Lars Gatenhielm-Lasse i gatan

Sjöröveri var inte en företeelse bara i de klassiska piratvattnen. Många statligt understödda sjörövare har genom historien satt skräck i fartygsbesättningar även i farvattnen kring de nordiska länderna. Under 1710-talets långdragna krig, det stora nordiska kriget, använde sig stormakten Sverige av kapare, som aktivt deltog i kampen om haven. Den främste av dem har gått till historien under namnet Lasse i Gatan.

Lars Gathenhielm, före adlandet 1715 Lars Andersson Gathe, även kallad Lasse i Gatan, föddes den 30 november 1689 i Onsala socken i norra Halland och var en svensk kapare, kommendör, skeppsredare och affärsman. Lars Gathenhielms fartyg seglade på västkusten, erövrade främmande handelsfartyg och tvingade in dem i hamn. Här såldes såväl last som fartyg och hans familj blev snart mycket välbärgad.

Genom fullmakt från kung Karl XII bedrev Gathenhielm en omfattande verksamhet med Göteborg som bas. Under åtta års kaparverksamhet köpte och utrustade Gathenhielm och var delägare i ett femtiotal fartyg samt kapade fler än 80 stycken. Efter några intensiva år till sjöss lämnade Lars Gathenhielm fartygsdäcket för att istället bli Sveriges störste kaparredare.

Gathenhielm anklagades vid ett par tillfällen för ren piratverksamhet, men skyddades av kungen själv och dömdes aldrig för detta. I början av år 1718 anklagades Gathenhielm för smugglingsförsök, men avled vid 28 års ålder den 25 april i Göteborg i sviterna av bentuberkulos, innan han kunde ställas inför rätta. Begravningen ägde rum den 4 maj 1718. Efter hans död drevs kaparimperiet framgångsrikt vidare av hans hustru, Ingela Gathenhielm.

På en hög klippa vid havet i Särö, reste år 1901 Föreningen Särö Vänner den Gathenhielmska stenen till minne av Lars Gathenhielm.

Sveaborg, Nordens Gibraltar

Varför byggdes Sveaborg

Så länge Finland var svenskt, var gränsen mot öster och Ryssland en central fråga. Ett antal gränsbefästningar gav stadga åt gränsförsvaret.

När den ryske tsaren Peter den store år 1700 inledde det Stora nordiska kriget, var det för att säkra tillgång till Östersjön. År 1703 grundades Sankt Petersburg på gammal svensk mark. Kriget gick illa för Sverige och vid freden i Nystad 1721 avträdde Sverige ett antal provinser och gränsfästningar i östra delen av riket. Sankt Petersburg blev Rysslands huvudstad. och det ryska rikets tyngdpunkt flyttades till Finlands omedelbara närhet.

År 1747 ingick Sverige en försvarsallians med Frankrike och riksdagen godkände en ny försvarsplan. I Finland skulle uppföras en centralfästning för hela landets försvar och dessutom en gränsfästning. Huvudfästningen fick namnet Sveaborg (jämför Göteborg i västra delen av det svenska riket) och gränsfästningen anlades i Lovisa.

Till chef för fästningsbyggandet i Finland utnämndes Augustin Ehrensvärd. En fyrtioårig byggnadsverksamhet startade och hela projektet var en enorm kraftansträngning. Sveaborgs fästning var ett storstilat för att inte säga desperat försök att förhindra Finlands lösslitande från Sverige.

Byggnadsskedena

Arbetet på Sveaborg inleddes med stor skyndsamhet. Ehrensvärd anlände till platsen den 3 januari 1748 med en enda ritning i bagaget, men redan följande sommar var över 2000 man i arbete. Ehrensvärd avsattes 1764 och ersattes av J B Virgin. År 1769 återinsattes Ehrensvärd men två år senare begärde han avsked. Gustaf III:s statskupp 1772 innebar, att Ehrensvärd återigen sattes in, men han avled redan i oktober samma år. Efterträdare blev Jakob Magnus Sprengtporten, hjärnan bakom konungens statskupp. Under hans år på Sveaborg tillkom den slutliga fästningsplanen och med denna som grund arbetade man på fästningen fram till kapitulationen 1808.

