1905: Polacksbacken i Uppsala
Värnpliktiga vid Polacksbacken i Uppsala 1905.
Foto: Armémuseum
”Vad var egentligen tanken med värnplikten? Förutom det mest uppenbara, att Sveriges män skulle ha ansvaret för landets försvar, brukar jag även kalla värnplikten för den största uppfostringsanstalten någonsin i Sverige. För poängen var att man skulle uppfostra alla unga män till att bli goda soldater. Så vad var då en god soldat? Jo, han var disciplinerad, nykter, hederlig och gudstroende. Allt detta i en sund och vältränad kropp. Värnplikten innebar i grunden att den värnpliktige lämnade över ansvaret för sin kropp till staten.
På den här tiden var Sverige fattigt och vi hade enorma alkoholproblem. Supandet var utbrett och ansågs av många vara ett stort samhällsproblem. Så värnplikten blev ett sätt för staten och överklassen, då officerskåren till stor del var adlig, att fostra våra unga män. Hygien och renlighet var viktigt. Den så kallade badfrågan stod i början av 1900-talet i centrum för krigsmaktens fostran av de värnpliktiga. Många av de unga värnpliktiga ansågs smutsiga och ha dålig hygien. Och visst, de kom ju från enkla förhållanden.
Det finns historier om hur befälen brukade rada upp alla soldater och beordra dem att ta av sig sina skor för att sedan inspektera dem mellan tårna. De som hade lortiga fötter fick gå tillbaka in i duschen. Tanken om lumpen som uppfostringsanstalt minskar successivt under 1900-talet, men den lever kvar än i dag. Det finns ju många, framför allt lite äldre, som undrar hur det ska gå för dagens ungdom när den allmänna värnplikten inte längre finns.
Här ser man de ståtliga svenska männen som tränar, kanske är det morgongymnastik. Alla har på sig de enkla uniformer i linne som användes under sommarhalvåret. Det finns många historier om att de som inte var tillräckligt vältränade blev mobbade eller hamnade utanför. Löpning på hinderbanor var vanligt och det förekom att tiden mättes för en hel grupp att ta sig runt banan. Den som då var sämre tränade och sinkade gruppen kunde bli utsatt för en hel del påhopp och även mobbning. Men det finns också historier om hur man stöttade varandra, de starkare hjälpte de svagare över hindren och kamratandan stärktes.”
1910: kasernen på bodens garnison
Kaserner vid Bodens garnison omkring år 1910.
Foto: Armémuseum
”På 1800-talet var de flesta soldaterna bönder som bodde i enklare torp. På sommaren var det dags för övning. Under några veckor utbildades soldaterna på övningshedar runt om i landet och på nätterna sov man i tält. Men beslutet att införa allmän värnplikt 1901 innebar det att de värnpliktigas utbildning förlängdes väsentligt, upp till ett års tid. Övningshedarna övergavs och regementena flyttade in till städerna.
Kaserner började då byggas till de värnpliktiga i de nya garnisonerna. De värnpliktiga behövde någonstans att bo under sin grundutbildning, de kunde naturligtvis inte bo i tält i nästan ett år. Det var ett gigantiskt byggprojekt, ett av de största i Sverige, som tog 10-20 år att färdigställa. Planlösningen och arkitekturen på de nya regementsbyggnaderna var mycket lika varandra. Har du sett kasernerna i en garnisonsstad så spelar det ingen roll om du besöker garnisonen i Linköping, Boden, Karlstad eller Växjö – du känner igen dig.
Det här är som sagt en fattig period för Sverige. Många av dem som gjorde värnplikten var backstugebarn och torpare. För den som kom från enklare förhållanden så kunde livet i de nybyggda kasernerna, med elektricitet, rinnande vatten, rena sängkläder och tre mål mat om dagen, vara en lyx. Värnpliktsutbildningen innebar även ett klassmöte. Särskilt i början av seklet när klasskillnaderna i Sverige var större än de är i dag. Värnplikten blev en tillvaro där folk med olika bakgrund, och som aldrig träffats tidigare under sin värnpliktsutbildning, levde sida vid sida under samma premisser. Du var ditt värnpliktsnummer och samma regler gällde oavsett om du hade ett adligt efternamn eller hette Andersson.
På så sätt var värnplikten ett slags demokratiprojekt. Och värnplikten spelade faktiskt en central roll i demokratiseringen av Sverige. Under parollen ”En man, en röst, ett gevär” drevs frågan om utökad rösträtt och demokrati under 1900-talets början. Tanken var att den som skulle kunna dö för sitt land i krig rimligtvis borde ha rätt till inflytande över landets styre. Det dröjde dock fram till 1921 innan vi fick allmän rösträtt. I början krävdes det av männen att ha fullgjort sin värnplikt för att få rösta.”
