”
50 mil. Från Merkenes vid norska gränsen, via Padjelanta, genom Kebnekaiseområdet, längs Torneträsk, mot finska gränsen för att avslutas i höjd med finska Mounio.
Det är samma sträcka som mellan Arvidsjaur och Natos östra gräns.