Båtsmanshållet

Äldre båtsmanshållet

Den av Gustav Eriksson inköpta flottan krävde sjöfolk som besättning. Olika former av utskrivning förekom på 1500-och 1600-talen, bl.a. ett system, som liknade det yngre båtsmanshållet, kombinerat med värvade sjömän av skilda nationaliteter. År 1623 beslutades om, hur båtsmanshållet skulle fungera i flottan.

Yngre båtsmanshållet

Det yngre båtsmanshållet, som var en del av det svenska Indelningsverket, skapades av Karl XI 1682. En eller flera gårdar gick samman och bildade rotar, som ansvarade för en båtsman, som de avlönade och gav ett båtsmanstorp och lite jord att odla. Båtsmännen kom att utgöra den huvudsakliga gemenskapen på flottans fartyg under 1600-, 1700- och 1800-talen.

Båtsmanshållet avskaffades i och med 1901 års härordning. Då hade flottan redan 1887 avskaffat systemet med båtsmän genom vakanshållning av lediga nummer, i huvudsak beroende på den tekniska utvecklingen under 1800-talets andra hälft. De nya fartygen krävde åretruntanställd personal.

Båtsman Wahlbom - Sveriges sista båtsman

 Sven August Olsson Wahlbom föddes den 23 december 1876 i Säby, Ramdala i Blekinge, beläget cirka 15 kilometer öster Karlskrona. Han antogs som båtsman den 9 augusti 1895 som nummer 263 i Blekinge 1.båtsmanskompani och tilldelades ett båtsmanstorp i Vallby cirka fem kilometer öster om Ramdala. Torpet finns fortfarande kvar.

I Wahlboms rulla står, ”ej befaren”, vilket tyder på, att han aldrig var ombordmönstrad. Wahlbom var så kallad årsbåtsman, d.v.s. han tjänstgjorde ett år (september-augusti) och var sedan befriad från tjänst i två. Men oftast blev tjänstgöringstiden längre än ett år.

Han mönstrade (besiktigades) 1896, 1901, 1907 och 1911. Vid alla tillfällen placerades han i Tjänstbarhetsklass 3, d.v.s. den högsta.

Han tjänstgjorde vid örlogsvarvet men också på någon kompaniexpedition. Under sin sista tjänstgöring 1932 fungerade han som ordonnans åt kompanichefen, dåvarande kaptenen T D Dyrssen. Den 21 augusti 1932 lämnade han tjänsten för gott. Den 16 mars 1926 tilldelades han Svärdsmedaljen. August Wahlbom avled den 16 mars 1956. Han ligger begravd på Ramdala kyrkogård. Med Wahlboms död gick en epok i graven med rötter ända tillbaka i vikingarnas ledungsflotta men framför allt från Karl XI:s indelningsverk från 1682.

Trettioåriga kriget 1618 - 1648

Krigets ursprung kan härledas till den religiösa och politiska omvälvning i Europa, som reformationen hade medfört. Kriget var en serie militära konflikter, som utspelades i Centraleuropa, huvudsakligen i det som idag är Tyskland. Det var under detta krig, som Sverige blev en stormakt i Europa.

Kriget bestod av en rad sammanhängande konflikter med varierande bakgrund. Religion omnämns ofta som en bidragande ideologisk orsak till kriget, eftersom de stridande framförallt utgjordes av katoliker på ena sidan och protestanter på den andra. På den katolska sidan stod främst det mäktiga Tysk-romerska riket, medan den protestantiska sidan dominerades av Sverige, som i slutändan blev konfliktens stora vinnare. Vid den westfaliska freden 1648 bekräftades Sveriges nyvunna ställning som stormakt i norra Europa.

Under medeltiden erövrade svenska korsfarare Finland och kristnade landet. Estland blev svenskt på Erik XIV:s tid. Gustav II Adolf fortsatte att utvidga Sveriges områden vid Östersjön. Han erövrade det inre av Finska viken och dessutom Livland (södra hälften av Estland och norra hälften av Lettland).

Detta utvidgande av Sveriges territorium hade inte kunnat ske utan en stark flotta, som dels fungerade som transportorganisation för trupper och förnödenheter och dels för att markera herraväldet till sjöss.
Två slag under kriget, slaget vid Breitenfeld den 7 september 1631 och slaget vid Lützen den 6 november 1632, blev stora framgångar för Sverige, trots att den svenske kungen Gustav IV Adolf stupade vid Lützen. Till ny befälhavare för den svenska hären utnämndes Johan Banér. Som chef för den svenska armén i Tyskland hade utnämnts Lennart Torstensson, som också drev det Torstenssonska kriget mot Danmark, som slutade med Freden i Brömsebro 13 augusti 1645.
För Sveriges del fortsatte kriget med Karl X Gustavs första krig mot Danmark och freden i Roskilde den 26 februari 1658.      

