Befrielsekriget 1521-1523

Gustav Vasas befrielsekrig, Gustav Vasas uppror och Befrielsekriget är några av benämningarna på de krigshändelser som inleddes 1521 som ett uppror mot Kristian II, kung av Danmark och Norge som nyligen återfört Sverige till Kalmarunionen. Kriget ledde till att Sverige slutgiltigt lämnade Kalmarunionen och att Gustav Eriksson, senare kallad Gustav Vasa, valdes till Sveriges kung år 1523. Livgardet, Sveriges och ett av världens äldsta förband, bär på sina fanor segernamnet Befrielsekriget, samt årtalet 1521.

Kriget hade sin upptakt i Kalmarunionen som ingicks 1397 mellan de tre nordiska rikena Sverige, Danmark och Norge. Flera uppror i Sverige föregick kriget, såsom exempelvis Engelbrektsupproret 1434–1436 och Pukefejden, liksom perioder då Sverige valt Karl Knutsson (Bonde) till kung eller styrts av riksföreståndare.

I bakgrunden fanns en ekonomisk maktkamp om gruv- och metallindustrin i Bergslagen som tillförde större ekonomiska resurser till militär kapacitet, men också starka beroenden. En ekonomisk kamp, där man finansierade parterna och som stod mellan:

• Jakob Fugger (tidig extremt rik industrialist i gruv- och metallindustrin på kontinenten) i förbund med Kristian II där hans giftermål 1515 med Elisabet av Österrike (1501–1526) bekräftade pakten.
• Hansan som i praktiken hade handelsmonopol i Sverige och Bergslagen, lierad med Sten Sture den yngre och senare Gustav Vasa, som gjorde landet starkt beroende av Hansan.

Den av Kristian IIs planerade erövring av Sverige, med Fuggers tänkta övertagande av kontrollen av Bergslagen, finansierades med en mycket stor hemgift, för Kristian den IIs maka, finansierad av Fugger. Fugger drog sig senare 1521 ur kampen efter han förlorat mot Gustav Vasa i Slaget om Västerås (och kontrollen över utskeppningen från Bergslagen). Därmed förlorade Kristian II resurserna att vinna kriget mot Gustav Vasa, men även förlorade resurserna att upprätthålla sin ställning i Danmark (mot Fredrik I av Danmark).

Kristian II var den siste danske kung som lyckades bli vald till kung av Sverige år 1520, detta genom att med tyska och danska trupper tränga in i Sverige. En svensk bondehär under Sten Sture den yngre gick för att möta hotet och härarna möttes utanför Bogesund (idag Ulricehamn) i slaget på Åsundens is. Svenskarna förlorade och Sten Sture den yngre avled av sina skador under sin färd mot Stockholm. Sverige stod därmed utan någon självklar ledare. Stockholm kapitulerade till Kristian den 5 september 1520 och redan den 8 november iscensatte han Stockholms blodbad. Därefter återvände han till Danmark, i trygg förvissning om att Sverige blivit återerövrat. Detta visade sig felaktigt, och uppror bröt omgående ut.

Större delen av kung Kristians landsknektsarmé vände tillbaka till Danmark med kungen. Kvar fanns garnisoner under danska eller tyska befälhavare på de viktigaste fästningarna i landet, Stockholm, Kalmar, Stegeborg, Västerås och Örebro slott.

Gustav Eriksson var son till den uppländske frälsemannen Erik Johansson, sedermera dubbad till riddare, och hans hustru Cecilia Månsdotter, som tillhörde en högadlig släkt. Familjen tillhörde de mest inflytelserika i Sverige och ägde ett flertal gods i Uppland och Södermanland. Gustav föddes (troligen) 1496. Varken Gustav eller hans samtida släktingar kallade sig Vasa utan använde patronymikon i enlighet med tidens namnskick. De adliga släktnamn som ofta skapades utifrån en bild i släktens vapensköld slog igenom i Sverige först mot 1500-talets slut. 