Augustin Ehrensvärd och den indelta armén bygger Sveaborg

Sveaborg var det största byggnadsföretag, som den svenska staten dittills hade påbörjat. Bygget skulle dessutom ske i en fattig och avlägsen del av det svenska riket. Finansieringen var ett stort problem liksom att skaffa kompetent arbetsledning och tillräckligt med arbetskraft. Materielanskaffning och transporter var ett mindre problem.

Arbetsledningen på Sveaborg är i högsta grad en mans verk, Augustin Ehrensvärd. Han svarade för planeringen, han ledde sommartid själva byggnadsarbetet och han gjorde dessutom en stor insats som politiker. Man hade från början trott, att arbetet skulle vara klart på fyra år, men det pågick i fyrtio, trots att projektet skurits ner till mindre än hälften.

Arbetskraften på Sveaborg byggde på den indelta arméns soldater. De olika indelta regementena skickades på arbetskommenderingar och soldaterna arbetade utan lön sex dagar i veckan och 10 timmar per dag.  Arbetsstyrkan var som störst i augusti 1751, då 6700 man arbetade på Sveaborg, varav hälften kom från Sverige.

Förutom indelta soldater arbetade ett betydande antal hantverkare, men stundtals var dessa en bristvara. En tredje grupp var fångar, som i huvudsak användes som hjälpkarlar vid de tyngsta arbetena.

Fästningen byggdes i granit och denna fanns på platsen. Sprängningarna, där krut användes, pågick hela året, medan många av de övriga arbetena endast pågick sommartid. Alla transporter gick självklart sjövägen, eftersom fästningen byggdes på sex öar. (I dag är det fem öar, sedan sundet mellan två fyllts igen under den ryska perioden).

Fästningen Sveaborg

Sveaborg är en bastionsfästning efter förebild av Mellaneuropas stadsbefästningar. Men den är samtidigt en skärgårdsfästning. En bastionsfästning och en skärgårdsfästning går egentligen inte alls ihop.

På Sveaborg är alla verk olika och synliga på långt håll. Sveaborg består av fyra särskilda slutna fästningar, vartill kommer två öppna verk. Fästningsverken innesluter inte någon stad, utan uppfördes strax utanför en redan existerande stad, Helsingfors. Sveaborg var på sin tid en utomordentligt stark fästning.

Flottbasen Sveaborg

År 1756 beslöt riksdagen på Ehrensvärds förslag att sätta upp en skärgårdsflotta, som med sin huvudeskader förlades till Sveaborg. Flottan kommenderades av arméofficerare och kallades också Arméns flotta. Den ursprungliga fartygstypen var galärer, som dock var svårmanövrerade och krävde mycket folk. Fredrik Henrik af Chapman kom att verka på Sveaborg och han skapade där ett antal nya fartygstyper, skärgårdsfregatter och kanonslupar.

Sveaborgs uppgift var att utgöra en befäst bas för skärgårdsflottans finska eskader. Här kunde den repareras och utrustas i säkerhet.

Gustaf III:s ryska krig var i hög grad ett skärgårdsflottans krig och de båda sjöslagen vid Svensksund 1789 och 1790 är de största strider en svensk flotta utkämpat. Den svenska insatsen hade varit omöjlig utan Sveaborg som underhållsbas.

Staden Sveaborg

Förutom fästning och flottbas var Sveaborg också en garnisonsstad. År 1805 hade Sveaborg 4600 invånare, medan Helsingfors hade 4 300. Finlands huvudstad, Åbo, hade 11 300 invånare. Det var svårt att inrymma en stad bland bastioner och varvsanläggningar.

Sveaborgs belägring och kapitulation år 1808.

Den 1 februari 1808 fick man veta, att kriget stod för dörren. Sveaborg sattes i försvarstillstånd. Kommendant på Sveaborg var sedan 1801 viceamiral Carl Olof Cronstedt. Några veckor senare började kriget. Omkring den 20 mars belägrades fästningen och i slutet av mars inledde ryssarna ett fem dagar långt bombardemang av fästningen. Sveaborg träffades av 1565 projektiler och 1515 fönsterrutor fördärvades. Efter underhandlingar ingicks vapenstillestånd den 6 april. Två öar överlämnades och resten skulle överlämnas en månad senare, om inte hjälp från Sverige anlände. Någon hjälp kom inte och den ryska flaggan hissades den 8 maj.