1940: Fest i kulsprutevärnet
Värnpliktiga i kulsprutevärnet 1940.
Foto: Armémuseum
”Den här bilden är tagen under beredskapstiden. Tidsperioden är speciell för det är en av få gånger under hela 1900-talet som man faktiskt kallade in värnpliktiga. Totalt under andra världskriget var över en miljon man inkallade. Så nästan alla som gjort värnplikten fick rycka in för att bevaka våra gränser.
Det kanske kan låta konstigt, men trots att världen befann sig mitt i ett brinnande krig så tyckte de flesta beredskapssoldater, åtminstone när man läser deras dagböcker, att det var ganska långtråkigt. De stod i ett värn eller satt i ett torn och väntade på en fiende som aldrig kom. Ibland avbröts tristessen av övningar – utläggning av taggtråd, gräva skyttevärn, eller falska flyglarm. Annars bestod beredskapstiden av mycket väntan. Man brukar prata om beredskapströttheten som var utbredd och inte bara drabbade de som var inkallade utan alla i samhället.
Exakt var den här bilden är tagen vet jag inte, men man kan tänka sig att soldaterna ligger i ett kulspruteskyttevärn vid norska gränsen. Alla är glada och uppspelta för de har just fått en paketleverans hemifrån. Tydligen har det innehållit mat av något slag. De här soldaterna ser lite äldre ut, förmodligen har de redan gjort sin grundutbildning och fått en inryckningsorder. Många fick rycka in flera gånger under de här åren. Mobiliseringen under krigsåren var av sådan omfattning att det påverkade alla i samhället. Alla hade någon vän, familjemedlem eller släkting som var inkallad.”
1941: Inspektion av trupp i Norrbotten
Inspektion av trupp I 16 i Norrbotten 1941.
Foto: Armémuseum
”Här ser vi ett exempel på hur central disciplinen var. Det var otroligt viktigt att uniformen satt rätt, att den var knäppt rätt, att allt var rengjort och fint. Efter varje skjutövning skulle man rengöra sitt vapen, vilket många avskydde. Var det inte tillräckligt rent så fick man börja om från början. Detta ledde till att en del rentav lät bli att skjuta under övningarna för att slippa rengöra vapnet. Andra berättar om hur de rengjorde sina vapen i duschen. Det kanske gick snabbt och var effektivt men var förmodligen inte bra för vapnen.
Man ska komma ihåg att krigsmakten vid den här tiden var ett eget samhälle i samhället. Den styrdes av egna regler och normer. Ända fram till 1970-talet var det till exempel uniformstvång även när du var ledig på permission. Den som är uppväxt i en större garnisonsstad, och är tillräckligt gammal, minns nog hur staden präglades av alla dessa män i uniformer. Det innebar också att officerens ord var lag. Det gick inte att ifrågasätta, även om han hade fel så hade han rätt. Och det fanns inledningsvis ingen instans dit man kunde överklaga. Soldaten hade bara skyldigheter, inga rättigheter.
Krigsmakten eller vederbörande befälhavare kunde när som helst bestraffa soldaten om han bröt mot någon regel. Många upplevde straffen som mycket godtyckliga. Vanligaste straffet var tillrättavisning, en skarp utskällning. Nästa steg var ett permissionsförbud, vilket säkert kunde svida rejält när man var tvungen att vara kvar på logementet medan kamraterna åkte in till staden och dansade. Och i värsta fall fick man ett arreststraff. Det hårdaste straffet som utdömdes var sträng arrest i ett mörkt rum upp till sex dagar. Det var förstås väldigt hårt för en 18-årig man. Ungefär 5 000 arreststraff per år utdömdes i början av seklet, så det var inte ovanligt. De vanligaste brotten var undanhållande, att man försökt smita undan något, och fylleri. Arreststraffet avskaffades 1973.”
1954: Snuskburkar i Ystad
Värnpliktiga i Ystad 1954.
Foto: Armémuseum
”Snuskburken är ett av de föremål som har blivit synonymt med värnplikten. Alla som gjort lumpen känner igen matkärlet. Den klassiska snuskburken heter egentligen Kokkärl m/40. Ur kärlet åt de värnpliktiga sina måltider när de låg ute i fält. Hatkärleken till snuskburken var stor och många minns hur tråkigt det var att rengöra den. Det fanns en mängd knep på hur man skulle komma undan och slippa rengöra kokkärlet. Vanligast var att helt enkelt fodra kokkärlet med en plastpåse för att slippa diska. Det är ett knep som har använts av generationer av värnpliktiga.
Vad de värnpliktiga har fått äta i matsalar eller ute i fält tillhör uppenbarligen ett av de käraste minnena från tiden i lumpen. De flesta minns maten som något positivt. Matpausen var ett skönt avbräck i den oftast ansträngande tillvaron och man kunde här få chansen att äta, vila och småprata. Försvarets ärtsoppa älskas av många och kopplingen mellan värnplikt och ärtsoppa är så stark att även de som inte har gjort lumpen förknippar ärtsoppan med Försvarsmakten.