Gustavs far och en rad andra släktingar blev dödade i Stockholms blodbad 8 november 1520. Själv befann han sig då på familjegodset Rävsnäs nära Mariefred, efter att ha flytt från fångenskap i Danmark, där han varit gisslan sedan slaget vid Brännkyrka sommaren 1518. Vid flykten i september 1519 begav han sig till Lübeck, för att i maj 1520 återkomma till Sverige (Kalmar). Efter beskedet om händelserna i Stockholm begav han sig den 25 november till Dalarna.

Gustavs roll i kriget mot Kristian II var inledningsvis som en av flera upprorsledare, verksamma i olika landsändar, och det krig som så småningom gjorde honom till kung var endast delvis initierat och lett av honom. Att historieskrivningen ofta har använt benämningen Gustav Vasas befrielsekrig beror alltså främst på krigets resultat - Gustav Vasa som kung för ett självständigt Sverige - snarare än på dess inledande drivkrafter och förlopp.

Under december 1520 inleddes en serie av lokala uppror, där det i Dalarna får anses vara det mest kända. Upproren hanterades av den av Kristian kvarlämnade regeringen under biskop Gustav Trolle och Didrik Slagheck.

Det var inte bara i Dalarna med omnejd som allmogen gjorde uppror. På sin resa söderut efter Stockholms blodbad hade Kristian låtit avrätta stureanhängare i Norrköping, Linköping och Vadstena, och i cistercienserklostret Nydala nära Värnamo lät han dränka eller halshugga ett stort antal munkar, biskopar och adelsmän. Benämningen Kristian tyrann myntades i Nydalamunkarnas minnesbok. Därefter bröt det ut uppror på flera håll i Småland. Liksom i Dalarna var de till stor del en reaktion på att Kristian låtit offentliggöra sina planer på att avväpna allmogen och samtidigt lägga på dem nya tunga skatter. Under januari-mars 1521 spred sig upproret, kungliga fogdar dödades och Kristians folk tappade kontrollen över centrala Småland och stora delar av Kalmar län.

Även i Västergötland, Dalsland och Värmland ledde den kungliga befallningen om böndernas avväpning till starka protester. Upproret i Västergötland började bland bönderna men snart tog lagmannen Nils Olsson (Vinge) på sig uppgiften som upprorsledare och vid landstinget i Skara den 2 juni anslöt sig alla ombuden, även den talrika adeln, till upprorssidan och utsåg Nils Olsson till hövitsman.

Gustav Eriksson kom vid årsskiftet till Mora.

I mitten av januari 1521 sammankallades folket i Mora och närliggande socknar till ett möte där Gustav Eriksson, då 24 år, utsågs till "hövitsman över Dalarna och meniga Sveriges rike". Han fick 16 livvakter han kunde styra över. Dessa 16 livvakter skulle så småningom bli Svea Livgarde.

Det första den nye hövitsmannen gjorde var att ordna sin ekonomi och omgående beslöts det att den nyuppsatta styrkan skulle gå mot Falun dit man anlände den 10 februari. Fogden tillfångatogs och allt danskt gods, samt insamlade skatter, beslagtogs. Dessutom fick man tag i stora mängder tyg som användes till uniformer och nya fanor. Styrkan drog sig tillbaka, men återkom snart för att vädja till bergsmännen att ansluta sig till upproret. Dessa gick med på detta då Kristian, och framför allt hans nya skatt, börjat bli hatad. Då bergsmännen gått med sändes även bud till Hälsingland, som erbjöds delta i upproret.

Med en nu stor styrka under sitt befäl tänkte Gustav Eriksson ta nästa steg - att inta den viktiga stödjepunkten Västerås. Detta skulle ha kunnat ge upproret en bra bas, samtidigt som det var nära både till Uppsala och Stockholm. Gustav fick diplomatiskt svar från hälsingarna, som var nöjda med sitt nuvarande samarbete. Gustav vände sig då till Gästrikland som tämligen snabbt gick med i upproret. Detta innebar att även Gävle, som den första staden, ställde sig på Gustavs sida. Denna framgång för Gustav skapade en stark medvind för upproret som nu lockade till sig stora skaror med folk. Hären växte, och även adelsmän som hållit sig gömda kom nu fram och ställde sig på Gustavs sida.