Sveaborgs kapitulation är en gåta, som aldrig upphört att fascinera, detta med tanke på att Sveaborg hade 734 kanoner mot ryssarnas 59. Samtiden beskyllde Cronstedt för förräderi. Runebergs dikt Sveaborg ger ett expressivt uttryck för inställningen till amiralen. Ett antal teorier om, varför Cronstedt kapitulerade finns, men vi lär aldrig få veta sanningen.

Den ryska tiden

Sveaborg var en rysk fästning och garnisonsort under 110 år. Den fick dock aldrig samma betydelse för Ryssland, som den haft för Sverige. Helsingfors blev 1812 Finlands huvudstad, eftersom den skyddades av Sveaborgs kanoner. Den byggnadsverksamhet, som pågick under den ryska tiden, avsåg garnisonens fredstida behov. Man byggde sjukhus, kaserner och kyrka. Alla gamla invånare flyttade 1808 och de nya kom österifrån.

Garnisonsidyllen fick ett plötsligt slut, när Krimkriget bröt ut 1853. Kriget spred sig även till Östersjön och 1855 sammandrogs en stor eskader utanför Sveaborg och den 9 augusti inleddes ett våldsamt bombardemang av fästningen. Under 47 timmars tid besköts denna oavbrutet, dag och natt. Inte ett skott sköts från fästningen. De skjutande fartygen hade utrustats med modernt artilleri och de gamla slätborrade, framladdade kanonerna på Sveaborg kunde inte mäta sig med detta. Bombardemanget 1855 visade, att Sveaborg var hopplöst föråldrad.

Under första världskriget ersattes de gamla vallarna av ett nytt kustförsvarssystem, som fick namnet Peter den stores sjöfästning. Avsikten var att avspärra hela Finska viken med långskjutande batterier, som placerades ute i havsbandet på den finska och estniska sidan. Under första världskriget utkämpades inga strider kring Sveaborg.

Självständighetstiden

Den 12 maj 1918 hissades republiken Finlands flagga på Sveaborg, som då fick namnet Suomenlinna (Finlands borg). Sveaborgs första uppgift i det fria Finland var egentligen svart. Fästningen blev fångläger för de egna medborgarna och som tillhörde förlorarna i inbördeskriget. Midsommartid var antalet fångar på Sveaborg 8 000. Av dessa avled cirka 1000 till följd av alldeles otillräckliga matransoner. Åren 1919 – 1973 var Sveaborg en finsk garnisonsort. Där fanns infanteri, kustartilleri, luftvärnsförband och ubåtsflottilj. Efter kriget flyttade de militära förbanden successivt bort och den 1 juli 1973 fick Sveaborg civil förvaltning.

Den enda militära verksamhet, som idag finns på fästningen är Sjökrigsskolan. Dessutom finns en sjöbevakningsstation, som ingår i det finska gränsbevakningsväsendet.

KÖMS, Kungliga örlogsmannasällskapet

Den 15 november 1771 hölls i Stockholm Örlogsmannasällskapets första session. Sällskapet är därmed landets och ett av världens äldsta vetenskapliga samfund. Det var unga officerare vid galäreskadern, som bildade sällskapet. De var besjälade av att vidga sina kunskaper och öka sin yrkesskicklighet med fördjupade studier och därmed hävda detta i den försvarspolitiska debatten omstridda galäreskaderns anseende.

Dåvarande chefen för galäreskadern, Christoffer Falkengréen, kallades vid den första sessionen som hederspreses. Vid sessionen installerades tolv ledamöter. 1784 flyttade Örlogsmannasällskapet sin hemvist till Karlskrona, Under 1900-talet förlades huvudorten åter till Stockholm.
Ledamöter och verksamhet[

Sällskapet upphöjdes till kunglig akademi 1805. Det består av ordinarie och korresponderande ledamöter samt hedersledamöter. Medlemmarna är såväl civila som militärer; främst marinofficerare. Till ordinarie ledamot kan svenska medborgare väljas; till korresponderande även utländska. Medlemskap vinnes genom inval, efter förslag från minst tre ledamöter. Sällskapet sammanträder sju gånger per år och dess högtidsdag är den 15 november.