Regalskeppet Vasa

1626 – Vasa börjar byggas

År 1625 var det trettioåriga kriget i Europa inne på sitt sjunde år, och Sverige hade dessutom varit i krig med Polen i hela 25 år. För att Sverige även skulle kunna delta i det trettioåriga kriget behövdes en stark flotta. Kung Gustav II Adolf, gav order om att fyra skepp skulle byggas, däribland Vasa. Orden gick till den holländska skeppsbyggmästaren Henrik Hybertsson och dennes bror, som drev "Stockholms skeppsgård".

I januari 1626 började Vasa att byggas. Mycket virke gick åt. Vasa var ett så kallat regalskepp, vilket innebar, att det var det största av örlogsflottans skepp och utrustad med 64 bronskanoner. Den totala längden inklusive bogspröt var närmare sjuttio meter och bredden var 11,7 meter. Det fanns fyra däck: Övre däck, övre batteridäck, undre batteridäck och trossdäck.

1628 – jungfrufärden

Sommaren 1628 var Vasa färdigbyggt. Viceamiral Klas Fleming hade utrustat skeppet och utfört en del prover, bland annat hade han testat fartygets stabilitet, där det visade sig, att skeppet krängde för mycket. Om skeppsbyggmästaren hade informerats om detta, kanske katastrofen aldrig hade inträffat

Den 10 augusti 1628 var en vacker dag och många människor hade samlats vid kajen nedanför Stockholms slott, där Vasa låg, för att se det praktfulla skeppet göra sin jungfrufärd. Skeppet var verkligen ståtligt med över sjuhundra skulpturer, där vissa gnistrade av guld och starka färger. Vasa skulle segla från Stockholm till flottans bas Älvsnabben. Först bogserades hon mödosamt utmed Skeppsbron till Tranbodarna strax öster om nuvarande Slussen. På eftermiddagen sattes segel och skeppet började sin färd längs södra bergen. När de kommit ut på lite öppnare vatten mitt för Beckholmen, slet en kraftig vindby tag i de hissade seglen, så att skeppet krängde till. Hon reste sig dock igen för att i nästa sekund falla ner på babords sida. Vattnet började strömma in genom de öppna kanonportarna och hon sjönk snabbt - katastrofen var ett faktum. Jungfrufärden kom att bli cirka en kilometer.

Enligt uppgift skulle Vasa haft 437 besättningsmän. Kapten ombord var Söfring Hansson. Hur många av alla dessa personer som var ombord när skeppet sjönk är ovisst, dock vet man, att soldaterna, som var en del av besättningen, ännu inte gått ombord. Vid dykarundersökningar har man funnit skelettdelar av kvinnor och barn, vilket kan förklaras med, att sjömännen fick ha sina familjer ombord så länge skeppet var inom skärgården och inte var i krig. Man tror, att mellan trettio och femtio personer miste livet, när fartyget gick under.

Ingen dömdes

Ingen enskild person dömdes för skeppets undergång. Gustav II Adolf kan väl delvis ha varit medskyldig. Han hade ju velat ha ett skepp med så många kanoner som möjlig och dessutom hade han godkänt skeppets mått.

1600-talets bärgningsförsök

Nyheten om olyckan spreds fort och redan tre dagar efter katastrofen fick den engelske ingenjören och vrakdykaren Ian Bulmer fullmakt av riksrådet att försöka bärga Vasa. Han misslyckades dock med detta.

År 1658 fick Hans Albrekt von Treileben tillstånd att bärga Vasas kanoner. Åren 1663 och 1664 arbetade Treileben med att bärga dessa och han lyckades få upp de flesta. Efter detta glömdes skeppet mer eller mindre bort.

Livet ombord

Livet ombord på ett regalskepp var ingen dans på rosor. Det präglades av sträng disciplin och hårda bestraffningar som t.ex. kölhalning. Prästen ombord höll gudstjänst varje morgon och kväll. Besättningen fick sova direkt på golvet mellan kanonerna på batteridäck. Det var trångbott ombord och maten var för det mesta dålig och i kombination med de usla hygieniska förhållandena, ledde detta ofta till att sjukdomar och epidemier spreds.