Regeringen i Stockholm började förstå att något allvarligt höll på att hända, och de sände en stark styrka norrut för att kväsa upproret. Härarna manövrerade sig närmare varandra, och snart blev det tydligt att ett slag skulle komma att stå. Slaget vid Brunnbäcks färja i april 1521 blev det första verkliga fältslaget under befrielsekriget.

Efter segern vid Brunnbäck hade Gustav vunnit sin första stora seger, men nu hade även regeringen och kung Kristian förstått att situationen var väsentligt allvarligare än tidigare. Gustav samlade fler män inför anfallet på Västerås, samtidigt som de regeringstrogna samlades utanför Västerås.

I detta läge insåg Gustav att han nu behövde en väsentligt mer välövad och drillad armé. Det skulle inte längre fungera med uppbådade bönder. Så innan de anträdde marschen mot Västerås övades styrkorna, och de delades in i rotar och fänikor, samtidigt som dugligt folk sattes som befäl över dessa. I april tågade så styrkan mot Västerås. Den 23 april mönstrades styrkan vid Romfartuna, cirka 2 mil från Västerås. Fem dagar senare bröt man upp och tågade i två avdelningar mot Västerås. Samtidigt utfärdade Gustav en officiell krigsförklaring mot Kristian II.

Slaget om Västerås inleddes med att Gustav Vasa med trupper anlände till Västerås 29 april och började förbereda en belägring. Då Didrik Slaghecks trupper fick se bondehären gjorde de ett utfall som Gustav Vasas trupper lyckade stå emot. Någon avgörande seger lyckades man dock inte vinna, utan kungens trupper höll sig kvar i staden i en månad och gjorde flera nya om än misslyckade utfall. Hälsingarna beslutar sig till slut för att hjälpa Gustav och den 20 maj gav kung Kristians soldater staden förlorad, lämnade en garnison i Västerås slott och lät utskeppa övriga trupper. Västerås slott kom att hålla ut fram till 30 januari 1522, då försök att undsätta slottet sjövägen från Stockholm misslyckats.

Gustav Trolle hade i april sänts mot Hälsingland, men när hans tvåhundra ryttare såg den tusenhövdade bondehären flydde de söderut och vid slutet av april 1521 var Gustav Vasa herre över Dalarna och hade stöd av Gästrikland, Västmanland och Närke med undantag av slotten.

Den 15 juli 1521 blev det riksmöte i Stockholm. Gustav Vasa erbjöds fri lejd till Stockholm. Allting skulle vara förlåtet. För att bevisa detta lät Gustav Trolle låsa in Didrik Slagheck, dessutom lovades stora mängder med malt och humle. Gustav Vasa avvaktade. Snart hade revolten nått Brunkeberg men bönderna kunde omöjligt storma staden.

Det blev lugnare under sommaren 1521. Många åkte hem till sina gårdar och hjälpte till med skörden. Lars Siggesson Sparre, som också varit gisslan hos Kristian II men som gått över till kungens sida, gick nu över till Gustav Vasa. Även Hans Brask och Ture Jönsson gick över till Gustav Vasa och under senare hälften av augusti erkändes han av Götalandskapen som Sveriges rikes hövitsman och riksföreståndare på en herredag i Vadstena. Samtidigt lämnade den av Kristian II insatta regeringen Sveriges område.