Örlogsmannasällskapet utger sedan 1870 Sveriges äldsta nautiska tidskrift, den år 1836 grundade Tidskrift i sjöväsendet (TiS). Sällskapet äger ett värdefullt marinvetenskapligt bibliotek i Karlskrona med placering i Sjöofficerssällskapets byggnad. I Stockholm finns ett ansenligt fotoarkiv.

Syfte och motto

Sällskapets syfte är: Följa och aktivt verka för utvecklingen av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet i allmänhet och därigenom befrämja fäderneslandets nytta.

Sällskapets motto är: Med förstånd och styrka

Vetenskapsgrenar

Kungl. Örlogsmannasällskapet verkar för sitt syfte inom fyra maritima vetenskapsgrenar, nämligen

• Strategi, operationer och taktik
• Personal, utbildning och marinmedicin
• Maritim teknik
• Sjöfart och andra verksamhetsområden av betydelse för sällskapets verksamhet

Medlemmar

Sedan starten 1771 har cirka 1500 medlemmar vunnit inträde i sällskapet. Antalet medlemmar idag är cirka 400.

Jubileumsskriften Kungl. Örlogsmannasällskapet under 250 år

Hedersledamoten, konteramiral Thomas Engevall, är initiativtagare och ansvarig för jubileumsskriften. Boken speglar sällskapets verksamhet under 250 år.

Slaget vid Hogland

Bakgrund

Vid krigsutbrottet 1788 under Gustav III:s ryska krig, planerade svenskarna att snabbt erövra Sankt Petersburg. En svensk armé, stödd av den svenska skärgårdsflottan (49 fartyg, 686 kanoner), skulle avancera längs den finska kusten i Finska viken, medan en tredje armé seglade med den svenska stora flottan. Denna var tänkt att landstiga vid Oranienbaum för att fortsätta sitt avancemang mot Sankt Petersburg. För att detta företag skulle lyckas var man tvungen att antingen eliminera den ryska flottan eller blockera dess hamnar i Reval (dagens Tallinn) och Kronstadt. Tidigt i juli seglade den svenska flottan till Finska viken. En snabbt ihopsamlad rysk flotta under amiral Samuel Greigh mötte den svenska flottan vid Hoglands norra udde 17 juli 1788.

Sjöslaget vid Hogland 

Slaget utkämpades den 17 juli 1788. under Gustav III:2 ryska krig. De svenska och ryska flottorna drabbade samman i en sex timmar lång strid vid ön Hoglands norra spets. Den nybyggda svenska flottan leddes nominellt av den yngre brodern till den svenske kungen Gustav III, hertig Karl av Södermanland. Den ryska befälhavaren var amiral Samuel Greigh.

Under striderna dödades 300 svenskar och 600 ryssar och sammanlagt cirka 2000 sårades. Den ryska flottan var större till numerären, men det svenska artilleriet var överlägset. Mot Sveriges 15 linjeskepp och 11 fregatter stod Rysslands 17 linjeskepp och 8 fregatter. Striden varade i sex timmar. Striden kom att bli oavgjord, eftersom de båda flottornas fördelar utjämnade oddsen. Såväl Sverige som Ryssland erövrade var sitt linjeskepp från fienden. En av de främsta orsakerna till att svenskarna inte kunde avgöra slaget var, att man fick brist på ammunition. Slaget innebar emellertid ett nederlag för de svenska planerna i krigets inledning nämligen att landstiga nära Sankt Petersburg.

Efter slaget drog sig den svenska flottan tillbaka till Sveaborg och stannade kvar där i fyra månader, innan man kunde dra sig tillbaka till Karlskrona inför vintern.

Det ryska linjeskeppet Vladislav

Den 23 juni 1788 seglade Vladislaff ut från Kronstadt på jakt efter svenska fartyg. Den 17 juli deltog fartyget i slaget vid Hogland, där hon under striden blev svårt skadad. Fartyget fick under beskjutningen 34 kulhål och 257 döda och sårade. På natten drev det skadade skeppet omkring, tills hon hamnade mitt i den svenska flottan, där hon befann sig vara omringad.

Den svenska flottan förde Vladislav till Sveaborg, varifrån hon tillsammans med den svenska örlogsflottan lämnade för vidare färd mot Karlskrona.