Bärgningen

Privatforskaren Anders Franzén hade under en längre tid sökt på Strömmens botten efter Vasa. Med hjälp av dragg och propplod hittade han vraket i augusti 1956. Den, som kom att bärga Vasa med konventionella metoder, var dykarbasen vid Stockholms örlogsvarv, Per Edvin Fälting. Till sin hjälp hade han ett stort antal av marinens dykare.

Man spolade långa tunnlar under skeppets köl, där man sedan drog stålkablar, som kopplades till lyftpontoner. I sexton etapper lyftes skeppet till grundare vatten.  Den 24 april 1961 lyftes Vasa till slut upp över vattenytan för första gången på 333 år.

Vasa idag

Idag är Vasamuseet kanske landets mest besökta museum. Ett misslyckat fartygsbygge, en jungfrufärd på cirka en kilometer och 333 år på havets botten har gjort Vasa till ett av våra främsta besöksmål, där den svenska marinen aktivt medverkat, dels under byggtiden, dels under jungfrufärden men framför allt vid bärgningen.

Fyra freder under 1600-talet

Fyra freder under 1600-talet gjorde, att Sverige blev en av Europas stormakter, ytmässigt och gjorde Östersjön till ett så gott som svenskt innanhav. Befolkningsmässigt var Sverige dock underlägset de stora länderna på Europas kontinent.

Freden i Brömsebro

Freden, som avslutade det s.k. Torstenssonska kriget mellan Sverige och Danmark, slöts den 13 augusti 1645 på gränsbron mellan Småland och Blekinge.

Resultatet för Sveriges del var, att danska Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel blev delar av Sverige. Till detta kom Halland på 30 år och viss tullfrihet i Öresund.

Westfaliska freden

Freden, som avslutade det trettioåriga kriget, innebar, att Sverige tilldelades ett antal provinser i det som idag är Polen och Tyskland. Freden slöts den 14 oktober 1648.

Freden i Roskilde

Freden innebar avslutning på Karl X Gustavs första krig med Danmark och innebar för Sveriges del, att provinserna Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Trondheims län och några danska öar blev svenska. Freden slöts i Roskilde den 26 februari 1658. Efter denna fred var Sverige som störst ytmässigt.

Till detta kom att Sverige som 30-årig garanti fick Island, Färöarna och Pinneberg på gränsen mellan Tyskland och Danmark. De tillhörde dock fortfarande Danmark.

Freden i Köpenhamn

Ganska omgående efter freden i Roskilde igångsattes Karl X Gustavs andra krig mot Danmark. Freden slöts i Köpenhamn den 27 maj 1660 och innebar, att Bornholm och Trondheims län återlämnades till Danmark. Vidare godkände Sverige viss sjötrafik i Östersjön.

Freden i Lund

Det så kallade Skånska kriget pågick åren 1675 – 1679. Kriget var en markering från Danmark och ett försök att återta det som gick förlorat vid Roskildefreden. Freden, som slöts i Lunde den 26 september 1679, innebar inga ändringar av de gränser, som gällde efter freden i Köpenhamn 1660.

Regalskeppet Kronan

I början av 1660-talet beslutades om en upprustning av flottan och ersättare för ett antal större skepp som började bli gamla. Man behövde också ett nytt flaggskepp som skulle ersätta den gamla Kronan från 1632, som nu blivit ålderstigen. Kronans kölsträckning påbörjades i oktober 1665 men det dröjde till 31 juli 1668 innan hon kunde sjösättas.

Det nya flaggskeppet namngavs till Stora Kronan och ansågs vara ett av världens största fartyg.

Den engelske byggmästaren Francis Sheldon ansvarade för Kronans tillblivelse. Bygget var försenat och först 1672 var skeppet riggat, tacklat och bestyckat. Första gången, skeppet användes, var, när man firade Karl XI:s tillträde som myndig regent i december 1672.

Efter endast några års tjänst och två slag mot danska och nederländska flottor förliste hon under slaget vid Ölands södra udde den 1 juni 1676. Detta orsakades av, att skeppet kantrade i en alltför tvär gir. Vid kantringen antändes krutförrådet, som förvarades föröver i skeppet, varvid huvuddelen av förskeppet sprängdes bort på styrbordssidan. Över 800 man dog, när Kronan sjönk och med i djupet följde också över 100 kanoner, värdefull utrustning, privata ägodelar och stora summor pengar i form av krigskassor.