Den församling som utsåg Gustav till riksföreståndare i mötet i Vadstena 1521 bestod av en relativt liten krets av stormän, främst från de södra landskapen. De bönder och andra ofrälse som burit fram honom i tidigare skeden av upproret fanns inte representerade. Samtidigt höll större delen av högadeln i Östergötland, Sörmland och Uppland fortfarande fast vid unionskungen Kristian. Upprorets fortsatta spridning och valet av den högadlige Gustav till riksföreståndare fick dock många att byta sida, alternativt att fly till Danmark för att slippa bli ihjälslagna. Bondearméerna fick allt mindre betydelse i krigföringen, som nu i stället genomfördes av tyska legoknektar och svenska soldater som rekryterats mot betalning, förstärkta av ryttare från den svenska adeln.

Strax före julen 1521 gick befälhavaren på Stegeborg i Östergötland, Berend von Melen, över till Gustav Eriksson och slottet Stegeborg föll i händerna på upprorsarmén. I Berend von Melen fick Gustav en medarbetare med stor militär erfarenhet och goda kontakter med Lübeck. Örebro och Västerås slott belägrades och intogs i början av 1522. De viktigaste av fästningarna höll dock stånd och Gustav och männen kring honom insåg att de inte kunde erövras utan örlogsfartyg och tungt artilleri. De inledde förhandlingar med Lübeck, som hade ett eget intresse av att kunna bedriva handel utan att hindras av den danske kungens restriktioner. Lübeck fick löfte om tullfrihet i Sverige mot hjälp med fartyg, krigsfolk, kanoner och andra bristvaror. Från maj deltog Lübeck aktivt i kriget och de danska fästena i Stockholm och Kalmar utsattes under hösten för en allt intensivare belägring. Samtidigt började Gustav, Berend von Melen och Lübeck planera en operation för att erövra Skåne och andra östdanska landskap. I november besegrade även en svensk-lübsk flotta den danska flottan i sjöslaget vid Stockholm vilket hindrade viktiga livsmedel från att nå den danska besättningen i Stockholm.

Fälttåget mot Skåne förbereddes i januari 1523 men blev inte genomfört. I stället erövrades Blekinge och delar av det norska Bohuslän. I mars avsattes Kristian II av ett danskt uppror och Fredrik I valdes till kung i Danmark. Därmed försvann Lübecks intresse av att samarbeta med Gustav om att erövra Skåne, och fälttåget avbröts. Kalmar intogs den 27 maj 1523. Gustav Eriksson (Vasa) utsågs till svensk kung på riksdagen i Strängnäs den 6 juni 1523. Stockholm intogs den 17 juni, och på midsommarafton den 23 juni 1523 kunde den nyvalde kung Gustav hålla sitt intåg i huvudstaden. Under sommaren och hösten gav sig de sista fästena i den finska riksdelen och under senhösten inledde Gustav ett misslyckat försök att erövra Gotland från Danmark.

Freden slöts den 1 september 1524 och kallas allmänt för Malmö recess. Det slutliga resultatet blev att Blekinge, Skåne och Gotland förblev danska och att Sverige lämnade tillbaka det erövrade norra Bohuslän till Norge, som lydde under Danmark.

Marinens föds:  7 juni 1522

Under 1500-talet skedde förändringar som påverkade den marina arenan i östersjöområdet. Handeln och sjöfarten ökade och sjöröveri var ett utbrett problem. Det land som hade kontroll och makt över Östersjön var det land som hade kontroll över handeln. Den danske kungen Kristian II erövrade Stockholm med sin flotta 1520 för att stärka sin position och kunna kontrollera handeln. Det krävdes en egen svensk flotta för att kunna befria Stockholm och därmed minska danskarnas dominans i Östersjön.

Gustav Eriksson (Vasa) köpte tio bestyckade fartyg från Lübeck som levererades den 7 juni 1522 vid Slätbaken utanför Söderköping och den svenska marinen var därmed född.