Det visade sig, att ombord på Vladislav fanns en mycket smittsam återfallsfeber, som spred sig snabbt och orsakade mellan 10 000 och 15 000 människors liv. Vladislav reparerades och infogades i den svenska örlogsflottan.

Slaget vid Svensksund 1 och 2 och Viborgska gatloppet

Det andra krigsåret i svensk-ryska kriget 1788 – 1790 blev flottan i Karlskrona sent rustad p.g.a. ekonomiska problem Först i juli kom flottan till sjöss och fick samma månad kontakt med den ryska vid Ölands södra udde. Det lyckades inte för svenskarna att få till en avgörande strid. Den omfattande sjukligheten ombord medförde, att flottan redan i augusti tvingades återvända till Karlskrona. Där blockerades svenska flottan, men även där rådde sjukdom, så ryssarna fick avbryta och återvända till Finska viken.

I augusti utkämpades ett slag mellan skärgårdsflottorna, det s.k. första slaget vid Svensksund., där den ryska flottan tvingade svenskarna till reträtt under stora förluster.

Under vintern 1789 – 1790 arbetades i Sverige intensivt för att förstärka flottorna och framför allt få örlogsflottan tidigt rustad. Arméns flotta blev nästan fördubblad med ett stort antal nybyggda kanonslupar och kanonjollar.

På valborgsmässoafton 1790 lämnade den största flotta, som Sverige rustat, Karlskrona med kurs på Finska viken. Den bestod av ett femtiotal fartyg, varav 25 linjeskepp och 10 fregatter. Ombord fanns 2 250 kanoner och 18 000 man. Armens flotta omfattade cirka 350 fartyg, varav 15 skärgårdsfregatter, 27 galärer och 125 kanonslupar. Sammanlagt fanns på arméns flotta 3 050 kanoner. I mitten av maj anfölls Reval och detta resulterade i två förlorade linjeskepp och stora personalförluster.

I juni 1790 förenades de två svenska flottorna i Viborgska viken, längst in i Finska viken. Arméns flotta stod under Gustav III:s befäl och kungens bror, hertig Karl, var chef för örlogsflottan. Två dagar efter de svenska flottornas insegling blev de blockerade av den ryska linjeflottan, som ankrade tvärs över vikens mynning. Den innestängda svenska styrkan bestod av 21 linjeskepp, 8 fregatter och 150 enheter ur arméns flotta. Ombord på fartygen fanns cirka 30 000 man, fullständigt avskurna från såväl land- som sjösidan. Vinden låg också i fel riktning för ett eventuellt utbrytningsförsök.

Efter nästan en månad i detta läge, utan möjlighet att förnya vattenförråden, vände vinden och den 3 juli tidigt på morgonen bröt sig flottorna ut, utbrytningen i Viborgska viken eller Viborgska gatloppet. Utbrytningen kostade 7 linjeskepp, 3 fregatter och ett stort antal andra fartyg och sammanlagt cirka 5 000 man.

Ledare för utbrytningen var Johan Puke, som förde befälet på linjeskeppet Dristigheten och blev något av en sjöhjälte.

Örlogsflottan samlades efter hand vid Helsingfors och där blockerades den av ryssarna resten av kriget.

Arméns flotta gick till Svensksund, där den under kungens ledning bildade en formering, som var omöjlig att kringgå. Vid det andra slaget vid Svensksund 9 – 10 juli 1790, fick Sverige en avgörande seger. Med skärgårdsfregatterna och galärerna i centrum samt kanonslupar och kanonjollar på flankerna utsattes den anlöpande ryska flottan för en kraftig koncentrerad eld. Vid det svenska motanfallet flydde ryssarna och förlorade ett 50-tal fartyg. Antalet döda och tillfångatagna var cirka 9 000 man. Detta var den största svenska militära framgången sedan slaget vid Narva 90 år tidigare.

Den 14 augusti 1790 slöts freden i Värälä Sverige återvann inga av sina tidigare besittningar, men å andra sidan blev resultatet av fredsavtalet, att inte heller förlorade något område. Landets oberoende hade säkrats genom att man visade sin militära styrka.

Slaget vid Reval

Sjöslaget vid Reval den 13 maj 1790 var ett slag under Gustav III:s ryska krig. Svensk befälhavare var hertig Karl av Södermanland, sedermera Karl XIII.