Andra minns med fasa smaken av försvarets konservburkar med korv och vita bönor eller ”Död mans finger”, som de kallades. Många minns också de så kallade pansarkexen. Kexen ingick i försvarets nödlivsmedel och var tillräckligt hårda för att använda som vapen. Tydligen var de dock ganska goda att äta tillsammans med försvarets leverpastej. Men maten i försvaret har nog följt utvecklingen i samhället ganska väl. Huvudsaken var att den var enkel nog för att tillagas i storkök.”
1955: Det heliga kamratskapet
Värnpliktiga någonstans i Sverige 1955.
Foto: Armémuseum
”När man pratar med folk om värnplikten så är det första många nämner kamratskapet. Den här bilden är ett typiskt exempel. När man bor ihop på liten yta och har hårda befäl som skäller på en är det klart att gruppen svetsas samman. Kamratandan och gemenskapen blir stark. Många fick vänner för livet och en del kan prata lumpenminnen hela sina liv, för vissa verkar det som om värnplikten rentav var höjdpunkten.
De flesta verkar ha övergripande positiva minnen från sin tid i lumpen. Och även om någon berättar om något jobbigt som en jägarmarsch i Norrland med mygg och skoskav så är det typiskt att historien avslutas med att det var fantastiskt. Vad man då syftar på är kanske inte själva utbildningen, utan snarare just kamratskapet. Det är den som gör många nostalgiska.
En ofta upprepad fas är att lumpen gör pojkar till män. Värnplikten blir ett första steg in i vuxenlivet. Samtidigt fanns det dem som vantrivdes stort. Värnpliktens inrutade vardag och strikta hierarkier passar inte alla och för dem som inte passade in i gruppen kunde tiden i lumpen vara tuff. Kamratuppfostran och mobbning kunde förekomma. Det finns flera exempel på värnpliktiga som har begått självmord under sin utbildning. Ändå har den stora majoriteten som sagt lagt ett nostalgiskt skimmer över sin värnplikt.
Jag tycker den här bilden fångar den där uppsluppna och lätt galna stämningen som ofta rådde på logementet. Vi har mängder av sådana här gruppfoton, med bara överkroppar eller krigsmålningar. Det är väldigt lekfullt – och väldigt mycket naket!”
1963: Livet på logementet
Logement 2 vid I21 i Sollefteå 1963.
Foto: Armémuseum
”Så här såg det klassiska logementet ut. Alla som gjort värnplikten i Sverige känner igen sig i den här bilden. Den skulle kunna ha varit tagen 1953 eller 1993, i Ystad eller Boden. Men just den här är tagen i Sollefteå 1963. De flesta logement såg likadana ut, tolv till sexton bäddar, lika många plåtskåp och ett gemensamt bord.
Livet på logementet var strikt inrutat och följde tydliga rutiner. Väckning klockan 6.00, uppställning och inspektion. Då gällde det att man hade bäddat sin säng väl. Den klassiska anekdoten är att lakanen skulle vara så hårt sträckta att man kunde studsa en femkrona på sängen. Om den inte studsade upp minst en decimeter fick man bädda om. På kvällarna satt man och spelade kort och umgicks med varandra, antingen på luckan eller i marketenteriet. Klockan 22.00 var det läggdags. Logementen ser i de flesta fall likadana ut än i dag.”
1965: De frivilliga kvinnorna
Frivilliga bilkårister 1965.
Foto: Armémuseum
”Här ser vi två kvinnliga bilkårister. Den kvinnliga bilkåren var en frivillig försvarsorganisation för kvinnor vars syfte var att rekrytera och utbilda fordonsförare till försvarsmakten. I dag tillåts även män att vara med i organisationen. Kvinnor har arbetat inom Försvarsmakten sedan början av 1900-talet, men fick under lång tid enbart anställas i civila tjänster. Samtidigt har kvinnor under 1900-talet i stora antal engagerat sig i frivilligt försvarsarbete. Lottakåren är den mest kända som under beredskapstiden hade över 100 000 medlemmar. En annan frivillig försvarsorganisation som många kvinnor engagerade sig i under 1900-talet är Blå Stjärnan som har hjälpt Försvarsmakten med djurhållningen, framför allt med hästar.
Men det var ändå först 1989 som kvinnor tilläts göra värnplikten. Sedan dess har det varit ungefär 200–400 kvinnor per år som gjort lumpen. Det var faktiskt flygvapnet som var först ut med att anställa kvinnor och då redan 1980. Man hade ont om folk och funderade på om kvinnor kunde bidra, varpå man kom fram till att det fanns vissa arbetsuppgifter som kunde passa. Men de fick inte bli piloter och de fick absolut inte ha en tjänst som innebar att de förde befäl över män. De skulle alltså vara lägst i hierarkin.”
