Sjöminor har en lång historia som går ända tillbaka till de nordamerikanska frihetskriget under 1770-talet. På svensk mark finns dokumenterade försök på Riddarfjärden i Stockholm år 1783, utförda av Carl August Ehrensvärd, sedermera amiral i Karlskrona. Vid Marinmuseet i Karlskrona förvaras ett unikt manuskript kring försöken liksom skisser på planer på att anordna ett nationellt minförsvar. Den första faktiska produktionen av svensktillverkade sjöminor startar ett halvt sekel senare, 1831. Det är den så kallade ”Ostermans mina”, som fick sitt namn från konstruktören, tygmästaren C D Osterman vid Örlogsvarvet i Karlskrona, och var en direkt kopia på befintliga amerikanska modeller.
Ett systematiskt användande av sjöminor introducerades av ryssarna under Krimkriget på 1850-talet. Det var därefter som den svenska mindebatten tog fart. Den 13 mars 1863 inlämnade Immanuel Nobel (far till Alfred Nobel) en hemställan till Kungl Maj:t avseende ”undersökning genom sakkunnige män av användbarheten av hans minor”. Svaret blott en månad senare betraktas allmänt som det svenska sjöminväsendets födelse.
I början av 1900-talets användes för första gången okontrollerbara mineringar i stor skala. Under världskrigen användes även drivminor, men dessa är idag förbjudna. Än idag kan minor från andra världskriget spolas upp eller fastna i fiskenät.
En mängd olika sjöminor har använts inom det svenska försvaret, dels inom flottan, dels inom kustartilleriet. Nu används de av marinen. Några av dem, från olika epoker, är listade nedan.
M-nummer är M4311 respektive M4312.