När örlogsflottan den sista april 1790 lämnade Karlskrona, hade det beslutats, att den skulle genomföra ett överraskningsanfall mot den ryska flottenhet under amiral Tjitjatjovs befäl, som var stationerad vid Reval. Dagarna innan flottan ankom till Finska viken, informerades fartygscheferna om anfallsplanen, som befälhavaren hade utformat.

Den svenska flottan, som bestod av 29 örlogsskepp, anföll på Kristi Himmelsfärdsdag den ryska flottan på Revals redd, Den ryska flottenheten bestod av tio linjeskepp, fem fregatter och två bombskepp.

Överraskningsmomentet gick förlorat, då det blåste upp till storm. Överhandsvädret gjorde, att fartygen inte kunde manövrera normalt, vilket medförde att anfallsplanen inte kom att följas. Den grova sjön fick kulorna från de svenska skeppen att studsa på vågtopparna och gå förbi målen.  

Två svenska skepp gick på grund. Det ena, linjeskeppet Tapperheten, kunde dras loss från Ragnhildsrevet, men det andra, linjeskeppet Riksens ständer, satt fast vid Wulffsö och sattes i brand av besättningen, så att hon inte föll i fiendens händer. Ett linjeskepp, Prins Karl, fick riggen sönderskjuten och erövrades av ryssarna. Tjitjagoff förlorade inget skepp.

Den ursprungliga planen var att omringa, attackera och nedkämpa de enskilda ryska fartygen samt att landsätta trupper för att slå ut ett strandbatteri på flanken, vilket misslyckades.

Från flaggskeppet kom så signalen från hertig Karl att avbryta striden. Med 25 sårade och 7 döda retirerade den svenska flottan.

Knappt etthundra år senare fann dykare från fartyget Sekstant ett stort ankare och en kanon i Tallinnbukten, vilka man trodde kom från Riksens Ständer och dessa fynd restes vid Estonia Puiestee i Tallinn som ett monument över svenskarnas misslyckade försök att inta Reval (Tallinn).

Fredric Henrik af Chapman och Örlogsvarvet Karlskrona

”Famen ferat per orbera” - ”Hans berömmelse skall spridas över världen”

Fredrik Henrik Chapman föddes den 9 september 1721 på Nya varvet i Göteborg. Fadern Thomas Chapman (1686 - 1769) var brittisk sjöofficer. Sonen Fredrik skickades till sjöss, arbetade på civila varv och 1740 bar det av till London, där Chapman arbetade som skeppstimmermantimmerman. 1744 återkom Chapman till Sverige och arbetade några år för Ostindiska kompaniet.

År 1750 åkte Chapman ånyo till London för fortsatta studier, där han studerade matematik. Chapman besökte olika örlogsvarv, men hans undersökningar och de ritningar han samlat väckte myndigheternas misstänksamhet och han blev anhållen, misstänkt för spioneri. Samma år följde han byggandet av ett 60-kanoinsskepp i Brest, varefter han återvände till Sverige, där han 1757 blev underskeppsbyggmästaren vid Örlogsflottan.

r honom att i örlogsstaden Brest följa byggnaden av ett 60-kanonsskepp. Han förblev sammanlagt 1½ år i Brest och 1752 kom han efter mellanspel i England hem till Sverige. År 1757 utnämndes han till underskeppsbyggmästare vid örlogsflottan.

I november 1758 åkte han till Åbo och senare till Finlands och Västerbottens kustland för att beräkna tillgången på skeppstimmer. 1759 var han tillbaka i Stockholm. 1760 kommenderade Augustin Ehrensvärd Chapman till Stralsund för att under det pågående kriget bygga ett antal smärre fartyg åt flottan.

Den 30 juni 1760 utnämndes han till skeppsbyggmästare vid arméns flotta och förflyttades till Sveaborg. Under de närmaste åren ritade och byggde ett trettiotal fregatter, som skulle bli stommen i flottans finska eskader.