1967: Soldater i ABC-skydd
Värnpliktiga övar i full ABC-skyddsutrustning 1967.
Foto: Armémuseum
”Den här bilden symboliserar Kalla kriget. Jag tycker att den ringar in rädslan för kärnvapen som präglade hela världen då. Från det att Sovjet fick kärnvapen på 1950-talet så räknade Försvarsmakten kallt med att få möta kärnvapen vid en invasion. Det ingick i alla framtida invasionsscenarion. Oavsett om det var stora strategiska långdistanskärnvapen eller taktiska kärnvapen mot mindre lokala mål på slagfältet. I alla instruktionsböcker som gavs ut på den tiden fanns det ett avsnitt om hur man ska skydda sig mot atombomber. Det var rätt naiva beskrivningar – som att man inte ska titta direkt på svampmolnet eller huka sig ner på marken vid explosion.
Under Kalla kriget var rädslan för kärnvapen så stor att det påverkade hela samhället. Alla nya hus som byggdes vid den här tiden skulle ha ett skyddsrum. Förstärkta källare och skyddsrum fanns på arbetsplatser och skolor. På centrala platser där mycket folk var i rörelse fanns befolkningsskyddsrum, så att alla skulle ha nära till skydd vid ett kärnvapenanfall.
På 1950-talet kommer också massor av olika skyddsutrustning som de värnpliktiga ska använda. Vissa är väldigt roliga, som radiaksnören, ett par helt vanliga snören som man knöt runt öppningarna i kläderna så att det inte skulle komma in någon radioaktivitet. Undrar om det hjälpte? Så småningom kom det även olika typer av intensimetrar som mätte radioaktiv strålning och gasmasker som skyddade mot kemisk stridsföring. Allt detta kallades för ABC-skydd – Atomic, Biological, Chemical. Det var ett nytt ord som de värnpliktiga fick lära sig runt 1955. Och det är en typ av skyddsutrustning som blir allt mer omfattande för varje år under kalla kriget.
På den här bilden ser vi en övning med soldater i full ABC-skyddsutrustning. Förmodligen simulerar de en kemisk attack av något slag. Ofta försökte man göra övningar av det här slaget så realistiska som möjligt genom att till exempel tända eld på stora bensinfat för att skapa rök eller spränga laddningar med trotyl för att simulera en atombomb.”
1980: Hatkärlek till vapen och uniformer
Värnpliktiga vid K1 i Stockholm 1980.
Foto: Okänd
”Vapen och uniformer är en stor del av värnplikten. Själva uttrycket lumpen kommer faktiskt från uniformen. Tidigt 1900-tal var det inte ovanligt att de värnpliktiga fick välanvända och slitna uniformer. Uniform m/1910 var särskilt illa omtyckt av de värnpliktiga. Somliga tyckte uniformerna var i så dåligt skick att de inte var mer än lumpor. Av det kommer alltså uttrycket att ligga i lumpen.
Men utvecklingen har gått åt rätt håll, för ju längre fram i tiden vi kommer desto mer beröm får kläderna. Och den uniform de flesta verkar gilla bäst är den senaste – m/1990. Det är också den första kamouflagemönstrade uniformen. Först 1959 kom den första militärgröna uniformen, de tidigare uniformerna var i olika gråa nyanser. Så tanken på att man skulle smälta in i sin omgivning växer fram gradvis. Under 1800-talet skulle man vara så flärdfull som möjligt med höga hattar och starka färger. Tidigt 1900-tal inför Sverige gråa uniformer efter tysk förebild. De absolut sista tankarna på att man ville vara flärdfull på slagfältet försvann med första världskriget. Fasorna i skyttegravarna dödade alla tankar på att det fanns någon poäng med att vara stilig och färggrann.
Den här bilden från K 1 i Stockholm 1980 visar också på vår starka relation till vapen. De flesta människor kommer trots allt aldrig i kontakt med de vapen en soldat använder under sin värnpliktsutbildning, vare sig före eller efter sin tid i lumpen. Väldigt många minns känslan av respekt och rädsla när man som 18-åring fick hålla i ett skarpladdat vapen för första gången.
Samtidigt beskriver många också hur den känslan förändras under utbildningens gång och att man ett år senare hanterar sitt vapen rätt avslappnat. Seden var att vapnet skulle döpas till ett kvinnonamn. Och den värnpliktige skulle utantill kunna rabbla sitt vapennummer, om man så blev väckt mitt i natten. Jag har hört många vittna om hur konstigt och vemodigt det kändes att lämna bort sin AK 4 när lumpen väl var slut.”