Förlusten av Kronan blev ett svårt slag för Sverige under skånska kriget. Förutom att hon var flottans största och tyngst beväpnade skepp, var hon också en viktig symbol för kungamakten. Vid hennes förlisning dog nästan 10 procent av den svenska flottans aktiva manskap men också flottans överbefälhavare, generalamiralen Lorentz Creutz, och en rad höga officerare, däribland flottans ledande medicinska expertis. Eftersom slaget vid Öland och föregående sjötåg hade slutat i nederlag, utredde 1676–1677 en kommission om något befäl kunde klandras för flottans motgångar. Ingen dömdes, men Creutz kom att få bära en stor del av skulden till förlisningen, då han saknade erfarenhet av sjökrig. Senare forskning har dock varit mer försiktig med att enbart klandra Creutz. Istället har man pekat på den allmänt dåliga organisationen inom flottan samt den dåtida bristen på erfarna och skickliga befäl.

Kronan återfanns 1980 av ett dykarteam under ledning av Anders Franzén, vrakforskaren som på 1950-talet också hade upptäckt Vasa. Därefter har man årligen gjort dykningar för att kartlägga vrakplatsen och bärga föremål och näst Vasa har Kronan blivit ett av Östersjöns mest uppmärksammade vrakfynd. Hittills har över 30 000 föremål tagits upp och konserverats och många har ställts ut, framförallt på Kalmar läns museum, som idag har ansvaret för de arkeologiska utgrävningarna och Kronans permanenta utställning.

Ett antal avlidna flöt iland på Ölands ostkust och begravdes på kyrkogårdarna vid Hulterstads och Stenåsa kyrkor. År 1984 genomfördes i Chefen för Marinens regi en ceremoni och minneshögtid på Hulterstads kyrkogård, där två gravstenar avtäcktes. Initiativet till detta hade tagits av Kamratföreningen Flottans Män, som därefter vid några tillfällen genomfört ”Kronandagar” till minnet av de omkomna sjömännen.

Örlogsstaden Karlskrona

Tre freder på 1600-talet gjord Sverige till en av Europas stormakter och Östersjön kunde nästan betraktas som ett svenskt innanhav. Arvfienden sedan länge var på den tiden Danmark med centrum i Köpenhamn. Danska flottan kunde tidigare komma till sjöss om vårarna och utgjorde därmed ett hot mot Sverige och landets flotta. Detta bevisades bl.a. i det så kallade Skånska kriget.

Flottan var stationerad i Stockholms skärgård och 1675 nådde flottan inte längre än till Stora Karlsö söderut och året efter kom flottan inte till sjöss förrän i mitten av maj på grund av det årets svåra issituation.

Inför hotet från danskarna och kravet på närhet och kommunikationer med de nya provinserna i norra Tyskland fordrades, att flottan flyttade söderut.

Som ett första led lades flottan 1678 – 1679 i vinterförläggning i Kalmarsund och vintern efter på fjärdarna söder om Lyckebyån.

Ny stationeringsort söktes från Landskrona i väster till Kalmar i öster. I november 1679 besökte Kung Karl XI Blekinge östra skärgård på inrådan av främst  Johan Gyllenstierna, som var kungens närmaste man och rådgivare vid denna tid.

Kungen beslöt vid detta tillfälle, att på Trossö och intilliggande öar skulle anläggas staden Karlskrona (Carlscrona), som skulle bli flottans huvudstation. Det fanns till och med planer på att göra Karlskrona till rikets huvudstad.

Det var en stor utmaning att bygga en barockstad på ett antal öar i östra Blekinge, utan broförbindelser, utan färskvatten och utan någon befolkning att tala om.

Ett antal av kungens närmaste män bör nämnas i sammanhanget; Johan Gyllenstierna, som var kungens närmaste man (avled redan 1680), hans efterträdare Rutger von Ascheberg, Hans Wachtmeister, som ansvarade för flottans flytt och dess etablering i Karlskrona, Eric Dahlberg, som ritade de första stadsplanerna och forten, Carl Magnus Stuart, som omsatte Dahlbergs planer i praktiken och Werner von Rosenfeldt, som lodade hela vattenområdet och därvid kunde konstatera, att djupet var tillräckligt.

Hit skulle man också kunna räkna far och son Nikodemus Tessin, den förste med inblandning i den första stadsplanen och den andra som skapare av Stortorgets två kyrkor.