År 1764 befordrades Chapman till överskeppsbyggmästare och kallades till Karlskrona, där han deltog i den certdeputation, som skulle utarbeta förslag till nya linjeskepp åt flottan. Därefter vistades han i Stockholm och började arbeta på sitt massiva planschverk Architectura Navalis Mercatoria innehållande 62 torrnålsgravyrer ritade av systersonen Lars Bogman och som utkom 1768. År 1766 begärde Chapman avsked från sin tjänst, men detta beviljades inte. Detta blev inledningen till en mycket produktiv tid för Chapman. På Djurgårdsvarvet byggdes de flesta av skärgårdsflottans fartyg, slupen Vasaorden, den kungliga skonerten Amfion och ett betydande antal handelsfartyg.

Genom en statskupp 1772 blev Gustav III envåldshärskare i Sverige. Kungen, som även tidigare hade blivit medveten om Chapmans duglighet, utnämnde honom till riddare av svärdsorden och han tar därmed namnet af Chapman.

Traktat om skeppsbyggeriet, som är en vetenskaplig förklaring till Architecturia, utgavs 1775. På anmodan av överste Henrik af Trolle, som efter Augustin Ehrensvärds död 1772 blivit chef för arméns flotta, skulle Chapman inkomma med förslag till lätt rörliga och starkt bestyckade slupar åt skärgårdsflottan.

I januari 1776 blev Chapman färdig med sina ritningar till kanonsluparna och redan i juni samma år anordnades en uppvisning av dessa nya fartyg. Det föll så väl ut, att konungen omedelbart utnämnde honom till överstelöjtnant vid amiralitetet och i december blev han medlem i amiralitetskollegiet och befordrad till överste.                     

År 1779 byggs på Örlogsvarvet i Karlskrona af Chapmans första linjeskepp, Vasa, som gav namn till Stora skeppsskjulet.

År 1780 beordrar kung Gustav III Henrik af Trolle, numera amiral, att snarast ordna nykonstruktion på vardera 20 linjeskepp och fregatter.

År 1781 utnämndes af Chapman till chef för skeppsbyggeriet i Karlskrona och året efter till varvschef efter amiralen Karl Tersmeden. Han och af Chapman var inga såta vänner, vilket med all tydlighet framgår av Tersmedens memoarer.

Den närmaste tioårsperioden blev en lysande tid i Örlogsvarvets långa historia. Åren 1782 – 1785 byggdes på två stapelbäddar på Trossö tio linjeskepp och tio fregatter med en löpandebandteknik, som var långt före sin tid. Förutom fartygsbyggen pågick en mängd andra verksamheter. af Chapman och Carl August Ehrensvärd ritade estetiskt förfinade och ändamålsmässiga byggnader till varvet och hela arbetsprocessen omstrukturerades. Tiden från kölsträckning till sjösättning minskades från cirka 150 till 40 dagar. af Chapmans revolutionära nya idéer om serieproduktion skulle först bli allmänt omhuldat vid industrialismens genombrott under senare delen av 1800-talet. Byggandet av linjeskepp och fregatter, byggande av olika byggnader och pågående arbete med de blivande femfingerdockorna innebar, att Örlogsvarvet i Karlskrona var landets största arbetsplats. År 1782 utnämndes han till varvsamiral med konteramirals titel.

År 1785 köpte af Chapman lantegendomen Skärva. Han förblev ogift, men hade två barn med sin hushållerska Lisa Lindberg.

År 1791 utnämns af Chapman till viceamiral. Under 1790-taletfick af Chapman bättre möjligheter att kunna bedriva sitt vetenskapliga arbete. För att helt kunna ägna sig åt sin forskning, begärde han avsked från varvschefsbefattningen, vilket beviljades. Han fick behålla alla löneförmåner, mot att han fortfarande gjorde begärda ritningar åt flottan.

Chapman utförde mycket omfattande försök med modeller i en för ändamålet särskilt konstruerad vattentank. Resultatet blev avhandlingen om kroppars motstånd, när de dras genom vatten. Samma år utgav han också en lärobok, som skulle användas vid kadettundervisningen på Karlberg.

År 1800 invigdes i modellkammaren i Karlskrona ett monument till hans ära.

År 1806 sålde han Skärva och flyttade in till Karlskrona.

Under sommaren 1808 hemsökte svår dysenteri (rödsot) i Karlskrona. af Chapman insjuknade och avled den 19 augusti. Han var verksam in i det sista och det var endast några få dagar före sin död, som han tvingades överge sitt arbetsbord.