Lybska Svan

Flaggskepp(det fartyg från vilket Chefen leder sin sjöstyrka) i den fartygsstyrka som Gustav Eriksson (Vasa) införskaffade från Lübeck var Lybska Svan(”Svanen från Lübeck”). Skeppet deltog i den svensk-lübska flottans brandskattning av Bornholm i början av augusti 1522, samt nedbränningen av Helsingör den 23 augusti samma år. Under första hälften av år 1523 deltog fartyget i belägringen och erövringen av Stockholm och det var från Lybska Svan som Gustav Vasa lät utfärda sitt första kungabrev till huvudstaden om att kapitulera den 17 juni. Fartyget förliste 1525 utanför Öland. Vraket har ännu inte påträffats.

Slaget vid Öland 1564

Amiral Jakob Bagges sjöstyrka samlades vid Dalarö i maj 1564. Sedan gick styrkan till Älvsnabben, varifrån man gick till sjöss den 29 maj 1564. Amiral Bagge förde befälet från skeppet Mars som därigenom benämndes amiralsskepp. Totalt bestod den svenska styrkan av 38 större och mindre skepp med omkring 3 400 sjömän och 1 700 knektar alltså totalt omkring 5 100 personer. Av dessa utgjorde 600–700 besättning på Mars. Andra större skepp var exempelvis Elefanten och Finska Svan.

Den danska flottan bestod av omkring 26 skepp varav hälften stora och medelstora skepp. De övriga var mindre fartyg. Besättningsstyrkan bestod av omkring 4 600 personer. Den danska flottan leddes av amiral Herluf Trolle på flaggskeppet Fortuna. Den lübska flottan bestod av 10 skepp med omkring 1 500 sjömän och 500 knektar. Den lübska flottan leddes av amiral Friedrich Knebel på flaggskeppet Ängeln (der Engel). Överbefälhavare för den samlade dansk-lübska flottan var amiral Trolle, som således bestod av totalt omkring 36 skepp och 6 600 personer. Danska flottan hade redan den 8 maj lämnat Köpenhamn och förenade sig med den lübska flottan vid Stora Karlsö den 24 maj. På kvällen den 28 maj lättade flottan ankar för att söka den svenska flottan som man visste låg vid Älvsnabben.

På morgonen den 30 maj befann sig den svenska sjöstyrkan utspridd, med upp till två sjömils avstånd mellan skeppen och amiralsskeppet, mitt emellan Västervik och Visby. Samtidigt som man från Mars fått Visby i sikte, skymtade utkiken även den fientliga flottan mellan Tjusts härad och Stegeborgs skärgårds härad. De båda flottorna seglade mot varande mot Ölands norra udde, där de mötte varandra klockan 12 på dagen. Striden under den 30 maj gick svenskarnas väg så till vida att amiralsskeppet Fortuna skadades och behövde repareras till sjöss, vilket skedde under kvarvarande dag och under natten. Det lybska skeppet Långe Barken sköts i sank ungefär när solen gick ned, varvid dagens strider avslutades.

På morgonen den 31 maj när solen gick upp blåste Bagge åter till drabbning. Emellertid var de svenska skeppen lika utsprida som dagen innan och endast sex skepp gick i en formation efter flaggskeppet Mars, bland annat de större skeppen Elefanten och Finska Svan. Flaggskeppet Mars var dock ett mäktigt skepp. Den stridsteknik som svenskarna använde var att utnyttja de större skeppens överlägsna artilleri, främst Mars artilleri som hade den överlägset största eldkraften under slaget. Stridstekniken gick ut på att upprätthålla ett stridsavstånd där artilleriet maximala effektiva räckvidd utnyttjades, för att i det längsta undvika äntring och närstrid. Den maximala effektiva räckvidden med det grova artilleriet var vid denna tid 100 till 200 meter. Kulorna kunde dock gå upp till drygt 1 500 meter, men då var precisionen dålig av flera skäl bland annat avseende riktmedel, krutets kvalitet, och kvaliteten på eldrör och kulor.