Trots det stora problemet att bygga på öar och svårigheten att skaffa arbetskraft lyckades man mycket bra med att skapa en örlogsstad. Redan 1710 var Karlskrona rikets tredje stad efter Stockholm och Riga och under sent 1700-tal var man på nytt nummer tre efter Stockholm och Göteborg, detta trots att styrkeförhållandena förändrats genom, dels freden i Nystad 1721 och dels Rysslands frammarsch efter Sankt Petersburgs grundläggande 1703.

Karlskrona var till långt in på 1900-talet Flottans huvudstation, som dock övergick till Stockholm. Under 2000-talet har Karlskrona återtagit denna roll.

Skeppsgossekåren

Krigsåren 1676 – 1679 (Skånska kriget) hade visat på svårigheter att rekrytera soldater och sjömän. Karl XI genomförde en revidering av Indelningsverket och Skeppsgossekåren bildades den 19 mars 1685.

Under kårens tvåförsta år fanns endast ett 20-tal skeppsgossar. Först 1692 kom den första skolan till stånd och den 12 september 1732 utfärdades ett Kungl. Brev (Fredrik I), som fick stor betydelse för kårens fortsatta utveckling.

Antalet antagna skeppsgossar varierade genom åren och de flesta av gossarna utbildades i Karlskrona. Utbildning skedde också i Stockholm och Göteborg samt i början av 1900-talet även i Marstrand. I Karlskrona bodde man på olika platser i staden och1842 fick man en egen kasern på Amiralitetsslätten. Denna ersattes 1881 av en kasern, som fortfarande är i bruk med annan verksamhet.

Antagningsåldern varierade från åtta år som lägst och under 1900-talet var antagningsåldern 15 år med viss möjlighet för dispens för fjortonåringar.

Utbildningen skedde dels i land, dels på seglande skepp. Från början fanns i regel inga speciella fartyg för skeppsgossarna, utan de tjänstgjorde på de stridande örlogsfartygen bl.a. med att bära krut från trossdäck upp till kanonerna. Under 1800- och 1900-talen seglade man på speciella övningsfartyg. Ett tiotal sådana fartyg, oftast en brigg, har fungerat som skeppsgossefartyg. Sista segelsommaren blev 1938 och då med fullriggaren Jarramas.

Sverige hade alltså under 1600- och 1700-talen elvaåriga skeppsgossar på seglande örlogsfartyg i strid. Detta skedde långt innan FN:s barnkonvention fanns.

Utbildningen i land omfattade såväl militära som civila ämnen. Under 1900-talet ansågs tre års utbildning vid Skeppsgossekåren motsvara en realexamen. Många i flottans personalkårer födda 1922 eller tidigare hade sin bakgrund i Skeppsgossekåren.

Resan 1912 började man utreda Skeppsgossekårens framtid och 1936 beslöt riksdagen att lägga ned kåren, trots högljudda protester från alla marinens chefer.

Den 15 april 1939 karlskrevs de sista skeppsgossarna i Sverige.

Flera tusen svenska ynglingar har varit skeppsgossar i flottan. I kåren kunde pennalism förekomma, men detta förnekas av många tidigare elever. Livet i Skeppsgossekåren har beskrivits både som ett himmelrike och ett helvete.

Många framstående chefer har haft Skeppsgossekåren som start för en karriär i flottan. Den mest framgångsrike var utan tvekan Johan Puke. Han började som åttaårig faderlös yngling och slutade som amiral och riksråd.

Den 11 maj 2021 avled Sveriges sista skeppsgosse, Göte Hertzman, i en ålder av 102 år. Han antogs som skeppsgosse 1933, karlskrevs 1936 och blev därefter flottan trogen fram till pensioneringen 1979. Med Göte Hertzmans bortgång gick en epok i graven.  

Kustfästningarna

Flottan behövde, när man låg i bas eller på varv, ett omfattande skydd. Hamnar och varv försvarades mot fientliga anfall från ett antal kustfästningar, som grupperades i viktiga farleder och andra viktiga platser. Först ut var Vaxholms fästning, som kom att ligga vid Oxdjupet, huvudleden in till Stockholm.

Utbyggnaden fortsatte på 1600-talet med Carlstens fästning i Marstrand, Nya Älvsborg vid Göta älv och befästningarna i Karlskronaområdet.

Carlstens fästning

Vid freden i Roskilde 1658 blev Bohuslän och därmed Marstrand svenskt. Staden var sedan länge en viktig handelsplats. Eftersom hamnen sällan fryser till, lades en del av den västsvenska flottan här. För att försvara Marstrand beslutade Carl X Gustav att bygga en fästning på öns högsta topp. Bygget startade 1667, men först 1860 rapporterade fästningen vara färdigbyggd.