På morgonen klockan 05:00 den 31 maj öppnade Mars, Elefanten och Finska Svan eld mot den dansk-lübska flottan som befanns sig helt nära Ölands norra udde. Bagge försökte nu tränga fienden in mot udden, men den lübska avdelningen tog inte den risken utan vände. På kvällningen när flottorna kommit i höjd med Kapelludden på östra Öland och de just vänt norrut igen, kantrade vinden till nordväst. Detta gjorde att den svenska styrkan hamnade i ett dåligt läge i lä för den lübska avdelningen. Flaggskeppet Ängeln och ett annat lübskt skepp Räfven (der Fuchs) lade sig på Mars lovartssida. En svår närstrid följde. Den danska flottan försökte manövrera sig till Mars läsida, men Mars, Elefanten och Finska Svan lyckades håll dem borta med sitt artilleri. Flaggskeppet Fortuna blev nu återigen svårt skadat. Ytterligare ett danskt skepp skadades svårt. Medan de lübska skeppen höll sig kvar, vek Elefanten och Finska Svan efter en längre strid av och hela den svenska styrkan utom Mars drog sig ur striden. Klas Fleming tog befälet över flottan och styrde hem till Älvsnabben. När resten av flottan dragit iväg lyckades den danska Byens Lövs haka sig fast på Mars läsida.

Under slutstriden ombord Mars försökte de fasthakade skeppens knektar att äntra Mars flera gånger, med försöken slogs tillbaka i hård närstrid man mot man. De lübska knektarna och sjömännen kastade fotanglar, lansar och sköt fyrbollar på Mars. En av fyrbollarna hamnade i en kruttunna som när den sprängdes satte eld på skeppet. När elden blev för svår uppvaktades Bagge av besättningen som uppmanade honom att ge upp. Pga röken och elden kunde man inte längre vistas inne i skeppet. Mars uppgavs och Bagge lät sig överföras till ett lübskt skepp där han slogs i bojor. Cirka 100 svenskar hann evakueras till de lübska skeppen. Efter att Mars uppgivits skickades 300–400 lübska knektar över för att ta Mars i besittning. Strax därefter exploderar Mars. Med i djupet följde kvarvarande svensk besättning på 500–600 man och de 300-400 lybska knektar som äntrat Mars, det vill säga mellan 800 och 1 000 personer. De dansk-lübska skeppen gick efter slaget till Stora Karlsö. Den allierade flottan var då i stort behov av reparationer, varför den låg förtöjd/ankrad vid Stora Karlsö större delen av juni månad.

Jakob Bagge hölls först fången av lübeckarna. Kung Fredrik i Danmark lyckades dock få honom utlämnad varvid Jakob Bagge fick sitta fängslad i Köpenhamn. Flera försök gjordes av kung Erik XIV att få honom utväxlad, vilket lyckades först efter krigsslutet 1571.

Svenska folket skyllde Mars olycka på den förbannelse som vilade över fartyget eftersom dess kanoner var gjutna av kyrkklockor som kung Gustav Vasa beslagtagit. 

Kustfästningarna

Marinen som är en av våra tre försvarsgrenar består idag av Flottan och Amfibiekåren(under 1900-talet Kustartilleriet). Innan dess så har den seglande(sjögående) Flottan under alla sina 500 år varit i behov av en infrastruktur på land för t ex basering, reparationer och förnödenhetsförsörjning. Den infrastrukturen har genom århundrandena bemannats av olika förband ur såväl Flottan som Armén med våra kustfästningar som en viktig komponent. Fästningarnas uppgift var att försvara viktiga knutpunkter för bl a handel och andra för staten viktiga strategiska platser, inte minst för att försvara Flottan då den låg förtöjd och/eller för ankar.

Under 1500-talet nyttjades för det ändamålet bl a följande fästningar till försvar av viktig infrastruktur:

• Gamla Älvsborgs fästning(Göteborg)
• Tre kronor(Stockholm)
• Kalmar Slott(Gränsen mot Danmark)
• Viborgs slott (östra rikshalvan)
• Stegeborg (Östergötland)
• Waxholms fästning (Oxdjupet och Kodjupet, inloppet till Stockholm)