Först byggdes ett fyrkantigt torn och murar runt en liten borggård men redan på 1680-talet förstärktes fästningen genom att tornet gjordes runt och högre samt att murarna höjdes. Förstärkningar skedde sedan under 1700- och 1800-talen.

Carlstens fästning blev anfallen två gånger och båda gångerna föll fästningen i angriparens händer. Båda gångerna fick svenskarna tillbaka fästningen efter förhandlingar och fredsslut.

1882 lades Carlstens fästning ner som militär befästning.

Från slutet av 1950-talet fram till 1990-talet fanns en av marinens kustspaningsradarstationer i fästningen.

Nya Älvsborgs fästning

Nya Älvsborgs fästning ligger vid Göta älvs inlopp. År 1644 hade en dansk sjöstyrka spärrat inloppet till Göta älv genom att besätta Kyrkogårdsholmen. Efter att svenskarna med nederländsk hjälp lyckats fördriva danskarna, beslutades, att en ny fästning skulle byggas.

Samtidigt skulle den gamla och förfallna Älvsborgs fästning rivas. Den nya fästningen började byggas 1653 och stod färdig 1677.

År 1719 anfölls och besköts Nya Älvsborgs fästning av den danska flottan, varvid fästningen fick stora skador, som reparerades de närmaste åren. Under 1700-talet utfördes många om- och tillbyggnader. Från slutet av 1700-talet fram till 1866 fungerade fästningen som fängelse. Cirka 100 fångar fanns på fästningen.

År 1868 upphörde Nya Älvsborgs fästning att räknas som försvarsanläggning. Under första världskriget fungerade fästningen som förråd och förläggning.

Karlskrona fästning

Våren 1680 igångsattes arbetena med att befästa huvudinloppet till den nya örlogsstaden Karlskrona. Inloppet mellan öarna Tjurkö i öster och Aspö i väster är cirka 1500 meter brett och med tanke på, att dåtidens kanoner endast sköt 600 - 700 meter erfordrades båda anläggningarna. På Båkholmarna strax utanför Tjurkö anlades Kungsholms fort och på Dynan utanför Aspö anlades Drottningskärs kastell.

Drottningskärs kastell

Drottningskärs kastell, ritad av Eric Dahlberg, kan liknas vid ett linjeskepp på land och var som mest utrustad med cirka 70 kanoner. Kastellet utgörs av en donjon jämte fyra bastioner med mellanliggande kurtiner och en huvudvall samt en på Aspö liggande ravelin. Kastellet hade som mest en bemanning om 250 – 300 man.

Kastellet var i sin helhet klart på 1740-talet och har sedan dess inte genomgått några större förändringar. När den bakladdade räfflade kanonen togs i bruk i mitten av 1800-talet, erfordrades endast en befästning i huvudinloppet och Drottningskär avbemannades 1871, avrustades 1879 och ströks som försvarsanläggning 1895.

Eric Dahlberg uttalade sin skapelse, att skönare Sjöö-castel finnas inte uti hela Europa. Drottningskärs kastell är idag en viktig del av Världsarvsstaden Karlskrona.

Kungsholms fort

Kungsholms fort ritades som en femhörnig bastion med en friliggande redutt i norr. Fästningen var sluten först i mitten av 1700-talet. Efter detta har omfattande om- och tillbyggnader skett, dels de första decennierna på 1800-talet, under 1870-talet samt kring skiftet mellan 1800- och 1900-talen.

Enligt bestyckningsplanen skulle fortet år 1795 haft en bestyckning om 400 kanoner, men endast cirka 290 kanoner fanns på plats.

Efter den stora ombyggnaden på 1870-talet återstod 18 batterier med sammanlagt 52 pjäser och detta innebar en bemanning i krig på 1350 man. Krigsförbandet Kungsholms fort var mobiliserat under del av första världskriget och under hela andra världskriget.

Efter beredskapen 1939 – 1945 reducerades krigsorganisationen. Totalt fanns på fortet nio pjäser i tre batterier och slutligen åren 1956 – 1971 endast ett batteri, batteri K 14 om fyra 57 mm pjäser. Det sisa krigsförbandet var minspärrtroppen, som drogs in år 2000. I dag är Kungsholms fort en ren utbildningsplats. Kungsholmen är världens längst oavbrutet bemannade fort, 342 år sedan april 1680.

Kungsholms fort är en viktig del av Världsarvsstaden Karlskrona och sommartid ett mycket populärt utflyktsmål.